Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Vasaborg, Anton Adolf af - Wasastjerna, Abraham - Vasaätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wasastjerna
221
Vasaätten
Anton Adolf af Vasaborg.
Miniatyr av okänd konstnär.
fullt ha ropat: ”Gubbe, är du rädd?”
Han togs under slaget till fånga av
ryssarna och fördes till S:t
Petersburg, där han till att börja med
genom ovarsamma yttranden skulle ha
försvårat de sv. fångarnas ställning.
Senare, då svenskarna efter Åbofreden
1743 frigåvos, blev han av
kejsarinnan Elisabet utmärkt med personliga
ynnestbevis. Efter hemkomsten till
Sverige utnämndes V. 1744 till överste
och chef för Skaraborgs reg. och
generalmajor i armén. — Gift 1) 1720 med
grevinnan Catharina Oxenstierna, f
1722; 2) 1728 med friherrinnan Anna
Christina Sparre. K.
Wasastjerna, Abraham, före
adlandet Falander, affärs- och
industrimän, politiker, f. 2 dec. 1746 i
Gamlakarleby, f 26 jan. 1815 i Vasa.
Föräldrar: affärsmannen, rådmannen
Jakob Falander och Sofie Frejtag. —■
Efter skolgång i üleåborg blev W.
1761 student i Åbo, där han ägnade
sig åt juridiska studier. Dessa avbröt
han 1763 för att utbilda sig till
köpman i Stockholm och seglade därefter
som skeppare på Tyskland,
Nederländerna och Frankrike 1765—68. Efter
faderns död 1768 övertog han dennes
handelsrörelse, flyttade 1774 till Vasa
och erhöll 1776 burskap där. Av
köpmannen Johan Bladh (bd 1 s.
355), som s. å. flyttade till Närpes
skn, köpte W. en tobaksfabrik i Vasa.
Denna utvidgade han betydligt, och i
närheten av staden anlade han
tobaksplanteringar. Förutom detta
företag och handelsrörelsen i Vasa ägde
W. sågverk och kvarn i Kolkki
(Lill-kyro skn) samt östermyra järnbruk
(Ilmola skn), anlagt av honom 1798,
varjämte han genom forsrensningar
på egen bekostnad, genom omfattande
uppodlingar och genom skeppsbyggeri
inlade stora förtjänster om s.
Österbottens ekonomiska liv. — W.
anlita
des i Vasa i en mängd offentliga
uppdrag. Han valdes bl. a. till rådman
1780, fungerade flera gånger som tf.
borgmästare och representerade
staden i riksdagarna 1789, 1792 och 1800.
Han tillhörde riksdagens rojalistiska
falang. År 1802 erhöll han
kommerseråds titel. W. gjorde sig särskilt
känd för sin oförskräckthet, när
under kriget den ryska armén 1808
kom till Vasa och av borgarna där
krävde trohetsed åt ryske kejsaren. W.
var en av dem som vägrade eden.
Misstänkt för att uppvigla
befolkningen mot ryssarna fördes han till Åbo,
där han av den ryske befälhavaren
greve von Buxhævden dömdes till
döden men frigavs samma dag som
avrättningen skulle verkställas. Under
resan till Sverige s. å.
sammanträffade han på Åland med Gustav IV Adolf.
För sin trohet mot Sverige adlades
han av denne under namnet W. År
1810 återvände W. till Vasa, där han
fortsatte sin rörelse. — Gift 1) 1775
med Sofia Beata Bladh, t 1777; 2)
1779 med Katarina Elisabet Rahm.
—■ Litt.: H. Em. Aspelin, ”Wasa stads
historia” (1892). G. M—e
Vasaätten, sv. frälsesläkt,
slutligen kunglig dynasti i Sverige och
Polen. Dess ursprung kan spåras till
Roslagen. Den förste urkundligt
bestyrkte medlemmen av släkten, Nils
Kettilsson, nämnes 1355 som fogde på
Stockholms slott, förekommer 1367
som häradshövding i Frötuna
skeppslag och levde ännu 1378. Det är ovisst
om Nils Kettilsson ursprungligen
hörde hemma i Seminghundra härad eller
i Frötuna skeppslag; sannolikheten
synes tala för det senare. Han
innehade jord inom åtskilliga socknar i
Uppland men även i Södermanland
och Småland samt på Öland. Bevarade
urkunder visa, att han genom byte
och köp förvärvat gods i Roslagen med
Björnö i Frötuna skn som centrum.
