Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Stenhammar, Per Ulrik - 5. Stenhammar, Evald - 6. Stenhammar, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenhammar
209
Stenhammar
Per Ulrik Stenhammar.
4. Stenhammar, Per U l r i k,
arkitekt, tonsättare, f. 20 febr. 1829 i
Törnevalla skn, Östergötl. län, f 8
febr. 1875 i Stockholm. Son till S. 3
i hans andra gifte. — Efter att 1843
—44 ha varit elev vid Teknologiska
inst. och senare vid Konstakad:s
byggnadsskola blev S. konduktör vid
Överintendentsämbetet. Han utsågs
till agré och lärare vid Konstakad.
1866 och blev 1874 arkitekt i
Sera-fimerordensgillet och
Överintendentsämbetet samt slutligen 1875 vid Vet.
akad. S. ritade flera kyrkor, bl. a.
Ersta kapell, och andra större
byggnader. — Utan att ha erhållit någon
musikutbildning (med undantag för
en kort tid som elev vid A. F.
Lindblads pianoinst.) hade S. framgång
som tonsättare. Han komponerade
huvudsakligen kyrkliga vokala verk, bl. a.
”Höstpsalm för solokvartett och
blandad kör” och till egen text oratoriet
”David och Saul”, instrumenterat
1900 av sonen Wilhelm (S. 9).
Kyr-koarian ”Denne är min käre son” och
körsången ”Måste ock av törnen vara”
utmärkas av innerlig religiositet och
melodisk känsla. Som tonsättare
räknades S. till sin tids mest begåvade,
influerad av Mendelssohn, A. F.
Lindblad och Wennerberg. S. blev led.
av Mus. akad. 1868. — Gift 1858
med grevinnan Eva Christina Louise
Rudenschöld. K. R.
5. Stenhammar, Evald
Henning Theodor, präst, teolog, skolman,
f. 18 mars 1836 i Häradshammars
skn, Östergötl. län, f 26 aug. 1910 i
Vreta Klosters skn, samma län. Bror
till S. 4. — S. blev student i
Uppsala 1854, fil. kand. 1863 och fil. dr
1866 samt (efter att 1865—69 ha
varit läroverksadjunkt i Linköping)
teol. kand. 1874 och docent i
dogmatik s. å. Efter prästvigning 1875
tjänstgjorde han 1876—77 som
hovpredikant och var från 1878
kyrkoherde i Vreta Kloster och Stjärnorp
(utnämnd 1876). Ären 1888—1904
var han kontraktsprost och 1895
preses vid prästmötet i Linköping. Vid
jubelfesten i Uppsala 1893
promoverades S. till teol. hedersdr. — S.
företrädde som teolog den ortodoxa
riktning, som hade sitt organ i Teologisk
tidskr. Bland hans skrifter märkas
”Har Kant angifvit den rätta
grunden för kunskapens allmängiltighet
och nödvändighet?” (drsavh. 1866),
”Rationalismen inom lutherska
kyrkan” (1875) och ”Kristi verk:
Försoningen. Studie från
luthersk-konfes-sionel ståndpunkt med afseende på
den Ritschlska teologien” (1895).
Dessutom utgav han ett urval av
faderns brev till hemmet (”Bilder ur
riksdags- och hufvudstadslifvet”, 1902
—03). S. var känd som en briljant
minnestecknare, ehuru han ofta
väckte anstöt och framkallade åtskillig
polemik. — Gift 1866 med Anna
Charlotta Holmberg. T. M.
Evald Stenhammar.
6. Stenhammar, Fredrika,
opera- och konsertsångerska (sopran),
f. 19 sept. 1836 i Visby, f 7 okt. 1880
i Stockholm. Föräldrar:
provinsialläkaren Andreas Andrée och
Eber-hardina Lovisa Lyth. Syster till
Elfrida Andrée (bd 1 s. 106). — S.
visade tidigt rika musikaliska anlag.
Hennes första lärare voro fadern och
mu-sikdir. Wilhelm Söhrling. Vid 15 års
ålder skickades hon till Leipzig, där
hon först bedrev pianostudier för
Wenzel men sedan övergick till
sångutbildning (för fru Schäffer). Vid 18
års ålder engagerades S. vid
hovoperan i Dessau och gästspelade även en
tid med stor framgång på
operascenerna i Kassel och Leipzig men
återvände sedan till Sverige, där hon
1855 debuterade på K. teatern i
titelrollen i Flotows ”Martha”. Hon
erhöll omedelbart engagemang och
sjöng sådana partier som Pamina i
”Trollflöjten”, grevinnan i ”Figaros
bröllop”, Donna Anna i ”Don Juan”,
Agathe i ”Friskytten”, Mathilda i
”Wilhelm Tell” och Alice i ”Robert
av Normandie”. Efter en
studievistelse i Paris 1857—58, där hon
studerade för Duprez och Isabelle Bur,
engagerades S. som gäst till hovoperan i
Wien men återvände till Stockholm
och förblev K. teatern trogen till sin
död med undantag för 1867—68, då
hon på grund av misshälligheter med
operans ledning tillfälligt lämnade sitt
engagemang. Under denna tid
uppträdde hon bl. a. med stor framgång i
Köpenhamn. — Bland S:s många
roller kunna ytterligare nämnas Rezia i
”Oberon”, Valentine i
”Hugenotter-na”, Bertha i ”Profeten”, Selika i
”Afrikanskan”, Estrella i Berwalds
”Estrella di Soria”, titelrollen i
”Lucia di Lammermoor”, Anna i
”Muntra fruarna i Windsor”, Gilda i
”Ri-goletto”, Leonora i ”Trubaduren”,
Violetta i ”La Traviata”, Margaretha
i ”Faust” och Julia i ”Romeo och
Julia”. Som Wagnersångerska firade
S. sina största sceniska triumfer;
Senta i ”Den flygande holländaren”,
Elisabeth i ”Tannhäuser” och Elsa i
”Lohengrin” hade i henne en
ypperlig tolk. Hon ägde en välutbildad,
fyllig och varm sopranstämma samt
en utomordentlig musikalitet och
förmåga att avlocka rollen alla nyanser
i föredraget. Lika stora framgångar
vann S. som romanssångerska. Jämte
Louise Michaéli var hon under en
lång följd av år vår näst Jenny Lind
främsta sångerska med en
grundmurad popularitet både i Sverige och
utomlands. — S. var även pedagog
och tonsättare. Många av den
följande generationens sångerskor, ss.
Mathilda Grabow-Taube, Georgina
Sommelius-Bottero, Ingeborg
Äs-Ose-lio och Olefine Moe fingo sin
utbildning av henne. Några av hennes
kompositioner, främst romanser, ha
utkommit av trycket; originalen för-
Fredrika Stenhammar.
14 Svenska män och kvinnor VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
