Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
109
i landet, i bröllopsgästernas närvaro öfverlämna till honom de
guldäpplen, hvilka de såsom underpant på ömsesidig trohet hade
mottagit af sina brudar.
Stumma af häpnad och skamsna sågo prinsarne på hvarandra,
och konungen förnyade sin uppmaning.
Då steg Skabbkart fram och öfverlämnade icke blott sitt
äpple utan äfven prinsarnes, i det att han omtalade verkliga
förhållandet med bytet från såväl jakten som fisket, tilläggande, att
de nådiga herrarnes ryggar väl skulle bekräfta, hvad han sade,
om man ville göra sig besvär med att undersöka dem.
Då vardt fylkeskonungen mäkta vred, lät utföra och afrätta
de otrogna prinsarne samt bortvisa deras brudar! Men sin yngsta
dotter och hennes brudgum öfverhopade han med ynnestbevis,
gaf med glädje sitt odelade bifall och samtycke till deras äkta
förening och utnämde Skabbkart till sin efterträdare på
Funkhammar såsom fylkeskonung.
Efter bröllopets slut föllo den nyblifna furstens tankar på
sin trogna häst, hvilken han genast tillkallade, och åt hvilken han
hembar sin stora tacksamhet för sin nuvarande lyckliga ställning
samt frågade, om han icke kunde göra honom någon återtjänst.
Den enda och bästa tjänst, som den nya fursten kunde göra
hästen, var, sade denne, att med en yxa, som han efter
anvisning skulle hitta vid roten af ett visst träd i skogen afhögg
hästens hufvud.
Detta syntes hans forne skötare vara en mycket dålig tjänst;
men hästen bad så bevehande, att Skabbkart måste efterkomma
hans begäran.
Knappast hade hästens hufvud fallit, färrän — förunderligt
att skåda — ur den skälfvande kroppen plötsligen uppstod en
högrest och vacker yngling, som, glad och tacksam öfver sin
befrielse, störtade i sin räddares armar.
Skabbkart erfor nu af den återuppståndne, att denne var son
af den fylkeskonung, hvars dotter Skabbkart nyss hade äktat, och
att han genom förtrollning hade tvingats att under skepnaden af
en häst tillbringa större delen af sin föregående lifstid hos den
jätte, från hvilken de båda hade rymt tillsammans.
Efter denna förklaring återvände de båda svågrarne skyndsamt
till Funkhammars kungsgård, och hvilken fröjd och gamman
det då blef, det kan icke den fatta, som icke var med.
— Det var en underlig historia, det där, sade Petter Svensson
när Elsa slutat tala.
— Är det mor Kitta i pörtet, som lärt dig det där? frågade
hennes mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
