Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödmann, Samuel - Ödmansson, Ernst - Ödqvist, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ödmansson
529
ödqvist
af Nya Testamentets heliga Skrifter”
(1832) utgör resultatet av hans
exe-getiska kollegier. Den fick stor
spridning men är knappast något
vetenskapligt specimen. ö:s exegetiska
författarskap kvalificerade honom för
ledamotskap i bibelkommissionen. I
den 1816 utg. provövers, av Nya
Testamentet har ö. gjort största arbetet.
Verksamheten i kommissionen ledde
emellertid till svåra slitningar och
presspolemik med den liksom ö. rätt
stridbare Tingstadius. Som teologisk
recensent medarbetade ö. i
tidskriftspressen, främst i Sv. litt.-tidn. (1813
—14) oeh i Wallmarks Journal (1815
—23), där han bl. a. skarpt
kritiserade ett förslag till revision av
evangeliehandboken; bakom detta
förslag stod Franzén, med vilken Ö.
därför kom att skifta skarpa hugg.
Ö:s insats som praktisk teolog bestod
huvudsakligen i rättandet av
predikoutkast. Någon initiativkraft synes
han icke ha utvecklat som
föreståndare för det teologiska seminariet,
vars verksamhet i kyrkliga kretsar
snart framstod som en utpräglad
besvikelse. Hans arbetsinsats ligger i
den kamp han förde mot all retorik,
för en klar, knapp stil av puristiskt
snitt, och en fast logisk disposition.
Hans eget homiletiska ideal var
in-tellektualistiskt, pedagogiskt och
utpräglat etiskt. —■ ö. tillmätte icke sig
själv några poetiska anlag men
framträdde likväl som psalmdiktare och
framför allt som omarbetare av äldre
psalmer. Han hade näml, av
ärkebiskop von Troil anmodats att biträda
vid arbetet med 1793 års
provpsalmbok och blev s. å. led. av
ecklesiastikkommittén, där han främst ägnade sig
åt revisionen av psalmboken. Men här
råkade han i konflikt med Wallin,
enär han icke kunde uthärda dennes
övermäktiga inflytande, och utträdde
1814. Egendomligt nog kom
emellertid redan 1815 ett nära samarbete till
stånd mellan Ö. och hans forne
motståndare. Av Ö:s egna psalmer
in-flöto flera i 1819 års psalmbok. De
utmärkas av tanken på Guds allmakt
och transcendens, avståndet mellan
Gud och människan betonas. Vid sin
revision av äldre psalmer utrensar
Ö. sådana uttryck om Gud söm
vrede, grymhet och hat. I stället talar
han ofta om Guds nåd och mildhet.
Han strävar även efter att avlägsna
typiskt bibliska termer som Herren
Sebaot, Sarons blomster, daggen av
Sion etc., allt i god upplysningsanda.
■—■ ö:s egen ställning som teolog och
hans fromhetstyp äro alltså
bestämda av upplysningstidens ideal. Han
var en försiktig neolog, mycket
försiktig t. o. m. i överensstämmelse med
hela sin karaktär. Han var som
teo
log föga djup, han gjorde helst halt
inför svårare teologiska frågor, både
av ängslan för den teologiska
censuren och av egen böjelse. Hans egen
religiositet vilade på en grund av
gammaldags fromhet, till sin
läggning var han konservativ när det
gällde den kyrkliga seden. Sålunda
ville han bibehålla korstecknet vid
dopet som ”en oskyldig ceremoni”.
Nattvardens sakrament torde icke ha
haft någon betydelse för honom, för
vilken gudstjänstens tyngdpunkt låg
på det pedagogiska planet. Men med
personligt engagemang och
påfallande värme kan han skildra en julotta
i Vislanda eller en högmässa i Delsbo.
Den livsbejakande Ö. hade föga
intresse för det eskatologiska
momentet i kristendomen och ville
överhuvudtaget gärna hålla tanken på döden
borta. Ett påfallande drag är hans
teologiska fördragsamhet, också det
ett arv från upplysningen. Han
upphör aldrig att plädera för tolerans,
endast hänsyn till ”salus publica”
sätter gränser för toleransprincipen.
—■ Originellast är Ö. som
kulturhistorisk förf, oeh som slagkraftig
debattör i politiska och sociala frågor.
