Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Ett frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
240
— Men jag är en ung kvinna och mera utsatt för förtal
än en man.
— Jag blir, där du är.
— Res med din mor.
— Och du skulle stanna?
— Ja.
— Då stannar jag också.
Adèle hotade då Lejonman med, att hon skulle från Stockholm
skrifva till sin faster, då denna kommit till Karlstad samt
upptäcka sig för henne. — Och det hotet var sagdt med fullt
allvar.
Lejonman förstod, att här var det ej tomma ord, som yttrades.
Han måste således gå in på att lefva skild från Adèle eller
också finna på något knep för att, utan att såra hennes anständighetskänsla,
få lefva på samma plats som hon.
Detta kan vid första påseendet synas vara svårt; men
uppfinningsförmågan hos en kär är outtömlig.
Han fick en idé.
Han lät Adèles såsom död redan föregifne far dö ännu en
gång, och detta till följd af en hemsk olyckshändelse.
Alldeles säkert skulle Adèle hafva satt sig upp emot ett
dylikt förfarande, om hon hade haft kunskap om det; men
Lejonman arbetade nu på egen hand och svarfvade hop en gräslig
historia och en ohygglig händelse, hvarvid en viss Duval fick sätta
till sitt lif, och så gick han upp till Aftonbladet med denna
röfvarehistoria.
Redaktionen var denna gång ej tillräckligt kritisk, utan tog
historien för god och förde in den.
Dagen därpå läste hela Stockholm om den gräsliga händelsen
och fasade.
I den Lejonmanska familjen var det Axel Lejonman själf,
som först af alla läste artikeln och var nöjd med, att den blifvit
oafkortad införd — redaktionen måtte visst för tillfället varit
alldeles renons på nyheter och icke hafva haft något bättre att
gifva sin publik.
Med ett utseende, som tydde på den djupaste rörelse, räckte
Axel tidningen åt sin mor och tulldirektören Örnnäbb.
De läste den, d. v. s. Örnnäbb läste artikeln högt.
Det blef sorg och diskussion.
Örnnäbb tycktes hafva mycket hastigt kommit till den åsikten,
att Adèle ovillkorligen skulle gå under, då hon fioge del af
denna förfärande nyhet, och han beklagade uppriktigt den sorgliga
belägenhet, i hvilken hon till följd af sin fars död blifvit försatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
