Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Ytbehandling, av Frans Karlström - Polering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polering
av lösningsmedlen, sker en hopsjunkning av lackskiktet under
torkningen i proportion till avdunstningen. Vid flera
lacksprutningar behåller lacken lösningsmedlen under flera dygn, varför
eftersjunkningen fortsätter lika länge som avdunstningen pågår.
Vid suddpolering inarbetas lösningsmedel i det redan torra
lackskiktet, varvid en svällning av lackskiktet uppstår i
motsvarande grad. Därför är det tydligt, att all efterbehandling måste
göras med urskillnad, så att de sjunkande egenskaperna
elimineras i möjligaste mån. Det torde även observeras, att vid
maskin-slipning och maskinpolering sker en värmeutveckling, som också
har förmågan att få lackskiktet att svälla. Även där sker en
eftersjunkning, då lackskiktet återtager sin förra tjocklek. Alla
slipningar och poleringar med maskin skola därför göras på ett
sådant sätt, att minsta värmeutveckling äger rum. Detta göres
bäst genom att låta maskinen göra oupphörliga förflyttningar
över ytan.
Mattlackering har på senare tid börjat användas i mycket stor
utsträckning för ytbehandling av dörrar, inredningar, underdelar
till möbler, hela möblemang samt även i kombination med
pig-mentlackerade (färglackerade) möbler. Metoden med
mattlacke-rade ytor är både förnämlig och billig, emedan den matta
cellulosalackens reflexlöshet gör, att även ytor med mindre omsorgsfull
underbehandling verka förhållandevis vackra. Alt. A och B.
Konsten att polera har kommit från Frankrike och benämnes
därför ännu i dag franskpolering. En sådan polering avviker rätt
väsentligt från den nutida s. k. cellulosapoleringen.
Vid franskpoleringen grundade man först ytan med en torkande
olja, i Sverige ofta rå linolja, för att giva träet bättre lyster, och
på denna grund byggde man sedan upp ett skikt av polityr (25—
30 viktsprocentig schellackslösning), som med en s. k. polersudd
lades på, lager efter lager, till dess polityrskiktet fått erforderlig
tjocklek. Polersudden bestod av en boll av ylle, vanligen en
gammal strumpa, med ett löst omhölje av linne, oftast en bit av en
gammal linnehandduk. Poleringen utfördes på välputsad träyta.
Med denna sudd lade man på det ena lagret polityr efter det
andra, vid finare arbeten ända till 20 à 30 skikt.
Påföringen av polityr tillgick så, att polersudden fuktades med
polityren, som med hjälp av sudden ströks på ytan, varvid sudden
måste vara i ständig rörelse och föras i cirklar och åttor för att
inte bränna ytan. Någon enstaka droppe polerolja måste under
poleringens gång tillföras ytan för att underlätta poleringen och
ge bättre flytning.
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
