Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Ett frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
246
är fullt utvecklad, behöfves det ett kraftigare medel än litet för
mycket solsken för att rycka upp den med roten. Ju mer solsken
den far, desto mer blomstrar den; ju mer en man älskar en
kvinna och visar henne det, desto högre älskar hon honom —
Detta är ett faktum. — Och detta faktum gifver äfven en
förklaring på, huru Adèle, som var så ytterst nogräknad af sig,
kunde bekväma sig att gå med på Axel Lejonmans intriger.
Det var kärleken, som gjorde detta, kärleken, den allsmäktiga
kärleken.
Men hon sörjde — sörjde öfver sättet, på hvilket hon
sträckte sig efter sin lycka, som, när allt kom omkring, kanske
skulle trots allt bli henne förbjuden. — Hon sörjde äfven öfver
det orättvisa hat, som hennes faster närde mot henne, fastän hon
nu omhuldade henne af den anledningen, att hon icke visste, hvem
Adèle var.
Men då Adèle ville gråta öfver orättvisorna, kom alltid i
hennes tankar ett tänkespråk, som hennes far lärt henne, och
hvilket verkade tröstade på henne. Detta tänkespråk lydde:
Om du måste tåla orättvisa, så trösta dig därmed, att den
verkligt olyckliga är den, som utöfvar orättvisan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
