Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ulrika Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulrika Eleonora
99
Ulrika Eleonora
Vid fem års ålder förlorade hon sin
mor, och hennes uppfostran
anförtroddes därefter åt farmodern,
änkedrottning Hedvig Eleonora, som med
sina trånga vyer och sin naturliga
kärvhet — den senare egenskapen
parad med en viss personlig ovilja
mot U. — icke fick något lyckligt
inflytande på den unga prinsessan.
U. kände sig åsidosatt, ej minst av
den livligare och mer självständiga
systern Hedvig Sofia, och detta jämte
insikten om den egna begränsningen
gjorde henne osäker, dyster och
sluten. Ett framträdande drag hos henne
visade sig tidigt vara styrkan i
sympatier och antipatier. Som den
känslomänniska och envisa natur
hon var, kunde hon ge utlopp åt det
ömhetsbegär och den naturliga
godhet, som hon i rikt mått ägde, i den
mest reservationslösa tillgivenhet och
offervilja, men i samma grad kunde
hon låta dem hon tyckte illa om bli
föremål för det mest oresonliga hat.
Goda lärare till trots (bl. a. Samuel
Bark) blevo hennes kunskaper högst
medelmåttiga. Den religiösa
uppfostran hade däremot större
framgång; det karolinska hovets ortodoxi
och puritanska stränghet var det mest
framträdande draget i hennes
personlighet. Efter många år i
anspråkslös tillbakadragenhet framträdde U.
under 1710-talet i politiken, såvitt
man vågar döma dock tämligen helt
på andras initiativ. När landet var
i nöd, Karl XII befann sig i Turkiet,
Hedvig Sofia var död och farmodern
gammal och orkeslös, var det ganska
naturligt, att hon kom att framstå
som konungens ställföreträdare. Karl
XII själv torde heller icke varit
främmande för tanken på att i en eller
annan form låta henne ta del i
styrelsen. På anmodan av rådsherrarna,
som därigenom hoppades stärka sin
auktoritet både inför Karl XII och
folket, tog hon också i slutet av det
kritiska året 1713 säte i regeringen.
Redan samma dag utfärdades kallelse
till riksdag, och en knapp månad
senare gjordes ett försök att inleda
fredsunderhandlingar; U. underskrev
visserligen rådets skrivelser men
deltog sällan i dess sammanträden —
hon fick alltså egentligen endast
fylla uppgiften att legitimera dess
åtgärder. Vid riksdagen 1713—14
framfördes tanken, att U. skulle
överta regentskapet med full kunglig
myndighet. Detta blev en samlande
signal för många sinsemellan högst
divergenta krafter och intressen.
Som drivande kraft inom detta parti
stod en skara adelsmän, som nu
också ville på förhand säkra U: s
tronföljd, för den händelse att Karl XII
skulle dö i fält. Saken avancerade
Ulrika Eleonora (2). Målning av M. Mijtens d.ä. (Gripsholm).
också mer och mer, men rann
plötsligt helt ut i sanden, när Arvid Horn
kraftigt ingrep däremot och även
förmådde henne att desavuera sina
gynnare. Därpå följde också Karl
XII: s bryska order om riksdagens
upplösning, men U. sattes ändå att
i fortsättningen för hans räkning
utöva en viss kontroll över de
hemmavarandes arbete. Hade denna
hennes politiska debut alltså varit i och
för sig ganska slätstruken, så hade
hon dock visat — och skulle även i
fortsättningen visa — ett moraliskt
mod, som bjärt stack av mot den
ganska allmänt rådande defaitismen
och rådvillheten. •—• U. betraktades
som ett synnerligen förmånligt parti.
Hon hade också haft en del
smickrande frierianbud, när hon 1710
började uppvaktas av arvprinsen
Fredrik av Hessen. Själv synes hon
mycket snabbt ha blivit intagen av
dennes charm och älskvärdhet, men
bröllopet stod, bl. a. på grund av Karl
XII:s dröjsmål med sitt samtycke,
först 1715. Till en början var
äktenskapet lyckligt. U. ej endast ägnade
sin make all den hängivenhet hon
var mäktig utan lät sig också villigt
göras till ett redskap för hans
planer. Hennes roll i de många intriger,
som spunnos under Karl XII: s sista
år, är ej fullständigt känd; så
mycket kan dock med visshet sägas,
att hon helt måste fritagas från
varje beskyllning för att ha bedrivit
ett medvetet ohederligt spel mot sin
bror. När budskapet om dennes död
i början av dec. 1718 nådde U.,
handlade hon i enlighet med de
instruktioner, som hessaren Hein hade
uppsatt. Hon förklarade inför de
församlade rådsherrarna, att hon i kraft
av sin arvsrätt hade tillträtt
regeringen, och så långt lyckades hon
också, att hon genom denna
över-rumplingsmanöver förmådde dem att
hylla henne som drottning. Men i
fortsättningen räckte ej hennes
själs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
