Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
GUSTAF VASA OCH HANS VERK.
sig fram till Rättviks kyrka, belägen vid östra stranden af Siljan.
Från kyrkvallen talade han här till den samlade allmogen, hvilken
han påminde om förfädrens manlighet och uppmanade att afvärja
fäderneslandets ofärd. Rättvikskarlarne gåfvo honom godt svar och
sade sig gerna vilja göra de danske motstånd; men eftersom de ej
gått till råds med de andra socknarna, dristade de sig ej för
närvarande företaga något.
Gustaf fortsatte nu sin väg till Mora, som ligger vid Siljans
norra strand och är en af de folkrikaste dalsocknarna. Presten
derstädes, hvilken ej sjelf vågade hysa honom, anförtrodde honom åt
bonden Tomte Mats i Utmelands by; här låg han fere dagar gömd
i en hvälfd stenkällare, dit man nedsteg genom en lucka på golfvet.
En dag inträdde fogdens karlar i stugan för att söka efter Gustaf;
men Tomte Mats’ hustru, som just höll på att brygga julölet,
vältade hastigt ett kar öfver luckan, så att denna ej märktes af
karlarne; Gustaf blef derigenom äfven den gången räddad.
En af helgdagarne under julen, just då Morakarlarne kommo
ut ur kyrkan, uppsteg Gustaf på en liten kulle nära kyrkogården
för att tala till dem. Middagssolen spred ett klart sken öfver den
snöiga nejden, och en frisk nordanvind blåste. Sedan karlarne
samlat sig vid kullens fot, upphof Gustaf sin röst och talade dem
ljudeligen till. Han uppmanade dem besinna och spörja tillbaka,
hvad regemente utländske män hade fört i Sverige och hvad de
sjelfve lidit och vågat för landets frihet; ännu vore väl icke minnet
af Jösse Erikssons våldsdåd förgånget, eller af Engelbrekts storverk.
Han förtalde dem sedan om konung Kristians framfart i Stockholm.
» Min egen fader», sade han, och dervid brusto tårar ur hans ögon,
»har hellre velat med sina bröder, de ärlige herrar, döden dö i
Guds namn än förskonad lefva efter dem.» Ville nu dalkarlarne
afvärja Sveriges träldom, så erbjöde han sig att med Guds hjelp
vara deras höfvidsman. Gustafs ord gjorde visserligen på
Morakarlarne ett lifligt intryck, och en del af dem ville genast gripa till
vapen; men flertalet förklarade sig först ämna gå till råds med de
andra socknemännen i Dalarne och bergslagen och uppmanade honom
att under tiden draga till någon tryggare ort längre uppåt landet.
Gustaf drog derför skyndsamt in i Vesterdalarne, der han vandrade
fram längs älfven i ödsliga trakter bland snö och skogar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
