Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fosterländska sånger - 69. Sinclairsvisan (Sist när på ljuflig blomsterplan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fasligt berg midt för oss var,
det jag rätt häpna’ före;
men gubben sade: »Åh, var käril
Vi så ej hissna bore;
säg, vet du ej, att veklighet
har aldrig vunnit ära;
men däremot manhaftighet
ses alltid kransar bära?»
Jag måtte ropa eller be,
det halp dock intetdera;
jag skulle in, vi fingo se
i berget gubbar flera;
dem jag dock alla trodde väl,
emedan som de viste,
att de en svensk, uppriktig själ
i skrynkne lemmar hyste.
Vi pingo dessa snart förbi
i vara skumma salar;
men fingo därpå genast si
täckt liljeklädde dalar
och lundar af cypresseträ
samt cederprydde höjder;
vi togos mot af en allé,
som var af lindar böjder.
Jag häpna’ nu långt mer än förr,
men skräcktes ännu mera,
när gubben lätte på en dörr
af klara silfret skära.
Inför den samma var en sal,
en sal för alla salar;
där inne luften var helt sval
och ljuset som i dalar
Kring om ett präktigt silfverbord
tolf svenska Karlar suto,
som talte inte många ord,
men kongaminen guto.
De åtta sågo gamle ut,
de fyra inte späde;
de förre, som de dock förut
från världen gjort afträde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
