Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Stagnelius, Erik - Stahl, Henrik - Stake, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stahl
178
Stake
tecknas hedendomens repr., främst
Hilarianus, med stor förståelse.
Dennes bild är en överlägset genomförd
porträttstudie, fullt jämförlig med vad
senare skildrare av den romerska
kejsartiden ss. Viktor Rydberg kunnat
prestera. Men även om S. har kunnat
höja sig över sina gestalter och deras
idédebatt är dock obestridligen
martyren Perpetua ett språkrör för vad
han kände och tänkte, för hans
lidelsefulla asketism, för hans
paradoxala tro, att döden var liv, livet
död, för hans obönhörliga krav på
uppoffring av allt timligt och för
hans innersta religiösa upplevelser. -—
Enaktaren ”Glädjeflickan i Rom” och
skräckdramat ”Riddartornet” höra
ihop med tidens ”låga romantik”;
S. synes ha njutit av att skärpa
genrens sadism till hånfull omänsklighet.
Av liknande slag är ”Albert och
Julia eller kärleken efter döden”.
Troligen härröra dessa alster från tiden
före hans nödtvungna avbrytande av
sin tjänstgöring hösten 1821. Han
synes ha återvunnit sin jämvikt, sedan
han kommit under de sinas vård och
uppsikt. Ett bevis härpå är
sorgespelet ”Bacchanterna”, hans främsta
verk. ”Styckets idé är”, säger Bottiger,
”att . . . symbolisera kontrasten och
konflikten mellan den äkta, sant
inspirerade entusiasmen och det
uppjagade sinnesrus, som är den förras
sken och karrikatur”. Denna
distinktion mellan apolliniskt och dionysiskt
förebådar Nietzsche;
grundåskådningen träffas hos en tysk romantiker G.
H. Schubert, som (liksom
Sweden-borg) i sin ”Symbolik des Traumes”
beskrivit drömmen som
kunskaps-uppenbarelse. Genom sin tro att
drömmen för själen in i en högre,
verkligare värld anslöt sig S. till den
mystiska extrema riktning inom
romantiken, som bröt med dennas
ursprungliga intellektualism. Någon
brytning med S:s teosofiska
världsåskådning betecknar ”Bacchanterna”
alltså icke. Däremot är S. i detta verk
med dess mognade levnadsvisdom icke
längre den livsfientlige asket, som
skrev ”Liljor i Saron”. I Orfeus
möter man hans människoideal, som
liknar både Sokrates och Kristus: den
förre genom sin värdighet och
upphöjdhet över döden, den senare
genom sin mildhet och villighet att
förlåta utan att därför minska sina krav.
—• Med ”Bacchanterna” (och dikten
”Endymion”) har S. lyckats skapa
något så sällsynt som en levande,
färgrik mystisk antik. S:s tragedi har kör,
men denna står inte som i det antika
dramat overksam vid sidan, utan den
handlar, den förföljer och dödar.
Liksom ”Bacchanterna” handlar S:s
sista verk, lustspelet ”Thorsten
Fiskare”, om drömmens härlighet. Men
här är drömmen bedräglig; här
behandlar S. för första gången den
gäckande lyckodrömmen ironiskt,
spefullt. Här finns också starka inslag
av realism såväl inom natur- som
människoskildringen, dels som
hem-bygdsrealism, dels som utslag av
romantisk ironi. -— Ogift. — Under
sin livstid utgav S. ”Wladimir den
store” (1817), ”Liljor i Saron”
(1821) och ”Bacchanterna” (1822).
Hans ”Samlade skrifter” utgåvos
1824—26 av L. Hammarsköld. Den
första kronologiskt ordnade uppl. av
S:s ”Samlade skrifter” utgavs 1911
-—18 av F. Böök med rikhaltig
kommentar. Av dem, som under
1800-talet behandlat S. och hans diktning
(Hammarsköld, G. H. Mellin,
Atter-bom, Chr. Eichhorn, Bottiger m. fl.)
torde Atterbom ha trängt djupast.
1900-talets studium av S. inleddes av
J. B. Simonsson med ”E. J. S. — Lif
och dikt” (1909). Böök har efter
”S. och Chateaubriand” (Samlaren
1909) och ”Studier i S:ii
ungdoms-lyrik” (1911) med ”E. J. S.” (1919)
givit en bred, grundläggande
monografi över S. En annan uppfattning av
S. och hans idéhistoriska, mera
romantiska orientering introducerades
av Albert Nilsson med ”Svensk
romantik” (1916). Efter specialstudier
i Samlaren 1916 och 1920 utgav S.