Hans ”Hågkomster från Hembygden
och Skolan” (1830) och ”Prosten
Lenæus i Delsbo och hans församling
på 1760-talet” (1861) läser man med
behållning tack vare hans skarpa
observationsförmåga, åskådliga
framställningssätt och koncisa, träffande
stil. Hans omarbetmar av utländska
reseskildringar, som gjorde honom
populär i vida kretsar och bragte
avsevärd förtjänst, äro stilistiskt
ojämna, enär ö. bedrev detta
författarskap rent industriellt. Ö. var född till
journalist och som sådan invecklad i
fejder av delvis småskuret
teologiskt-kyrkligt slag. Viktigare äro hans
ställningstaganden i sociala och
politiska frågor. Själv en finansiell
begåvning som från de torftigaste
villkor arbetat sig fram till en
aktningsvärd förmögenhet, intresserade han
sig livligt för alla ekonomiska
spörsmål, framför allt i fysiokratisk
riktning. Han ivrade för utjämnande av
klasskillnader och för sociala
stöd-åtgärder samt vände sig kraftigt mot
brännvinsmissbruket (”Han super
men har intet att tugga”). Hans
politiska ideal var den inskränkta
monarkien. Hans fosterlandskärlek var
betingad av de förmåner staten kunde
skänka medborgaren. Ö. snobbade
gärna med att vara världsmedborgare
och kunde förhålla sig förvånansvärt
likgiltig till de olyckor som drabbade
Sverige. Finlands förlust avpressar
honom ingen reflexion, han är helt
upptagen med att beklaga sig över
hur många predikoutkast han måste
rätta. — Egendomlig var den livsstil
som gjort ö. så ryktbar. Under sin
tid i skärgården hade han ådragit sig
en frossa, som övergick till ett
kroniskt sjukdomstillstånd med både
fysiska och psykiska komponenter.
Trots att han själv genomskådade
sitt tillstånd flydde han in i
sjukdomen och skötte under mer än 40 år
sitt arbete huvudsakligen från sin
sängkammare, som fick tjänstgöra
även som föreläsningssal. — ”Samuel
Ö:s skrifter och brev. Med
levnadsteckning och kommentar” har
utgivits av H. Wijkmark (1—2, 1925).
—■ Gift 1776 med Elisabet Myrin. ■—•
Litt.: C. W. Bottiger, ”Minne af...
Samuel ö.” (Sv. akad:s handlingar
från 1796: XLIII, 1868); H.
Wijkmark, ”Samuel Ö.” (1923); E.
Lied-gren, ”Sv. psalm och andlig visa”
(1926). G.Wn
Ödmansson, Ernst Ludvig
Wilhelm, läkare, venereolog, f. 8 juli 1831
i Landskrona, f 11 febr. 1910 i
Stockholm. Föräldrar: borgmästaren
Johan ö. och Charlotta Wilhelmina
Flyborg. —■ Efter skolgång i
Hälsingborg blev ö. student i Lund 1849 samt
därstädes fil. kand. 1853, fil. dr s. å.,
med. kand. 1857, med. lic. 1859, kir.
mag. 1861 och med. dr 1862. Han blev
docent i patologisk anatomi vid
Karol. inst. 1863, adjunkt där 1864,
e. o. prof, i syfilidologi där 1869 (—
96) samt överläkare vid Stockholms
stads och läns kurhus s. å. och vid
sjukhuset S:t Göran 1888(—97). Han
blev led. av Vet. akad. 1894. — ö.
var en utmärkt klinisk lärare och
skildras som rörande hjälpsam mot
sina patienter. Som forskare
studerade han särskilt medfödd syfilis, där
han tidigare än andra klarlade
in-fektionssättet och skingrade vantron
på sjukdomens ”ärftlighet”; såsom
tryckta enbart på sv. blevo dock hans
arbeten länge förbisedda av den
internationella forskningen. Som
människa var ö. anspråkslös, sympatisk
och vänsäll. —■ Gift 1867 med Jenny
Adolfine Becker. — Litt.: nekrologer
av M. Möller i Hygiea 1910 och av
L. Moberg i Allm. sv. läkartidn. 1910.
P. H. T.
ödqvist, Gustaf, ingenjör, f. 24
juni 1869 i Karlskoga, f 5 sept. 1953
i Stockholm. Föräldrar: inspektören
Gustaf Ö. och Carin Fredrika von
Wachenfeldt. — ö. avlade
mogenhetsex. i Karlstad 1889 och
utexaminerades från Tekn. högskolan 1892. Efter
anställning vid Nydqvist & Holms
mekaniska verkstad i Trollhättan och
vid Motala mekaniska verkstad
vistades han 1896—99 som statsstipendiat
i Förenta staterna. Återkommen till
Sverige var han föreståndare för C.
W. Bildts konstruktionsbyrå i
Stock
34 Svenska män och kvinnor VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
