Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kap. 56. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
599
eleganta Villa Monte Parnasse, föreföllo henne föraktliga. Själfva
boningen liknade ett fängelse, tyckte hon.
Hon vred sina händer i förtviflan.
Ack om blott den goda syster Agnes ännu hade varit kvar
hos henne!
Hvad hade hon gjort för ondt, eftersom hon skulle blifva
utsatt för dessa svåra lidanden, denna förföljelse, detta hat af sin
egen mor!
*
Vi återvända till verandan, och upprepa:
Mariana von Kampf satt ensam, sorgsen och förstämd, denna
afton uti svalkan på sin favoritplats på balkongen. Hennes
tankar och längtan sträckte sig långt bort. Hon kände sig så
olycklig i all sin rikedom och den praktfulla omgifningen — ack hur
gärna hade hon icke utbytt sina luxiösa rum och all. komfort i
Villa Monte Parnasse mot den enkla, men fridfulla lilla
kammaren i den gamla pensionen, denna kammare, som hon från
barnaåren blifvit van att betrakta som sin egen.
— Ack, ack om jag hade vingar — vingar likt dufvan, så att
jag kunde sväfva bort härifrån, mumlade Mariana halfhögt för
sig själf och torkade bort sina tårar samt lutade hufvudet mot en
af verandans sköna marmorpelare.
— Jag kan inte stanna här i Villa Monte Parnasse, jag kan
inte stanna här längre efter det obehagliga uppträdet med
mamma.
Hon grät bittert och fortsatte därpå sin sorgsna monolog:
— Nej, jag kan inte — jag kan inte stanna här längre!
Tårarne kväfde hennes röst.
— Jag vill, ja jag måste bort härifrån, snyftade hon,
Sedan hon en stund tankfull spejat ut i rymden, fortsatte
hon:
— Ja, det måste så ske! — Sade ej min egen moder mig, att
jag var henne mera till obehag än till glädje.
En ström af strida tårar hejdade henne.
— O, du heliga Maria, du Guds moder, om jag ändå aldrig
skyndat till min sjuka mors bistånd! Om jag aldrig lämnat
pensionen!
Hon dolde ansiktet i sina händer och snyftade på nytt.
Medan hon satt så gråtande och grubblande kom en person
inpå verandan. Hon hörde ej, att verandans glasdörr öppnades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0599.html
