Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenbock, släkt - 1. (Stenbock), Gustaf Olofsson - 2. (Stenbock), Gustaf Olofsson - 3. Stenbock, Katarina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenbock
198
Stenbock
om, lagom för att dra vinst av de
stora förläningsskiften, som då
före-togos. När Axelssönerna 1468 togo
makten i Sverige, slöt han sig till
dem för att följ, år återfinnas i kung
Kristians läger. Sedan Sten Sture d. ä.
1470 svingat sig upp till
riksförestån-darskapet, övergick S. till denne nye
makthavare, troligen på grund av
sin frändskap med honom. Detta
schackdrag blev mycket vinstgivande
för S., som bl. a. erhöll Sunnerbo och
Västbo härader i förläning.
Sedermera stödde han till sin död herr
Sten i dennes kamp mot
riksråds-aristokratien, ledd av. ärkebiskop
Jakob Ulvsson. -— Gift 1) med Ingrid
Bengtsdotter (av Vinstorpasläkten);
2) med Anna Turesdotter (Bielke).
G. T. W.
2. (Stenbock), Gustaf
Olofsson, friherre, riksråd, ståthållare,
riksmarsk, enligt en osäker uppgift f.
1502, f 24 maj 1571 och begravd i
Vadstena klosterkyrka. Föräldrar:
häradshövdingen Olof Arvidsson (S.)
och Karin Haraldsdotter Lake.
Dotterson till S. 1. —■ S. tillhörde den
lilla grupp av den gamla adeln,
som ända från sitt första
framträdande i rikspolitiken på 1520-talet
oreserverat anslöt sig till Gustav Vasa.
Redan i samband med västgötaherrarnas
uppror 1528—29 är detta
partitagande för S:s del klart uttalat; han var
då medl. av den konungsnämnd, som
dömde över de upproriska. Som
belöning för sitt välförhållande erhöll
han blott obetydliga förläningar, och
hans allmänna status var omkr. 1530
ej särskilt hög. Härutinnan skedde
emellertid en ändring genom hans
giftermål 1531, som gjorde honom
befryndad med flera av högadelns
förnämsta ätter: 1533—34 erhöll han
av Gustav Vasa betydande
förläningar, bl. a. Östbo härad, och våren 1534
upphöjdes han till riksråd. Sedan Gus-
Ingermanland, Karelen och Kexholms
län friherre Erik S. (f. 1612, f 1659)
samt fältmarskalken friherre Gustaf
Otto S. (S. 9), erhöllo 1651 grevlig
värdighet. En son till riksrådet
friherre Fredrik S. var riksmarskalken
greve Johan Gabriel S. (S. 10). Från
S. 9:s yngste son, fältmarskalken
greve Magnus S. (S. 11), härstamma
alla nu levande medl. av ätten. Bland
hans söner märkas majoren och
lantrådet i Estland greve Fredrik
Magnus S. (f. 1696, J 1745) och v.
landshövdingen greve Gustaf Leonhard S.
(f. 1711, f 1758). En sonsons sonson
till greve Fredrik Magnus S.,
överstelöjtnanten i rysk tjänst, polismästaren
i Kasan greve Carl Magnus
Reinhold S. (f. 1804, f 1885), blev far till
hakenrichtern i Estland, fil. lic. greve
Nikolai Paul Fromhold Pontus S.
(f. 1840, J 1902), som 1891 flyttade
till Sverige och bosatte sig på
Gotten-vik, Jonsbergs skn, Östergötland; han
erhöll 1901 tillstånd att ss. medl. av
sv. grevliga ätten S. inträda i sina
förfäders rättigheter. Bland hans
söner märkas stiftsbibliotekarien greve
Carl Magnus S. (f. 1874, J 1923)
och genealogen kaptenen greve
Reinhold Sigfrid Gottvalt S. (f. 1878, f
1946). — Gustaf Leonhard S:s
sonson, förste stallmästaren hos
prinsessan Sofia Albertina greve Gustaf
Harald S. (f. 1764, f 1833), gift med
grevinnan Lolotte S. (S. 12), blev
farfar till sv. ministern i
Konstanti-nopel, överstekammarj unkaren greve
Albert Magnus Carl Otto Pontus S.
