Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 33. Artisten Penselström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
382
hvilka kommo att oroa fröken Lydia mer, än hon ville erkänna
för sig själf. Han sade:
— Hon är en förbaskadt vacker flicka!
Att han menade den unga damen, som stod bredvid fröken
Lovisa Lohufvud, fann fröken Lydia vid första anblicken på henne.
Hon var onekligen vacker; men någon beskrifning öfver
hennes utseende torde dock ej vara af nöden, i stället vilja vi
nämna hennes namn.
Hon hette Matilda Josefina Skimmerhjälm.
Den unge herrn, som varit med i fröken Lovisa Lohufvuds
sällskap, är försedd med kort, svart hår samt har ett ovanligt
litet hufvud. Han är artist och hans namn är Penselström.
Stackars herr Penselström! Han ser mager och utsvulten
ut, och det förefaller, som om konsten hos honom skulle uttränga
sinnet för åtskilliga andra egenskaper, hvilka man värderar här i
lifvet.
Den vackra fröken Matilda Josefina Skimmerhjälm, hälsade
på fröken Lydia med ett behag och en artighet, som måste verka
tilltalande, och som till och med förmådde att hos fröken Lydia
skingra intrycket af de ord, som häradshöfding Waldenberg hade
uttalat om henne.
Herr Penselström gjorde för fröken Lydia en bugning, som
röjde, att han var blyg och bortkommen, som man säger.
Hans blick uttryckte en viss häpnad, och om fröken Lydias
ögon icke allt för mycket smickrade hennes egenkärlek, är det
visst, att artisten Penselströms blick, då den hvilade på henne,
uttryckte en icke obetydlig grad af högaktning eller kanske välvilja.
Lika godt hvilket. Fröken Lydia gaf sig icke tid att för
sig själf utreda saken.
Fröken Lovisa Lohufvud utbredde sina armar med en stor,
högtidlig åtbörd. Hon lyfte upp sin lilla gestalt på tåspetsarne,
och under det att en sakta susning liksom af en suckande västanvind
rörde fjädrarne i hennes barett, tryckte hon fröken Lydia
till sitt ömma hjärta.
Hon betraktade fröken Lydias ansikte med pröfvande
uppmärksamhet och sade halfhögt, så att såväl fröken Lydia själf som
öfriga närvarande hörde det:
— Flickan skall målas! Utmärkta ögon! En liten söt mun!
Hon är nästan lika vacker som Josefina!
Det var ett förargligt ord det där lilla ordet »nästan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
