Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wennerberg, Gunnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wennerberg
259
Wennerberg
kören som 1845 bestod av endast tre
medlemmar skrev W. tio visor för
tenor, baryton och bas. Här möter
för första gängen den
komiskt-drama-tiska stil som i ”Gluntarna” nådde
sin höjdpunkt. Dessa trior, som
gemensamt kallas ”De tre”, skrevos
antagligen 1845—47 och utgåvos av
trycket 1851. En annan sida av W:s
begåvning kom till uttryck i hans
serenader. W. skrev under sin uppsalatid
och ännu senare ett antal serenader,
av vilka nio utgåvos 1852 (de flesta
serenaderna återfinnas i fjärde
bandet av W:s samlade skrifter). Det
intryck som dessa sånger gjorde på
sina åhörare var naturligtvis i viss
mån av utomestetisk karaktär, de äro
ett fullödigt uttryck för det
studentikosa, romantiska uppsalasvärmeriet.
Vid tiden för de första gluntarnas
tillkomst, 1846, hade emellertid W. i viss
mån börjat dra sig tillbaka från det
glada studentlivet. Dessa gluntsånger,
30 till antalet, skrevos 1847—50.
Första uppl. utgavs 1849—51 i
tretton häften. Senare ha en mängd uppl.
utgivits ända fram till våra dagar.
”Gluntarna” komponerades som
duetter för baryton — ”Magisterns”
parti — och bas — ”Gluntens” parti.
W. själv var den ursprunglige
”Magistern” och den framstående
bassångaren och juvenalen Jonas Otto
Beronius (bd 1 s. 287) ”urglunten”.
1 sammansmältningen av den
litterära och musikaliska ingivelsen nådde
W. rent konstnärligt högt även om
en del obestridliga ojämnheter och
banaliteter förekomma. Det geniala i
”Gluntarna” ligger emellertid i det
sätt på vilket W. förevigat den tidlöse
studenten och den romantiska
studentandan. Berömda äro sådana
glun-tar som ”Magisterns flamma” med en
”nästan Mozart-lik skön” melodi (C.
J. Carlén), ”Examenssexa på
Eklunds-hof” med den vackra romansen ”Här
är gudagott att vara ...” och ”En
solnedgång i Eklundshofsskogen”.
Musiken i de humoristiska gluntarna
är påverkad av den komiska
operastilens främsta företrädare vid denna
tid, Rossini och Auber, medan de
mera stämningsbetonade
gluntsånger-na förete inflytande från samtida
tyska romantiker, ss. Weber och
Spohr. Vid sin utgivning vann
”Gluntarna” en utomordentlig popularitet
och inledde en renässans för det glada,
intima musicerandet i överklassen
och den borgerliga medelklassen långt
utanför de akademiskt bildades krets.
— Med en viss svårighet lyckades W.
i mitten av 1840-talet draga sig
tillbaka från juvenalkretsen och
koncentrera sig på sina studier. Han
studerade främst konsthistoria och
filosofi och efter disp. på latin över äm-
Gunnar Wennerberg.
net ”Om det skönas begrepp inom
Kants filosofi” och vederbörliga
tentamina promoverades han 1845 till
fil. mag. Sedan skrev han,
uppmuntrad av Atterbom, en ny avh. på sv.
”Försök till parallellism mellan de
religiösa kulternas och den bildade
konstens utveckling” (1846). Denna
avh. förskaffade honom 1847 docentur
i estetik. För att meritera sig för ett
lektorat i filosofi vid Skara
gymnasium skrev han 1848 en ny avh. med
rent filosofiskt ämne ”En
vederläggning af Hegels kritik af Spinoza”. I
denna skrift hävdade W. det kritiska
förnuftets oumbärlighet inom
kristendomen, ”kristlig tro utan förnuft
är fanatism”. Är 1849 utnämndes
W. till lektor i filosofi och logik
vid gymnasiet i Skara. Hans
lärar-verksamhet kunde emellertid i
längden inte tillfredsställa honom. Läsåret
1851—52 erhöll W. tjänstledighet
från lektoratet för en studieresa till
Tyskland, Österrike och Italien. Efter
hemkomsten återupptog W. lektors-
tjänsten som dock ej var mer
betungande än att han i viss utsträckning
kunde ägna sig åt musikstudier. Han
fördjupade sig särskilt i äldre
kyrkomusik, vartill bidrog den allt starkare
religiositet som nu gav hans livssyn
en allvarligare prägel. W:s djupt
religiösa hustru och hans sympatier för
den folkliga pietismen förde honom
in på ett intensivt bibelstudium som
blev av största betydelse för hans
kommande verksamhet som
tonsättare. Ären 1852—60 komponerade W.
sitt första oratorium, ”Jesu födelse”,
som delvis uppfördes 1861 och utgavs
1863. I detta verk ingingo tre av
Davids psalmer och inspirerad av
pietismen fortsatte W. att tonsätta dessa
psalmer, som utkommo i två serier (1
—40,1861—69, och 41—55,1884—86).
Under slutet av sitt liv skapade han
ytterligare två oratorier, ”Jesu dom”
och ”Jesu död”. Det förstnämnda
verket uppfördes för första gången i
Stockholm 1901 före W:s död och
utgavs i klaverutdrag 1927. Det senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
