Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 8. När Venern kommit i raseri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
68
Skutan var i den del af Venern, hvilken kallas Dalbosjön,
samt hade passerat förbi Lurön och drefs nu norrut upp emot den
landtunga, å hvilken Ekenäs ligger alldeles invid stranden. Det
är godt om under vattensklippor därstädes, och om skutan under
denna fruktansvärda orkan skulle torna mot en af dessa klippor,
skulle fartyget alldeles säkert slås i spillror, det insåg hvar och en.
Det fruktade ögonblicket kom. En väldig våg närmade sig
hotande, brusande och skummande och lyfte på sin rygg skutan
samt kastade den med sådan kraft mot ett skär, att den gick i
bitar, och inom några sekunder syntes spillrorna af det af
zigenarne stulna fartyget kastas omkring på det upprörda vattnet,
under det att orkanen rasade ännu våldsammare än förut, åskan
dånade och blixtarne ljungade. Det var Nemesis, som nu spred
förbannelse öfver brottslingarne.
De olyckliga människorna kämpade några ögonblick med
vågorna, hvilka, uppslukade dem, den ena efter den andra.
Moina, som i det gräsliga ögonblicket hårdt omfamnade den
blinde gossen, slungades med honom i sina armar upp på stranden,
hvarifrån likväl den ena vågen efter den andra hotade att draga
ned dem i djupet igen.
En fiskare och hans hustru, som bodde nedanför Ekenäs,
hade varseblifvit den redlösa skutan och bevittnat skeppsbrottet
samt med förfäran i sina hjärtan skyndat ned till stranden för
att se till, om någon möjligen kunde räddas.
De funno Moina och Edmund liggande sanslösa och oupphörligt
öfverspolade af vågor, som slogo långt upp på stranden.
Fiskaren och hans hustru sprungo ut till den plats, där de
till utseendet döda personerna lågo, och drogo in dem på det torra.
Strax därefter brusade en väldig våg upp ett godt stycke på
stranden, och hade Moina och Edmund då legat kvar därstädes,
hade Venern alldeles visst fått ännu två rof.
Fiskaren och hans hustru rullade de till iitseendet döda samt
gnedo deras händer och tinningar med brännvin. Upplifningsförsöken
syntes i början vara alldeles fruktlösa; men slutligen slogo
de döfvade dock upp sina ögon.
— De lefva! De lefva! utbrast fiskarens hustru jublande.
Låt oss bära in dem till oss och se du efter sedan vid stranden
om det möjligen finns flera människolif att rädda. Förskräckligt
väder. Jag har väl aldrig i min tid sett Venern vräka så.
Sedan Moina och Edmund blifvit inburna i fiskarstugan
skyndade fiskaren tillbaka ned till stranden. Flera till utseendet
liflösa kroppar hade nu drifvit in dit och utanför kastades
fortfarande spillrorna af skutan kring på vågarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
