Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Strindberg, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg
267
Strindberg
och kvinnliga umgängesvänner etc.
Det kan inte förnekas att denna
attitydförändring vid 1880-talets mitt har
en patologisk prägel; Giftaskrisen är
den yttre händelse, som markerar
inträdet av systematiska paranoida
vanföreställningar hos S. — Den
pessimistiska kampinställningen
inspirerade S. till en rad diktverk, som fått
internationell betydelse. ”Könskampen”
och ”kärlekshatet” är grundmotivet i
de främsta skådespel som den
naturalistiska strömningen frambragt:
”Fad-ren” (skriven 1887, uppf.Köpenhamn
s. å., Stockholm 1888, Berlin 1890,
Paris 1894), där S:s misstankar mot
hustrun gestaltats till en tragedi med
klassisk resning, ”Fröken Julie”
(skrivet 1888, uppf. Köpenhamn 1889,
Berlin 1892, Paris 1893, New York
1905, Stockholm 1906) med sin
virtuosa kärleks- och förfallspsykologi
och slutligen det teatermässigt
briljanta men mindre kraftfulla dramat
”Fordringsegare” (skrivet 1888, uppf.
Köpenhamn 1889, Stockholm 1890,
Berlin 1893, Paris 1894). Programmet
för S:s naturalistiska dramatik ges i
företalet till ”Fröken Julie”: motiv
från ”livets starka, grymma strider”,
en akt och få personer, psykologisk
fördjupning i st. f.
marionettkaraktärer. Under loppet av 1886
författade S. sin självbiografi i fyra delar,
”Tjensteqvinnans son” (1—3, 1886—
87; 4, 1909), ett verk som genom sin
uppriktighet, sin oförskräckta
psykologiska analys och sin stilistiska kraft
har kommit att räknas till
världslitteraturens största diktade självporträtt,
jämförligt med Rousseaus. Sitt
äktenskaps historia berättade S. i den
ursprungligen inte för publicering
avsedda, på franska skrivna ”Le
plaidoyer d’un fou” (”En dåres
försvarstal”, skriven 1887—88), tr. på tyska
med titeln ”Die Beichte eines Toren”
(1893, på franska 1895, sv. piratövers,
i Budkaflen 1893—94, reguljär sv.
August Strindberg (1899).
övers. 1914) -—- ett verk, där man
genom de ursinniga anklagelserna
skymtar en sviken kärlekslängtan. Det
gjorde givetvis skandal, då det blev känt,
och renderade S. ett sedlighetsåtal i
Berlin 1893. Mera objektiva verk från
denna rika naturalistiska period är
skärgårdsskildringarna ”Hemsöborna”
(1887), en roman präglad av
godlynt realism och S:s mest allmänt
lästa arbete, och ”Skärkarlslif” (1888),
en novellsamling med liknande motiv
men mörkare grundton. Avslutningen
på denna epok markeras av
idéromanen ”1 hafsbandet” (skriven
1889—-90, tr. 1890), där S. ville ge en syntes
av sin kristendomsfientliga,
aristokra-tiskt-naturalistiska livssyn; boken är
samtidigt en av S:s mest mångtydiga
och vittnar om ett stundande omslag.
—• S., som under senare delen av
1880-talet bott på skilda platser i
Europa — Frankrike (1885), Schweiz
(1886), Tyskland (1887), Danmark
(1887—89) ■—■ flyttade 1889 tillbaka
till Sverige och bodde i Stockholm
och på skilda platser i skärgården.
Samtidigt utspelades den långdragna
skilsmässoprocessen, som fick sin
avslutning 1891 inför häradsrätten i
Värmdö tingslag. S. skildes från
hustru och barn och dömdes att betala
underhåll till de senare. Trötthet och
skepsis satte under denna tid sin
prägel på hans livsinställning. Han skrev
ytterligare några naturalistiskt
formade dramer, bland vilka ”Bandet”
(skrivet 1892, uppf. Berlin 1902,
Stockholm 1908) utanför Sverige
blivit ett av hans mest uppskattade
stycken; det behandlar hans egen
skilsmässoprocess. Sagospelet
”Himmelrikets nycklar” (skrivet 1891, uppf.
