Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. En intrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
207
Men Axel Lejonmans närvaro, hans intagande väsen, denna
ljufva förtrolighet, denna förtjusande villa, som är så mäktig öfver
ett känslofullt hjärta, störtade äfven all hennes återstående tvekan
och förde henne helt och hållet i armarne på och i beskyddet af
den yngling, hon äskade.
Han visste for öfrigt så väl att använda och inpassa dessa
rörande uttryck, hvilka älskande hafva ett outtömligt förråd af.
Lejonman lefde som i den ljufvaste yrsel.
Tilda, den gamla Tilda glömde sin ålder, då hon hörde de
unga tu kuttra om sin kärlek. Hon påminde sig förfluten, för
länge sedan förfluten tid, då hennes ungdomskärlek, hennes stackars
Jakob, hvilken drunknade i Klarälfven visserligen icke sade
henne så vackra saker, som hon nu hörde Adèle och Axel Lejonman
säga till hvarandra, men då han på sitt rättframma sätt
bevisade henne sin trofasta kärlek. Aldrig hade hon påmint sig
detta så väl som just nu.
Mer än en gång vid hästombytena lifvad af ett glas vin,
klappade Tilda den vackre ynglingen under hakan med sin grofva
och vid arbete vana hand, litet då och då gnolade hon helt sakta
på en gammal visa och de båda älskande samt Elsa logo åt
hennes okonstlade glädje.
Elsa trodde sig vara i sjunde himlen. Hvad det var roligt
för henne att få se sig omkring. Hvad hon drömde sköna drömmar
om Jerker i livré och kuskmössa. Hvad hon i mjugg skrattade
åt tanken på, hur källarmästaren i Karlstad skulle svärja
och domdera öfver hennes försvinnande och hvad kära mor i
Storgården skulle ta vid sig, då hon fick höra, att hennes dotter
afvikit från platsen. — Men synd tyckte hon det vara om sin far.
Måtte han ej ta för illa vid sig, bad hon i sitt hjärta.
Allt var glädje under resan.
Taflan förändrades emellertid, då man genom Norrtulls körde
in i Stockholm. Drömmarne om en ständig sällhet försvunno dä
och oro intog deras ställe.
Adèle tänkte nu endast på friherrinnan Lejonman och hur
uppretad och oförsonlig hon antagligen skulle blifva.
Ju längre man kom in i staden, desto större blef hennes
oro. Och utan tvifvel var den berättigad. Man kunde nu icke
säga ett ord, ej heller kunde hon njuta af att se på gatorna,
husen och det myckna folket, hvilket däremot Elsa gjorde och hon
var glad som en lärka.
Den dristiga och tilltagsne Axel Lejonman kände också sitt
själfförtroende försvinna allt mer och mer och han ansåg det vara
bäst att iaktaga försiktighetsmått, så att man icke från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