Cederblad ”Studier i S:ii romantik”
(1923), ”Romantikern S.” (Samlaren
1923 och 1925) samt ”Amanda i
dikten och verkligheten” (Samlaren
1925); med dessa arbeten har han
sökt göra gällande, att S:s
personlighet och författarskap till sitt
egentliga väsen voro romantiska. S:s
gnos-ticism har blivit speciellt belyst av G.
Widengren i Samlaren 1944. Nya
uppgifter och synpunkter ang. S:s
biografi ha framlagts av Cederblad i ”S.
och hans omgivning” (1936) och O.
Holmberg i ”Sex kapitel om S.”
(1941) samt av H. Olsson (Samlaren
1925, 1927, 1933 och 1940), S.
Björck (Sv. litt.-tidskr. 1939) och A.
Kjellén (Samlaren 1950). De
kronologiska problemen ha fått sin
grundläggande behandling i A. Nilssons på
handstilsstudier byggda ”Kronologien
i S:s diktning” (1926); bidrag i
date-ringsfrågor ha lämnats av bl. a. B.
Risberg i Nysv. studier 1925 och 1943
samt av O. Holmberg i Samlaren
1939. I ”S. än en gång” (1942) har
Böök sökt hävda sin uppfattning av
S. i belysning av de nyvunna
resultaten. Franskt inflytande på S:s
författarskap har behandlats av Pierre
Brachin i ”Les influences frangaises
dans 1’oeuvre de E. J. S.” (1952).
S. C-d
Stahl (Stahell, Stahlius),
Hen-r i k, superintendent, f. i Reval, f
1658 i Narva. — S. studerade vid
olika tyska univ. omkr. 1620—23,
förvärvade magistergraden och
verkade sedan som präst på Estlands
landsbygd. Han blev domprost och
assessor i konsistoriet i Reval 1638 samt
superintendent i Ingermanland 1641.
—- S. var en av pionjärerna i arbetet
att religiöst och politiskt
sammansmälta de baltiska provinserna med
Sverige. Sedan han som domprost
varit med vid organiserandet av
kyrkostyrelsen i Estland, anförtroddes
honom ledningen av samma arbete i
Ingermanland. Axel Oxenstierna
hyste stort förtroende för honom.
S. visade sig också besitta stor
arbetsförmåga och duglighet men var
icke fri från härsklystnad och
häftighet, varigenom han indrogs i
skarpa personliga konflikter. Hans
svåraste uppgift var att så varsamt som
möjligt omvända de grekisk-katolska
församlingarna och prästerna till
lutherdomen. Detta lyckades S. genom
administrativ skicklighet och ett
skrupelfritt mutsystem. — S. upprättade
i Narva en trivialskola och gjorde en
betydande språklig insats genom sina
skrifter på den Reval-estniska
dialekten. Hans huvudarbete är ”Hand-,
Haus- und Kirchenbuch” (1632—38)
vari bl. a. återfinnes övers, av
psalmer och bibeltexter. Detta arbete blev
epokgörande för den estniska kyrkan.
—- Gift med Anna Sommer. ■— Litt.:
C. Öhlander, ”Om den sv.
kyrkoreformen uti Ingermanland” (1900).
I. G.
Stake, Harald, friherre, krigare,
ämbetsman, f. 20 juni 1598 på
Hön-säter i Österplana skn, Skarab. län,
t 28 sept. 1677 därstädes.
Föräldrar: ståthållaren Erik Olofsson S. och
Ingeborg Posse. — S. blev 1614
kam-marpage hos hertiginnan Maria
Elisabet och 1618 kammarjunkare hos
Gustav II Adolf. Är 1620 begav han
sig till Holland för att studera
krigskonst under Moritz av Oranien och
deltog bl. a. i slaget vid Fleurus 1622.
Efter att följ, år ha återvänt till
Sverige, blev han 1624 kornett vid
Upplands ryttare och 1629 ryttmästare
vid Västgöta kavalleri, där han 1635
avancerade till överstelöjtnant och
1638 till överste. Han var
landshövding i Skarab. län 1648—57,
utnämndes sistn. år till generalmajor av
kavalleriet samt var 1658—77 guvernör
i Bohuslän. Han blev friherre 1654,
riksråd 1658 och generallöjtnant
1659. — Under trettioåriga kriget gav
S. vid flera tillfällen prov på
djärvhet och beslutsamhet, och i det
danska kriget 1643—45 vann han
framgångar gentemot snapphanarna i
Skåne samt opererade med kraft och
skicklighet mot Hannibal Sehested i
trakten av Göteborg. Sina förnämsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