1929) vittnar om avtagande
skaparkraft men också om den extrema
individualismens upplösning.
Ekonomisk nöd och känslan av intellektuell
isolering var orsaker till att S. på
hösten 1892 för andra gången gick i
”landsflykt”, nu till Berlin, där man
ordnat en insamling till hans förmån
och där utsikterna på teatern syntes
gynnsamma. — Under hela det
följande seklet var S. skönlitterärt
improduktiv och ägnade sig åt
naturvetenskapliga, särskilt kemiska,
studier. Tidvis tog han upp en
hobby från ungdomsåren och
målade tavlor med natur-, oftast
havsmotiv; de såldes då för
kuriositetens skull men tilldra sig nu intresse
också på grund av sin ohämmade,
”expressiva” subjektivitet. Hans
dramer spelades med framgång i Berlin
och Paris, hans verk översattes till
främmande språk och hans
europeiska berömmelse steg, men ekonomiskt
var han inte hjälpt därmed. I stort
sett tvingades S. att leva på understöd
från vänner och gynnare, och det
månatliga underhållet till sina barn
kunde han inte betala regelbundet
förrän i slutet av 1897. Omedelbart
efter utresan slöt sig S. till Ola
Hansson och dennes hustru Laura Mohr,
som bodde i Friedrichshagen utanför
Berlin, men snart flyttade han in i
staden och var vintern 1892—93
centralgestalt i en skandinavisk-tysk
bohemkrets, dit många av 1890-talets
senare berömda författare och målare
hörde. I maj 1893 följde S:s andra
äktenskap, med den unga österrikiska
författarinnan Frida Uhl. Paret
flyttade till Helgoland och London,
därifrån tillbaka till Berlin, till Brünn,
till hustruns släkt i Österrike och
slutligen till Paris. Där skildes de hösten
1894 för att inte återse varandra,
men de fortsatte att brevväxla. Den
definitiva brytningen kom 1896 och
skilsmässan 1897. I Paris råkade S.
tidvis i ren misär. Han bodde på enkla
hotellrum i Quartier latin och hade
stundom inte mat för dagen. Hans
knappa umgänge bestod av ett antal
franska och skandinaviska artister i
kretsen kring Paul Gauguin och
musikern William Molard. Vid årsskiftet
1894—95 ordnades genom Nathan
Söderblom en penninginsamling till
hans förmån bland skandinaver i
Paris; för dessa pengar vistades han
någon tid på Saint-Louis-sjukhuset,
där han närmast vårdades för en
hudsjukdom. Senare under året 1895 fick
han hjälp genom en skandinavisk
insamling med Lie och Hamsun som
initiativtagare; ett värdefullt
ekonomiskt och moraliskt stöd under
Paristiden fann han också hos teosofen
Torsten Hedlund i Göteborg. Efter
hand råkade S. in i en serie häftiga
psykiska kriser, där förföljelseskräcken
var grunddraget. De kulminerade i j uli
1896, då S. jagad av sina
förföljelseidéer drevs ut på nya irrfärder, först
till Dieppe och Ystad, därpå till Klam
i Österrike, där släktingar till hustrun
bodde. Vid årsskiftet 1896—97 hade
han återvänt till Sverige och slog sig
ner i Lund, där han fick intresserade,
om också skeptiska lärjungar i den
radikala studentkretsen kring Bengt
Lidforss. Vintern 1897—98 tillbragte
S. åter i Paris och flyttade först våren
1898 tillbaka till Lund — där hans
femtioårsdag firades i stor enkelhet —
och därefter 1899 till Stockholm. —•
Jämsides med och påverkat av detta
förlopp — ”Infernokrisen” ■—■ skedde
en fullständig omsvängning i S:s
världsuppfattning. ”Guldmakeriet”
har med orätt kommit att uppfattas
som betecknande för hela epoken. S.
trodde att det var möjligt att göra
guld, men hans naturvetenskapliga
hugskott (”Antibarbarus” 1894,
”Jar-din des Plantes” 1896, m. fl. skrifter)
voro framför allt led i en —
visser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
