- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
407

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 34. Löjtnant Hammelhufvud anhåller om ett samtal mellan fyra ögon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

407

— Vi äro väl tänkande varelser!

— Det vill jag lofva.

— Ert tycke har säkert redan vaknat för någon annan
än mig.

— Hm!

— Låt oss sluta förbund och hjälpa hvarandra att rädda oss!

— Hm! Hm!

— Var uppriktig mot mig!

— Jag har — — —

— Om ni är förståndig, så skynda er att gå in på min plan!

— Det beror på.

— I annat fall — — — —

— Ack min nådigaste fröken Lydia!

— För det första säga vi du till hvarandra.

— Det är jag med på! Tjänis på dig kusin Lydia.

— Tjänis! sade hon leende och skakade hans hand.

— Du är ändå en flicka hela dagen.

— Vi begära betänketid tills vidare!

— Det var ta mig sjutton ett bra förslag.

— Säg åt tanterna, du, hvad du vill, blott vi vinna tid.

— Ja, men se, det är just det knifvigaste.

— Om vi vinna tid, så hitta vi väl alltid på någon utväg.

— Det är troligt.

— Jag skall tala vid min mamma i afton.

— Gör det du, Lydia!

— Låt oss emellertid se nöjda ut.

— Det går nog an.

— Och tiga!

— Jag är tyst som muren.

— Framför allt, låt oss hålla god min!

— Ja visst.

— Säg nu för tanterna, att jag begärt betänketid.

— Ja.

— Låt oss nu för all del vända om till det andra sällskapet.

— Jag skall yppa mitt hjärta för Waldenberg, sade
löjtnanten. Kanske han vet någon råd, han brukar vara påhittig.

En glad aning gick vid dessa ord upp i fröken Lydias själ.
Det var, som om en gnista af hopp på en gång hade blifvit tänd
i hennes inres nattliga mörker. —

Hon var nära förtviflan; men tänkte hon: Häradshöfdingen,
kanske han kan gifva något råd.

I alla fall var hon glad öfver, att nu få tillfälle att rätt
lära känna honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free