Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Tegnér, Esaias - 2. Tegnér, Esaias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnér
469
Tegnér
het redan under mjältsjukans år”
(Sondén), synes tvivelaktigt. Under
ett halvår 1840—41 vistades T. på en
vårdanstalt i Slesvig hos den
framstående psykiatern P. W. Jessen.
Därunder förbättrades hans själstillstånd.
Han ägnade sig rastlöst åt litterärt
arbete, tog upp och fortsatte gamla
diktplaner, bl. a. ”Gerda”, skrev
hexameter-idyllen ”Kronbruden”,
med motiv från småländskt
präst-gårdsliv, samt utförde flera övers.,
bl. a. av Lessings ”Nathan der Weise”.
Återkommen till Växjö förmådde han
taga upp stiftssysslorna, men sin fulla
själskraft återvann han aldrig. Hans
dikter från denna tid visa formella
brister och ha ofta fragmentarisk
karaktär. Mest bekant är ”Afsked”, som
hör till en diktcykel med titeln
”Svanesång i Svenska akademien på min
60 födelsedag d. 13 nov. 1842”. ■—
Många av T :s dikter ha tonsatts,
framför allt av B. Crusell (”Frithiofs
saga”, ”Fågelleken”). T:s porträtt
har utförts av bl. a. L. H. Roos, M.
Röhl och J. G. Sandberg. Statyer av
T. finnas i Lund (av C. G.
Qvarn-ström, rest 1853) och Växjö (av A.
Källström, rest 1926). I Lund finns
även en byst av T., utförd 1829 av N.
Byström. Vid sin bortgång framstod
T. som den store skalden och lysande
personligheten, vars minne blev
föremål för många hyllningar. Märkligast
är ett tal, som Geijer höll i dec. 1846,
vari han gav en berömd skildring av
sitt första möte med T. i ungdomen
och karakteriserade honom som
människa och diktare. Svärsonen Bottiger
utgav 1847—51 T:s ”Samlade
skrifter” i 7 bd med en levnadsteckning.
Åren 1873—74 utvav sonsonen Elof
Tegnér (T. 3) ”Efterlemnade
skrifter” i 3 bd, innehållande ett större
urval av T:s brev. Detta urval kom
särskilt lägligt vid en tid, då den
tegnérska dikten, lovprisad och
efterbildad ända till leda, höll på att
förlora sin makt över nya, mera
realistiskt och kritiskt inställda
generationer. De nu publicerade breven visade
en ny T., med djärvare drag och
djupare skuggor än de kända porträtten.
Märkligast är den stora samlingen
brev till C. G. von Brinkman, särskilt
de som stamma från 1820-talets mitt,
den mest kritiska perioden i T:s liv;
”av inga andra förtroliga
meddelanden erfar man mera omedelbart
intrycket att befinna sig ansikte mot
ansikte med en stor personlighet” (Elof
Tegnér). Genom denna utgåva blev
det först uppenbart, vilken
brevskrivare T. var; den lämnade också åt den
litteraturhistoriska forskningen viktigt
biografiskt material. Georg Brändes
fann däri ledning för sin
biografiskpsykologiska studie ”E. T.” (1878).
Elof Tegnér utgav 1882—85
”Sam
lade skrifter” i 7 bd (den s. k.
Jubelfestupplagan), med värdefulla
kommentarer. En kronologiskt ordnad
upplaga i 10 bd utgavs 1918—25 av
E. Wrangel och F. Böök; där
publicerades för första gången ett större
urval av T:s dikter och övriga skrifter
efter sjukdomsutbrottet 1840.
Teg-nérsamfundet, som bildades vid
Lunds univ:s minnesfest över T. 1946,
förbereder en ny samlad uppl. av T :s
brev. — Gift 1806 med Anna
Maria Gustaf va Myhrman. —■
Litteraturen om T. är mycket omfattande.
Ett fördjupat studium av hans
diktning och personlighet inleddes med
J. Mjöbergs ”Stilstudier i Tegnérs
ungdomsdiktning” (1912), C.
Santes-sons ”Tegnérs reflexionsdiktning 1801
—1805” (1913) och A. Nilssons
”T :s filosofiska och estetiska studier”
(tr. som inledning till T:s ”Filosofiska
och estetiska skrifter”, utg. av A.
Nilsson och B. Möller, 1913). Nilsson
förde sina forskningar vidare i ”Tre
fornnordiska gestalter. Helge, Frithiof och
Kung Fjalar” (1928) samt i ”T. och
Uppsalafilosofien” (1934). E.
Wrangel utgav flera biografiska skrifter, av
vilka må framhållas ”T. i Lund”
(1—2, 1932). F. Böök påbörjade
1917 en litteraturhistorisk monografi,
”E. T. till 1814”, och har 1946
utgivit en levnadsteckning i två band,
den fullständigaste biografien över T.
