Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 32. Hästar i sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
373
och högtidliga klang blandade sig från andra kyrkor klocktoner,
ditförda af vinden liksom för att tillkännagifva, att öfverallt i
landet nu skulle firas kristen gudstjänst.
Då de båda vagnarne från Venersholm stannade vid porten
till kyrkogården, och de åkande stego ur åkdonen, kom den
vördige prosten fram till dem.
Han hälsade artigt på grefvinnan Stålsko och vänligt på
fröken Lydia, som varit hans läsbarn. Därefter blefvo de
främmande personerna presenterade för honom.
Häradshöfdingen sade han sig känna och yttrade, att de väl
skulle komma att blifva närmare bekanta vid tinget.
Mot officerarne visade han just ingen särdeles respekt. Den
gamle kapten Hvirfvelbom kände han ju af gammalt, och löjtnant
Hammelhufvud bar stämpeln af sin frodiga obetydlighet alldeles
tydligt på sin breda panna, så att prosten med sin människokännedom
icke kunde undgå att genast uppfatta, att han var just
sådan, som han var, eller med andra ord: Han uppskattade honom
alldeles efter hans verkliga värde, och det var just inte stort.
Grefvinnan Stålsko talade ett par ord enskildt med prosten,
innan gudstjänsten började.
Just som grefvinnan Stålsko med dotter och gäster gingo
öfver kyrkogården fram till sakristians port, kom en landa
rullande fram till kyrkogårdsporten, där den stannade, och ett ungt,
sorgklädt fruntimmer steg ur. Det var Elsa, änkegrefvinnan Elsa
Lohufvud på Stora Högåker.
Hvad hon såg lidande ut, den stackars Elsa, den forna
Solen i Karlstad. Rikedomen hade ej varit någon lycka för
henne, men så hade hon genom ett löftesbrott också kommit
i sin höga ställning. Och ett löfte, som brytes, hämnar sig själf.
Prosten gick ej mot henne, och i kyrkan gjorde folket ingen
affär af henne. Det var blott ett par jäntor, som i sina sinnen
afundades henne, och ett par andra jäntor, som tyckte, att det
just var rätt åt henne, att hon var så där ensam och öfvergifven
i sitt slott, hvilket sannerligen nu mera liknade en murad graf än
en boning för lefvande människor.
Stackars Elsa!
Hon hade erbjudit sin far att komma till henne; men han
ville det ej. Hennes mor ville nog komma till Stora Högåker,
hon, men det ville inte Elsa. Hon visste mer än väl, att hennes
mor, om hon skulle tillåtas bo där, snart skulle göra henne lifvet
ännu surare och tillvälla sig allt kommando.
Den enda, som Elsa hade att tala vid utom Stora Högåker,
var mor Kitta, hvilken hvarje torsdag kom dit från sitt pörte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
