Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Stolpe, Gustaf - 2. Stolpe, Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stolpe
249
Stolpe
därefter till sin död som ledare för
musikavd. vid Upsala College i
Kenil-worth, New Jersey. S. hedrades 1891
av New York-konservatoriet med
titeln Doctor of Music. -—- S. ansågs på
sin tid som den skickligaste
sv.-ameri-kanske musikern. Han var en kunnig
tonsättare i mindre former. Utom
musikinlägg till 38 vaudeviller under
teatertiden komponerade S. några
mycket uppmärksammade
pianoetyder (1880), flera kantater samt
talrika körsånger och smärre stycken;
sammanlagda antalet kompositioner
av S. är mycket stort. -—■ Gift 1857
med Engel Aurora Palman. K. R.
2. Stolpe, Knut Hjalmar,
arkeolog, etnograf, f. 23 april 1841 i Gävle,
f 27 jan. 1905 i Stockholm.
Föräldrar: justitieborgmästaren i
Norrköping Carl Johan S., tillhörande
släktens sv. gren och sonsons son till
mästersmeden Mats Anders Matsson, och
Katarina Vilhelmina Charlotta
Eck-hoff. •—■ S. blev student 1860, fil.
kand. 1870 och fil. dr 1872, allt vid
Uppsala univ. Ursprungligen zoolog
kallades han efter arkeologiska
studier i Lund och Köpenhamn till
docent i nordisk arkeologi vid Lunds
univ. men tillträdde aldrig denna
befattning. Han förordnades 1874 till
e. o. amanuens vid Vitt. akad. och
blev 1880 andre amanuens där. Sedan
S. från 1880-talets början kommit att
alltmer ägna sig åt etnografisk
forskning, hade han våren 1887
anställning i Göteborg som föreläsare i
etnografi och var 1888 tf. prof, i
kulturhistoria vid Stockholms högskola och
1889 tf. lärare i etnografi där. Han
förordnades 1900 till föreståndare och
utnämndes 1903 till prof, och
intendent vid Riksmus:s etnografiska avd.,
vilken befattning han innehade till
sin död. — Hösten 1871 besökte S.
första gången Björkö i Mälaren för
att studera förekomsterna av fossil
bärnsten med inneslutna insekter.
Hans uppmärksamhet drogs
omedelbart till öns fornlämningar, och han
framlade 1872 som drsavh. sina första
Björköstudier ”Naturhistoriska och
archæologiska undersökningar på
Björkö i Mälaren”. Grävningarna
fortsattes med statsanslag 1873—81 (utom
sommaren 1880) samt mera
tillfälligt 1888—90 och 1895. Omkring
1100 gravar samt ett parti av
”svarta jorden” undersöktes, varjämte
gravfälten delvis kartlades 1888—89.
S:s utomordentligt välritade
gravplaner med noggranna mått- och
orien-teringsuppgifter blevo förebildliga.
Åren 1881—82 och 1893 undersökte
han de berömda båtgravarna vid
Vendels kyrka i Uppland och 1891—92
stenålderlämningarna i grottan Stora
Förvar på Stora Karlsö vid Gotland.
Hjalmar Stolpe.
Andra undersökningar utfördes 1887
vid Löta i Bettna skn i Södermanland,
och ett tiotal båtgravar vid Tuna by
i Alsike skn i Uppland undersöktes
1895—96. S., som 1880—81 företagit
en etnografisk forskningsresa i olika
europeiska länder och därvid
studerat arkeologiskt material från
vikinga-tidsstaden Wijk bij Duurstede i
Holland, hade för avsikt att publicera
resultaten av Björkögrävningarna i ett
brett anlagt verk men fick blott
tillfälle att fullborda ett dussintal smärre
skrifter i detta ämne, vilka bl. a.
återfinnas i ”Compte rendu du
Con-grès d’anthropologie et d’archéologie
ä Stockholm” (1874), i Vitt. akad:s
månadsblad 1878 och 1880 samt i Sv.
fornminnesfören:s tidskr. 1882,
varjämte han utgav ”Björkö i Mälaren.
En vägledning för besökande” (1888).
Birkamaterialet har sedermera
publicerats partiellt av G. Hallström i
”Birka. 1. Hjalmar Stolpes
grafunder-sökningar” (1913) samt mera
fullständigt av H. Arbman i ”Die
Grä-ber” (Birka. Untersuchungen und
Studien, 1, Tafeln 1940, Text 1943)
och av Agnes Gei jer i ”Die
Textil-funde aus den Gräbern” (Birka.
Untersuchungen und Studien, 3, 1938).
Vendelfynden behandlade S. i
”Ven-delfyndet” (Antikvarisk tidskr. 1884)
och ”Om Vendelfyndet” (Upplands
fornminnesfören:s tidskr., 3, 1894—
96). Sedermera utgavs av S. tills,
med T. J. Arne ”Graffältet vid
Vendel” (1912; fransk uppl. ”La
Nécro-pole de Vendel”, 1927). Om
”Tuna-fyndet” lämnade S. ett meddelande i
Ymer 1895. Efter förnyade
undersökningar publicerades 1934 ”Das
Boot-gräberfeld von Tuna in Alsike” av
T. J. Arne. Karlsöfynden
offentliggjordes 1913 av B. Schnittger och
1940 av Hanna Rydh (”Grottan
Stora Förvar på Stora Karlsö”,
1—2). — S., som varit den främste
fältarkeologen på sv. botten, hann
blott offentliggöra en ringa del av
sitt samlade arkeologiska material.
En anledning var, att han tidigt drogs
över till etnografisk forskning, inom
vilken han vann berömmelse både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
