Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Steenhoff, Frida - 3. Steenhoff, Rolf - Stefan (Staffan), helgon - Stefan, ärkebiskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Steenhoff
189
Stefan
Rolf Steenhoff.
Frida Steenhoff.
Westdahl. — Efter avslutad skolgång
vid Åhlinska skolan i Stockholm 1882
besökte S. Tekn. skolan 1882—85 och
studerade 1883—84 även i Neuchåtel,
Schweiz, samt 1885—86 vid Lyceum
för flickor i Stockholm. Efter sitt
giftermål 1887 var hon bosatt i
Sundsvall till 1908 och därefter i
Oskarshamn till 1912 samt slutligen i
Stockholm till sin död. •—■ Som helt
ung tog S. bestämt avstånd från den
pietistiskt-religiösa miljö hon växt upp
i. Hon ägnade sig som nygift först
åt målning, men sedan hon bl. a.
genom makens läkarpraktik kommit
till insikt om olika missförhållanden
i kvinnans samhällsställning, började
hon skriva. Är 1896 debuterade hon
under den sedan ofta använda pseud.
Harold Gote med dramat ”Lejonets
unge”, vars tendens var kvinnans rätt
till kärleksupplevelser utan
äkten-skapstvång. Dramat väckte ett enormt
uppseende och blev föremål för
livlig diskussion. I Ellen Key och Georg
Brändes fann S. uppmuntrande
vänner; i litterärt avseende stod hon
under inflytande av bl. a. Viktor
Rydberg, Björnson och Ibsen. S. inledde
nu ett skönlitterärt och social-etiskt
författarskap, som gick ut på att
bekämpa instängda moralbegrepp,
stärka kvinnans ställning i förhållandet
till mannen och arbeta för hennes
rätt till individuell utveckling. Hon
fortsatte sitt dramatiska
författarskap med ”Sin nästas hustru” (1898),
”Ärkefienden” (1900), riktat mot
katolska kyrkan, ”Stridbar ungdom”
(1906) med pacifistisk tendens,
”Den smala vägen” (1910), som
förfäktar utomäktenskapliga barns
arvsrätt, ”Kärlekens rival” (1912),
där kvinnlig homosexualitet
behandlas med förståelse första gången
i sv. skönlitt., samt ”Svek” (1933),
behandlande konflikten mellan den
traditionella samhällsmoralen och
”den från penningen befriade kärle-
ken”. S. utgav även romanerna ”Det
heliga arfvet” (1903), ”Öknen”
(1904) samt den delvis
självbiografiska ”Filippas öden” (1918). S:s
dramer spelades över hela landet och
även i Tyskland. — S. utvecklade
stor energi som föredragshållare och
broschyrförf. Bland hennes föredrag
väckte ”Humanitet och barnalstring”
(tr. 1905), där hon propagerar för
barnbegränsning, det största intresset.
Vidare utgav hon ”Varför skola
kvinnorna vänta?” (s. å.), som var ett
betydelsefullt inlägg i rösträttsfrågan,
”Penningen och kärleken” (1908),
”Kärleken som kulturproblem”
(1912), ”Äktenskap och demokrati”
(s. å.), och ”Alkoholfri kultur”
(1928). Sina tankar om en rationell
moral framlade hon i ”Objektiv
stats-och könsmoral” (1937). Ett av S:s
främsta önskemål var att åstadkomma
en förbättring av de ogifta
mödrarnas ställning. Hon blev 1911 styr.-led.
i Internationale Vereinigung für
Mut-terschutz und Sexualreform i Berlin
och var stiftare av dess sv. avd. Fören.
för moderskydd och sexualreform
1911; fören. upplöstes 1916. -— Gift
1887 med provinsialläkaren Gotthilf
Stéenhoff (S. 1). — Litt.: Beatrice
Zade, ”F. S. Människan, kämpen,
verket” (1935). M. B., Abg
3. Steenhoff, Rolf, industriman,
f. 24 maj 1898 i Sundsvall. Son
till S. 1 och S. 2. — S. avlade
studentex. i Stockholm 1916,
utexaminerades från Tekn. högskolans avd.
för kemisk teknologi 1920 och
genomgick kurs vid skandinaviska
bryggerihögskolan i Köpenhamn 1926. Han
var kemist och ingenjör vid ab.
