Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 5. En ohygglig beskyllning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
42
Men hur kan kära mor komma med ett sådant påstående som att
ett barn blir stulet och såldt? Vi lefva väl icke i Turkiet
heller? Eller har kära mor, som så mången annan, blifvit besjälad
af den galna föreställningen, att frimurarne i Karlstad stjäla barn
och skicka till hundturken. Jag vet att många tro det. Men
det är orätt, mor Britta. Det är på det högsta orätt att tro
något sådant. Min man är frimurare och jag vet, att de äro goda
mot barnen, hvilka de kläda upp och se till, att de få med af
detta lifvets goda.
— Hvad frimurarne göra, det vet jag inte, svarade den
elaka kvinnan, hvilken i det längsta ville plåga den sjuka, men
väl vet jag, att den girige kan tillåta sig hvilket brott som helst.
Det var nog ingen frimurare, som tog lille Edmund. Det var i
stället en karl här vid gården.
— Kära mors utsago är ohyggligt hemsk. Men hur vill
kära mor bevisa sina ord? Kom ihåg, att det är farligt att komma
fram med en sådan ohygglig anklagelse, om man icke har bevis
för densamma.
— Jag tänker, att rätten väl får ta fram bevisen, och det
lär väl inte bli så svårt. Men om nådig frun inte tror mig, så
är det inte skäl att jag säger mera.
— Jo, tala, för Guds skull tala!
— Det sägs, att zigenarne togo lille Edmund, medan han
var ute i parken. Men lille Edmund hade väl som vanligt Kurre
med sig kan jag tro?
— Ja, det hade han.
— Ingen är en säkrare väktare än den lille hunden, som
plägar gläfsa och skälla, så snart en främling synes. Skulle
zigenarne hafva kommit in i parken, är det alldeles säkert, att Kurre
ställt till ett sådant oväsen, att folk kommit till och räddat barnet.
— Ja, kära mor har rätt, sade den sjuka betänksamt.
— Hunden hördes ej skälla. Blott den omständigheten är
bevis för, att ingen främling tog Edmund.
— Men hvem i Ghids namn skulle då ha gjort det?
— Det skall jag säga nådig frun, sade mor Britta, det gjorde
just han, som talade om, att han sett zigenarne i trakten.
— Erik? Vår trogne Erik?
— Ja, Jerker, som vi kalla honom.
— Nej, mor Britta, sade den sjuka, aldrig kan jag tro
något så illa om Erik. Hur kan mor Britta påstå något sådant?
— Jerker är den ende, som sett zigenarne. Han var ute i
bygden just den dag, då gossen kom bort. För honom var det
lätt att få Kurre att tiga. Hunden kände honom så väl. Jerker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
