Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Strindberg, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg
266
Strindberg
inspirerad av Zolas naturalism. S.
kände ännu inte dennes verk, och
”Röda Rummet” erinrar med sin
omväxling av satiriska tablåer från
det dåtida Sverige närmast om
den sorts samhällskritisk
pikaresk-roman som blivit populär genom
Dickens. Icke desto mindre var
”Röda Rummet” utpräglat modern
genom det snabba stiltempot,
rörligheten och framför allt kritiklusten,
stämningen av uppror mot överhet
och samhälle. Den står därigenom som
en utgångspunkt för den moderna sv.
samtidsromanen överhuvud. Särskilt
för 1880-talsgenerationen blev boken
av avgörande betydelse; den stod för
hela det ”unga Sverige” som
föredöme och band de nya författarna
endast alltför hårt, både som stilmönster
och genom de problem den
ventilerar. Också de äldre var emellertid i
stor utsträckning sympatiskt stämda
och rentav beundrande; ett uttryck
härför var invalet i okt. 1880 av S.
i Sällskapet Idun. —■ Nu började det
ljusaste skedet i S:s liv. I dec. 1877
hade han ingått äktenskap med
skådespelerskan Siri von Essen.
Äktenskapets förspel var stormigt, men åren
kring 1880 voro de mest harmoniska
som makarna upplevde. S. återvände
till dramat och skrev en rad
skådespel, delvis i avsikt att skaffa sin
hustru roller vid teatern och alltid mer
eller mindre inspirerad av kärleken
till henne. Hit höra de
historieroman-tiska skådespelen ”Gillets hemlighet”
(skrivet 1879—80, uppf. 1880) och
”Herr Bengts hustru” (skrivet 1882,
uppf. s. å.) samt det alltjämt
populära sagospelet ”Lycko-Pers resa”
(skrivet 1881-—82, uppf. 1883) med
dess blandning av naiv sagoton och
munter samhällssatir. S. gjorde vid
denna tid ”underverk av flit”. Vid
sidan av det dramatiska förf.-skapet
ägnade han sig åt en omfattande
kulturhistorisk forskning, som satte
skönlitterära spår i de ypperligt skrivna,
häftesvis utg. ”Svenska öden och
äfventyr. Berättelser från alla
tide-hvarf” (1882—91); därmed förnyade
S. en typ av prosaberättelse, som
sedermera fördes vidare av
Heiden-stam. Sina kulturhistoriska intressen
redovisade S. också i den tills, med
Claes Lundin författade ”Gamla
Stockholm” (1880—82) och i det
sammanfattande verket ”Svenska
folket i helg och söcken, i krig och fred,
hemma och ute eller Ett tusen år af
svenska bildningens och sedernas
historia” (1881-—82). Det sistnämnda
arbetet erinrar om Troels-Lunds
samtidigt påbörjade danska kulturhistoria
och bars upp av en modernt
demokratisk tendens men hade också en
prägel av hastverk och inbjöd
fackmännen till kritik. Direkt utmanande var
August Strindberg. Karikatyr av Carl Larsson.
det att S. i verkets förlagsanmälan
gick till angrepp mot Geijers
historieskrivning. Följden blev en fejd, som
väckte S:s gamla oppositionshumör
till liv. Under de närmast följande
åren präglas hans verk av en radikalt
demokratisk, republikansk, utilistisk
och efter hand socialistisk tendens.
De närgångna samtidsbilderna i ”Det
nya riket. Skildringar från attentatens
och jubelfesternas tidehvarf” (1882)
voro formade med en övermodig
kvickhet, som hos oss har motstycke
endast i Tegnérs brev, men verkade
samtidigt i så hög grad personlig
vendetta, att S. fick rykte om sig som
skandalskrivare. Bättre blev hans
ställning inte genom ”Dikter på vers
och prosa” (1883), där han fortsatte
polemiken i kantiga och omilda
satirer på vers. Att vissa av dikterna
genom sin avsiktliga metriska
nonchalans och fria musikaliska hållning
skulle komma att bilda en av
utgångspunkterna för den moderna sv. versen
kunde ingen då förutse. Frigörelsen
från den klassiska metriken fortsatte
i de på ”fria vers” skrivna
”Sömn-gångarnätter på vakna dagar”
(skrivna 1883, tr. 1884; femte och sista
”natten” skriven 1889, tr. 1890), där
S. ger uttryck åt vekare stämningar.
—■ En följd av tumultet efter
”Svenska folket” och ”Det nya riket” var
att S. lämnade sin tjänst vid K. bibi.