Stockholms bryggerier 1921—27,
platschef vid ab. Nordstjernans
mineralvattenfabrik i Stockholm 1928—
34 och fabrikschef vid Apotekarnes
mineralvattens ab. 1934—40. Under
sistn. period planlade och ledde S.
bolagets nyanläggning vid N.
Sta-tionsgatan i Stockholm. Sedan 1941
är han överingenjör där samt dir. i
ab. Stockholms bryggerier och chef
för dess bilavd. S. har gjort sig känd
som en framstående administrativ
förmåga och har bl. a. tagits i
anspråk som ställföreträdande avd.-chef
i Statens industrikommission 1940—
45, som ordf, i styr, för det statliga
bolaget för tillverkning av
röntgenfilm och fotografiskt papper ab.
Cea-verken i Strängnäs sedan 1941, i
Glas-industridelegationen 1943—45, i Sv.
teknologfören. under samma tid och
i Sv. ingenjörsförenmas nämnd (SIN)
sedan 1944 samt som led. av Statens
biltrafiknämnd sedan 1946 och av
Ing. vet. akad:s
transportforsknings-kommission sedan 1950. Han invaldes
i Ing. vet. akad. 1943. ■—• S. är
med-arb. i Sv. bryggeritidskr. sedan 1923
och var medred. för ”Handbok i
kemisk teknologi” (1945—48). •— Gift
1925 med Anna-Greta Levin. M. B.
Stefan, (Staffan), helgon, som
torde ha levat vid 1000-talets mitt. S.
omtalas i den på 1450-talet författade
s. k. prosaiska krönikan ss. den förste i
Hälsingland verksamme missionären;
han uppges ha blivit dräpt i
gränsskogen Ödmård och sedan begravd i
Norrala. Det har antagits, att S. är
densamme som en missionär Stenfi,
nämnd av Adam av Bremen i hans på
1070-talet avslutade krönika om det
hamburg-bremenska ärkestiftet.
Denne Stenfi hade av ärkebiskop
Adalbert av Bremen blivit utsänd att
förkunna kristendomen bland de
hedniska hälsingarna. Om denna
identifiering är riktig, torde S. ha varit
verksam omkr. 1060. Hans grav på
Norrala kyrkogård, ”S:t Staffans
stupa”, blev sedermera föremål för
vallfärder. Den utgjordes länge av en
träbyggnad, som 1829 ersattes av ett
stenkapell. S. sammanblandades tidigt
med den fornkristne martyren
Stefanus, som i folktraditionen gjorts till
konung Herodes ”stalledräng”, liksom
även med ”Helge broder Staffan”,
en ryktbar senmedeltida munk från
Husaby kloster i Dalarna, som
uppnådde ställningen av ett nordiskt
lokalhelgon. ■—■ Litt.: Ingeborg Nordin,
”Staffan, hälsingarnas apostel, i lokal
tradition och levande sägen”
(Forn-vännen 1932). A. S-k
Stefan, ärkebiskop, f 18 juli 1185.
— Om S:s tidigare levnad vet man
blott, att han var munk i Alvastra, dit
han sannolikt blivit sänd från ett av
cisterciensordens utländska kloster.
Är 1164 valdes han till biskop av
Uppsala och avsändes s. å. av konung
Karl Sverkersson på en beskickning
till påven Alexander III med
uppdrag att genomdriva upprättandet av
en sv. kyrkoprovins med egen
ärkebiskop. Alexander, som på grund av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