Hans hustru Kristina var dötter till
riddaren Jon Nilsson (stjärna) i
Rickeby, Vidbo skn och dottersons
dotter till konung Birgers fogde på
Stockholm, Kristiern från Öland (f 1310),
vars vapen — ärvt från den i Estland
länge kvarlevande tyska ätten
Sche-rembeke och möjligen först
återgivande ett lansbeslag — i modifierad form
upptogs av Nils Kettilsson och blev
det sedermera så ryktbara och
omdiskuterade vasavapnet. Hennes
broder magister Nils Jonsson, en tid
lagman i Östergötland, var gift med
Kristina, syster till marsken Karl Ulvsson
(Sparre) av Tofta, en av konung
Al-brekts främsta vapendragare, vilket
i viss mån kan förklara, att såväl Nils
Jonsson som Nils Kettilsson kommo
att ansluta sig till Albrekt under
kampen mot folkungarna. I sitt äktenskap
hade Nils Kettilsson utom sonen
Kristiern (V. 1) döttrarna Ramborg, som
var gift med lagmannen och riddaren
Tord Röriksson Bonde och därigenom
blev farmor till konung Karl
Knutsson Bonde, samt Ingeborg, vilken 1376
inträdde som nunna i S:ta Klara
kloster. — Av Kristiern Nilssons söner
och sonsöner kommo flera att intaga
en bemärkt politisk ställning under
medeltidens slutskede. Den äldste
sonen riksrådet Karl Kristiernsson (t
1440 i Reval) var liksom fadern
motståndare till Karl Knutsson. Han hade
bl. a. sönerna biskopen i Linköping,
riksföreståndaren Kettil Karlsson (V.
2) och riksrådet Erik Karlsson (V. 3).
Kristiern Nilssons övriga söner voro
riksrådet och hövitsmannen på
Västerås slott Nils Kristiernsson (f. på
1430-talet, f 1464) och dennes äldre
broder riksrådet och hövitsmannen på
Kalmar slott Johan Kristiernsson (f.
omkr. 1430, f 1477). Den förre är mest
känd som en av Karl Knutssons
envetnaste motståndare. Den senare
spelade endast under 1460-talet en större
politisk roll, då han tvärtemot
släktens traditioner tog parti för Karl
Knutsson, som var morbroder till hans
hustru i första giftet Birgitta
Gus-tafsdotter (Sture), en syster till Sten
Sture d. ä. Han bodde först på örby
(Örbyhus) men flyttade sedan till
Rydboholm, som han ärvt genom sin
hustru. Han hade sönerna Kristiern
Johansson (f. i början av 1460-talet,
f omkr. 1495), som ärvde Örbyhus och
var hövitsman på Kalmar slott, och
riksrådet Erik Johansson (V. 4), vars
son Gustaf Eriksson blev sv. konung
(Gustav I, bd 3 s. 152). — Gustaf
Eriksson var efter sin faders
avrättning vid Stockholms blodbad släktens
ende manlige medl. Han besteg 6 juni
1523 Sveriges tron och blev stamfar
för den kungliga sv. Vasaätten.
Kronan förklarades ärftlig efter
först-födslorätt inom hans dynasti genom
Västerås arvförening 13 jan. 1544.
Han efterträddes 1560 av äldste sonen
Erik XIV (bd 2 s. 439) och, sedan
denne 1568 blivit avsatt, av den
närmaste brodern Johan III (bd 4 s. 63)
och denne 1592 av sin son
Sigismund (bd 7 s. 10). Gustav I:s yngste
son, Sigismunds farbroder, Karl IX
(bd 4 s. 168), kom så på tronen,
efterföljd av sin son Gustav II Adolf (bd
3 s. 155) och dennes dotter Kristina
(bd 4 s. 346). Den sv. kungliga grenen
av ätten utslocknade vid hennes död
1689. — Genom Sigismund, som under
namn av Sigismund III regerade i
Polen 1588—1632, grundlädes en
kunglig polsk vasadynasti. Sigismund
efterträddes som polsk konung av sina
söner Vladislav (f. 1595, f 1648),
konung från 1632, och Johan Kasi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