1882 och året därpå flyttade
utomlands med sin familj, närmast till
Frankrike (Grèz-par-Nemours och
Paris), där S. redan 1876 avlagt ett
kort besök. Nyåret 1884 flyttade han
till Schweiz. S. stimulerades av
alpnaturens skönhet och kom i kontakt
med de mellanfolkliga strävandena
och den ryska ”nihilismen”. Han
skrev här två av sina mest harmoniska
verk: novellsamlingen ”Utopier i
verkligheten” (skriven 1884—85, tr.
1885), som vittnar om sympatier för
den utopiska socialismen, och första
delen av ”Giftas” (1884, andra delen
skriven 1885, tr. 1886), där han från
rousseauanska utgångspunkter gycklar
med de radikala
emancipationssträ-vandena, särskilt sådana de
framträdde i Ibsens Et dukkehjem. De senare
berättelserna, som betecknar kulmen
på S:s idylliskt-satiriska
novelldiktning, uppfattades som stötande för
anständigheten och blev signalen för
det konservativa Sverige att gå till
angrepp mot författaren. En process,
vars förhistoria icke är utredd,
öppnades mot S. Anklagelsen lydde
på hädelse och byggde på ett
uttalande i förbigående om nattvardens
sakrament. S. inställde sig efter
någon tvekan som svarande inför
Stockholms Rådhusrätt. Processen väckte
ett oerhört uppseende och det
frikännande jury-utslaget (17 nov.
1884) firades av S:s vänner som en
stor seger. ■— Giftasprocessen fick
emellertid helt andra konsekvenser än
man väntade sig. I dess spår följde
en samling av de konservativa
krafterna med spetsen riktad mot S. och
den unga litteraturen överhuvud. Som
exempel kan nämnas polemiken i
lektorn, sedermera biskopen J. W.
Per-sonnes skrift ”Strindbergslitteraturen
och osedligheten bland
skolungdomen” (1887). Av mera direkt
betydelse för S. personligen blev dock att
förläggarna, skrämda av
opinionsstor-men, visade sig alltmer obenägna att
utge hans böcker. Är 1887 inträffade
en för läget symtomatisk schism inom
Sv. bokförläggareföreningen, varvid en
rad bokförlag tog avstånd från S:s
dittillsvarande huvudförläggare,
Albert Bonnier. Dessutom undandrogs
S. i viss mån stödet från de unga
författarna; hans åsikter, särskilt i
kvinnofrågan, tycktes dem reaktionära. S.
reagerade våldsamt inför dessa
motigheter, som för honom resulterade
i ständigt ökade penningbekymmer.
År 1885 ”övergick” han till ateismen
— tidigare hade han hållit fast vid
en om också vag gudstro. Samtidigt
övergav han sin demokratiska
övertygelse och utvecklade en
intelligensaristokratisk och pessimistisk
åskådning, i anslutning närmast till
Scho-penhauer och Max Nordau, senare
även Nietzsche. Sin hållning i
eman-cipationsfrågan skärpte han till att
principiellt hävda kvinnans
intellektuella och moraliska underlägsenhet
under mannen. Litterärt kom han i
nära beroende av den franska
naturalismen. Samtidigt gick hans äktenskap
in i ett öppet krisskede. S. plågade
sin hustru med allehanda, i huvudsak
oberättigade misstankar: han trodde att
hon stämplade med en
världsomspännande ”kvinnoliga” i avsikt att få
honom inspärrad på sinnessjukhus,
bedrog honom med familjens manliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