(f. 1838, f 1915). En brorsons son
till denne var hovjägmästaren greve
Albert Gustaf Hugo S. (f. 1899, f
1947), som innehade fideikommisset
Sundby på Ornö i Södertörns
skärgård.
1. (Stenbock), Gustaf
Olofsson, riksråd, f 1492 eller 1493.
Föräldrar: riksrådet Olof Jönsson
(Stenbock) och Sestrid Petersdotter
Kör-ning. ■—• S. erhöll i fädernearv
godskomplex i Finnveden i Småland,
däribland Toftaholm i Dörarps skn, och
blev en av landskapets största
godsägare, sedan han på ett egenmäktigt
sätt väsentligt koncentrerat och ökat
sin godsmassa. Bosatt i ett
gränsområde och med släktförbindelser i båda
länderna förde S. länge en vacklande
politik i unionsfrågan. Upphöjd till
riddare vid Karl Knutssons kröning
1448 insattes S. som hövitsman på
Älvsborgs slott. Är 1452 uppgav han
detta och slöt sig till konung Kristian
I. Genom nya förläningar återvann
Karl Knutsson honom, men fyra år
senare voro de åter i konflikt med
varandra. Under Kristian I:s
regering i Sverige 1457—63 var S. denne
trogen, men vid ärkebiskop Jöns
Bengtssons uppror 1465 sadlade han
Gustaf Olofsson Stenbock. Målning av
okänd konstnär.
stav Vasa 1536 ingått äktenskap med
hans svägerska, upplyftes S. i en
särskilt gynnad krets, kungafränderna.
Sålunda erhöll han i förläning Kinds
härad 1536, vidare hela Älvsborgs län
1540 och Marks härad 1541.
Härigenom blev han Västergötlands
ojämförligt störste låntagare. I enlighet
med det nya förvaltningssystem, som
prövades i den s. k.
regementsord-ningen för Västergötland 1540 blev
han därjämte ståthållare över
landskapet och fick därmed en vidsträckt
behörighet av både administrativ och
judiciell art. Visserligen vrakades
detta nya system snart, men S.
bibehöll titeln ståthållare och även sin
mycket fria ställning som
administratör. Under de följ, två decennierna
framstår han som provinsens
egentlige styresman. Överhuvud tillhörde
S. dessa årtionden kretsen av
konungens närmaste medarbetare, bl. a.
markerat av att han 1555 blev sekreteråd
och 1557 överste sekreteråd. ■— Med
Gustav Vasas död och Erik XIV :s
trontillträde skedde en radikal
förändring i S:s politiska och ekonomiska
ställning. Visserligen erhöll han vid
Eriks kröning 1561 friherrevärdighet,
men detta var intet annat än en titel;
det för S. avgörande var, att
konungen s. å. indrog större delen av
hans förläningsbestånd. Allmänt sett
intog Erik en avvisande och
misstänksam hållning mot S. och dennes
familj. Att S. anslöt sig till
upprors-rörelsen mot Erik 1568, inom vilken
han blev en av de drivande krafterna,
har alltså högst påtagliga orsaker.
Efter Johan III:s trontillträde
åter-uppsattes S. på ledande poster. Han
utnämndes till riksmarsk vid
årsskiftet 1568—69, erhöll nya förläningar
och utsågs till ståthållare på
Vadstena slott och län 1570. — S. var en
inom många verksamhetsgrenar
användbar man. Främst var han
organisatör, och sin skicklighet i detta
hänseende ådagalade han vid flera
tillfällen, icke minst under
ståthål-lartiden. Men han tycks även ha ägt
en speciell fallenhet för
förhandlingar, synbarligen lika oumbärlig för
kronan, då det gällt att genomföra
något viktigt diplomatiskt ärende som
då det gällt att på lokala möten
övertyga motspänstiga allmogerepr. om
lämpligheten av centralmaktens
påbud. Däremot skördade han icke
några lagrar som militär, trots att han
vid olika tillfällen utövade högt befäl,
t. ex. som överste fälthövitsman under
Dackefejden 1542—43 och som
krigsöverste i Västergötland 1564 under
nordiska sjuårskriget. — Gift 1531
med Brita Eriksdotter
(Leijonhuf-vud). G. T. W.
3. Stenbock, Katarina, drott-
ning, dotter till S. 2., se bd 4 s. 205.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