A. Werins ”E. T. Från Det eviga till
Mjältsjukan” (1934) behandlar T:s
utveckling som diktare fram till
1820-talets mitt. Om T. som teolog och
som politiker handla T. P:son
Wä-rendhs ”T. och teologien” (1939)
och G. Janssons ”T. och politiken”
(1948). T:s sjukdom diskuteras av
B. Gadelius i ”Skapande fantasi
och sjuka skalder” (1927), av T.
Sondén i ”T:s psykiska ohälsa”
(1946) och av Ph. Sandblom i ”T:s
kroppsliga ohälsa” (i Tegnérstudier
utg. av Tegnérsamfundet 1951).
Specialstudier ingå i ”Tegnérstudier
tillägnade Algot Werin” (1942), ”E. T.
Studier till hans person och verk.
Minnesskrift utg. av Lunds univ. den
2 nov. 1946”, innehållande bl. a.
förteckningar över T:s bevarade
manuskript (av N. Palmborg) och över T:s
brev (av Signe Carlsson), samt
”Tegnérstudier utg. av Tegnérsamfundet”
(1948 ff). A. W-n
2. Tegnér, Esaias Henrik
Vilhelm, språkforskare, f. 13 jan. 1843
i Källstorps skn, Malmöh. län, f 21
nov. 1928 i Lund. Föräldrar; prosten
Christofer T. och Emma Sofia
Kin-berg. Sonson till T. 1. —• Efter att ha
genomgått Lunds katedralskola blev
T. student vid Lunds univ. 1859, fil.
kand, där 1865 och fil. dr (primus)
s. å. Han var docent i semitiska språk
1865—72, adjunkt i jämförande
språkkunskap 1872—79 samt prof, i
österländska språk 1879—-1908, allt
i Lund. Åren 1884—89 var han
delvis tjänstledig från professuren och
från 1889 helt tjänstledig; från 1884
till 1917 var han led. av
bibelkommissionen. Åren 1913—19 var han
red. för Sv. akad:s ordbok. Han var
ombud vid kyrkomötena 1898—-1909.
Han blev led. av Vitt. akad. 1879,
av Sv. akad. 1882 och av Vet. akad.
1896 samt teol. hedersdr i
Köpenhamn 1894 och i Lund 1912. —• T:s
drsavh., ”De nunnatione arabica”
(1865) och avh. ”De vocibus primae
radicalis w, I” (Lunds univ:s årsskr.
1869) äro hans enda egentliga
specialarbeten inom den semitiska
lingvistiken. Men de utmärka sig genom
den komparativa metodik, som senare
skulle ge även hans icke direkt
vetenskapliga författarskap dess
allmängiltiga värde. En populär studie från
detta T:s tidigaste forskningsområde
utgör ”Ninives och Babylons
kilskrifter” (Ur vår tids forskning 12, 1875).
—• T:s intresse gled emellertid alltmer
över till problem inom sv. och allmän
språkvetenskap. I uppsatsen ”Om
språk och nationalitet” (i Sv. tidskr.
1874) tog T. avstånd från de alltför
ensidiga språkpuristiska tendenser,
som vid denna tid omfattades av
bl. a. Viktor Rydberg. T :s
uppfattning av språket var empirisk, och han
betonade dess levande realitet:
”Svenska språket är icke det språk, som
borde ha talats i Sverige, utan det
språk, som verkligen där talas”. I
den språkpsykologiska studien
”Språkets makt öfver tanken” (Ur vår tids
forskning 26, 1880) fortsatte T. på
ett mera allmänt plan diskussionen
om språkutvecklingen och dess lagar.
Som ett senkommet svar till
språk-puristernas riktning kan även räknas
undersökningen ”Tyska inflytelser på
svenskan” (i Arkiv för nordisk
filologi 1889), Då T. efterträdde
Henning Hamilton i Sv. akad. kunde han
inte vid sitt inträde hålla ett
minnestal. Han valde ämnet ”Om poesiens
språk” (Sv. akad:s handl. 59, 1883).
T. söker här fixera det poetiska
språkets gränser och analyserar den
språkliga logikens och känslans förhållande
till dessa gränser. I den betydelsefulla
utredningen ”Om genus i svenskan”
(Sv. akad:s handl. 6, 1891) belyser
T. språkhistoriskt glidningen från den
mera personliga karakteriseringen
genom han och hon till det allt
vanligare bruket av den som
sakpronomen. Ett urval av T:s studier har
samlats i ”Ur språkens värld” (1—3,
1922—30). •— Genom sin filologiska
kringsyn, sin metodiska och
analytiska skärpa och sin lätthet i
framställningssättet fann T. en stor
läsekrets och väckte därigenom ett mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
