Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. General Haraldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
133
järnhand. Vänner i Karlstad, där generalen och hans nu afdöda fru
skaffat sig stort anseende, strömmade till för att bistå honom, men
till och med vänskapens omsorger sargade den olycklige änklingens
sår.
En enda känsla kunde småningom hela detta sår: Endast
och allenast närvaron af ett älskadt föremål kunde mildra saknaden
efter den för alltid bortgångna — och detta föremål var den
lilla moderlösa dottern, hvilken blef kristnad till Adèle, och på
hvilken generalen nu slösade all den ömhet, som han annars velat
dela mellan henne och hennes mor. Han ansåg, att han som en
värdig far skulle vara skyldig gifva henne all sitt hjärtas kärlek,
äfven den del däraf, som han i så hög grad hyst för hennes
vördnadsvärda och så bittert saknade moder.
Aldrig har väl ett barn blifvit mera älskadt, än lilla Adèle
blef det af generalen, och aldrig har väl en fader skördat en
ljufvare belöning för sina omsorger, än han gjorde.
Adèle växte upp och blef en vacker flicka.
Hennes far hade ensam åtagit sig hennes uppfostran, och
hans intresserade elevs goda uppfattningsförmåga och framsteg
skänkte behag åt äfven det torraste studium.
Emellertid råkade generalen i ekonomiska motigheter.
Han hade blifvit förledd att taga aktier i ett, som det
syntes på papperet, mycket godt industriellt företag, och han hoppades
få stora utdelningar på sina aktier. Men detta slog alldeles
slint. Etablissementet gick med förlust, aktierna blefvo värdelösa
och det kapital generalen så oförsiktigt och godtroget uppoffrat,
gick förloradt för honom. Han blef nödsakad att upplåna några
summor på sin dotters obetydliga möderne, och vid femte årets
slut hade dessa lån alldeles förtärt kapitalet.
Hederskänslan var ärftlig i den Haraldsonska familjen.
Generalen kunde icke betala sin skuld på annat sätt, än
därigenom att han försålde den lilla egendom, som tillhörde hans
dotter. Hon var då blott femton år. Hon måste vara myndig
för att själf kunna underteckna sin olycka. Nu var det fadern,
som tecknade under. Men han ville först öppet och ärligt omtala
allt för henne. Han sade henne, att det, han nu tänkte sälja, var
allt, hvad hon ägde. Men såldes det ej, skulle ej skulderna kunna
betalas. Han bad henne bestämma.
Hon svarade honom med ett famntag.
Försäljningen skedde och skulderna betalades.
Men nu hade far och dotter ingenting öfrigt mer än den
inre känslan af, att de hederligt inlöst sina förbindelser och
utplånat alla hedersskulder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
