Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minuter icke hade reda på, hvad som passerade, så
öf-verväldigade mig hågkomsten af det förflutna.
När jag hemtat mig från min öfverraskning, hörde
jag den unga flickan uttala dessa ord:
— Låt oss hvila här och försök att åhöra mig med
lugn.
— Höra er, Berta, skall jag, men säkert icke med
lugn. Jag vet, att ni ej skall säga något, som kan
förmå stilla oron i mitt inre, utan endast ännu mera,
uppröra och plåga mig. Hvilken besynnerlig flicka är ni
icke!
— Jag är mindre besynnerlig, än ni tror, och för
att bevisa sanningen häraf, har jag i dag gått in på att
möta er. Jag hoppas, att då vi åtskiljas, skall jag ha
gjort klart, att ni hvarken kan eller bör stanna längre
på orten. Ack, bäste grefve, ni hade redan länge sedan
bort inse det och icke tvungit mig att säga det!
Den unga flickan aftog halmhatten, och jag kunde
nu riktigt betrakta henne. Ofver ansigtet hvilade
mildhet och allvar. Sedan hon dragit en lätt suck, fortfor
hon:
— Det är må hända mitt^fel, att ni fäst er
tillgif-venhet vid mig, men detta är något, som jag icke vågar
afgöra. Jag är ännu för ung att förmå bedöma, huru jag
bort handla, då ödet förde er och mig till sammans. Att
er vänlighet då skulle göra intryck på mitt femtonåriga
hjerta, finner jag än i denna stund så naturligt, att
motsatsen skulle ha förefallit mig ofattlig.
— Berta! inföll grefven lifligt och ville fatta
hennes hand.
— Jag ber, afbryt mig icke, utan låt mig tala till slut,
inföll hon och drog undan sin hand. — Ni var så god, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
