Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
179
Men vid blotta tanken på att ej närma sig Adèle och att
söka aflägsna henne från sig kände unge baron Lejonman, hur
kär hon redan blifvit honom, fastän han sett endast hennes bild
och blott läst hennes bref.
Men hans väns förslag blef likväl icke onyttigt för hans
kärlek.
Han öfverlämnade sig åt en mängd romantiska tankar, hvilka
utgöra så många unga människors såväl sällhet som plåga.
Den tanken, som mest sysselsatte honom nu, var, hur han
af sin mor skulle kunna få tillstånd att lämna Stockholm, att
resa till Örebro tillsammans med sin vän ryttmästaren. — Men
han tänkte icke alls på att resa till Örebro, utan fastmer till
Karlstad.
De unga männen lade råd. Och så kommo de öfverens om,
att ryttmästaren skulle öppna de bref, som friherrinnan Lejonman
sände sin son till Örebro i tro att han vistades där, och
ryttmästaren skulle äfven i sin väns namn och med härmandet af hans
stil besvara de bref, som voro af vikt.
Men detta förslag gick baronen ej in på. Han hade ett
annat förslag. Så snart det till Örebro kom bref från hans mor,
skulle ryttmästaren genast returnera dem till Karlstad. Och
baronen skulle själf svara på sin mors bref. Men han skulle förse
dem med dubbla konvolut. Å det innersta konvolutet skulle han
skrifva sin mors adress. Å det yttre skulle stå ryttmästarens
adress till Örebro. Detta konvolut skulle ryttmästaren rifva bort
och så skicka af brefvet till friherrinnan, som då skulle finna, det
brefven, som hon fick, hade Örebro poststämpel.
Den unge baron Lejonmans mor, som var mycket orolig
öfver sin sons aftacklande tillstånd, hade frågat honom flera gånger
om anledningen därtill. Men som en ung man i vissa fall aldrig
säger sanningen åt sin mor, så hade hon ingenting fått veta af
sin son.
Tulldirektören, hvilken ju var glad och munter, men icke
förty hade stränga tänkesätt, hade äfven frågat Axel Lejonman,
hvarför han magrade och bleknade, hvad han sörjde öfver och så
vidare. Men icke heller han hade något fått veta af rätta
sammanhanget, hvilket han dock utan tvifvel borde hafva kunnat
ganska lätt gissa sig till, om han reflekterat något om kärlek, och
haft en aning om, att korrespodensen mellan baronen och Adèle
fortfor och blef mer och mer eldig.
Just då uppträdde ryttmästaren i friherrinnans hus och föreslog,
att Axel skulle följa honom hem till Örebro på ett besök.
Både friherrinnan Lejonman och baron Örnnäbb antogo efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
