Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Staaff, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staaff
165
Staaff
samma låg någon rationell tanke,
förenlig med neutralitetsidén, om hur
den skulle användas vid krigsfall. -—
Redan 1899 hävdade S. behovet av
planmässighet vid ordnandet av
landets försvar. Det var ett krav, som
han skulle återkomma till under hela
sin verksamhetstid; i viss mån
fortsatte han därmed en riksdagens
kritik av statsförvaltningen, som begynt
redan under ståndssamhällets tid.
Som statsminister genomdrev S. 1906
stora anslag till krigsmaktens
stärkande. Samtidigt gav han i uppdrag
åt cheferna för Generalstaben och
flottans stab att gemensamt uppgöra
en ny försvarsplan. Dess syfte skulle
vara att i stora drag klargöra, vilken
verksamhet armén och vilken
verksamhet flottan borde utveckla vid
olika krigsfall. På grundval av denna
plan borde ett program uppgöras för
krigsmaktens fortsatta stärkande.
Programmets genomförbarhet ur
finansiell synpunkt borde därefter granskas
särskilt. Den plan, som de båda
stabs-cheferna härefter torde ha utarbetat,
fick dock inte den av S. avsedda
verkan på försvarsfrågans vidare
behandling, emedan den hemligstämplades.
Stabschefernas förstärkningsprogram
omhändertogs av en
generalskommission och sakkunniga för marinen.
Sedan överlämnades materialet till
par-lamentariskt-finansiell granskning av
en av Arvid Lindmans regering 1907
tillsatt kommitté under Chr.
Lunde-bergs ordf.-skap. Tre liberaler
in-gingo, däribland S.; de utträdde dock
sommaren 1910 innan slutbetänkandet
avlämnats. — De militära
myndigheternas krav voro förhållandevis
mycket långtgående i organisatoriskt
avseende. Behovet av en så stor
organisation som möjligt värderades av
dem högre än behovet av en hög
beredskap, som kunnat bättre
tillgodoses inom en trängre ram. Armén
borde få 8 fördelningar i stället för 6,
som den hade enligt 1901 års
härordning, en reservarmé borde skapas,
soldatutbildningen förlängas till ett år
och officerskåren utökas på grund av
dessa och andra krav. För flottans del
föreslogs framför allt en utbyggnad
av pansarfartygsmaterielen, så att
Sverige skulle få en (diminutiv)
slagflotta, ehuru man av taktiska skäl
undvek detta ord. Flottans uppgift
skulle vara att utföra s. k. strategisk
defensiv i Östersjön, Kattegatt och
Nordsjön. I denna uppgift skulle ingå
förhindrandet av större invasioner. På
grund av detta uttryckssätt var det
tydligt, att det i de båda
stabschefernas hemliga försvarsplan icke ingick
någon rationell avvägning mellan
armén och flottan. Båda vapnens krav
framställdes tillsammans som ett
oundgängligen nödvändigt minimum
för att krigsmakten skulle kunna lösa
sin uppgift. Därjämte framgick det,
att enligt den militära sakkunskapen
en fortsatt utbyggnad skulle komma
att bli oundgängligen nödvändig
längre fram, så snart det blivit politiskt
möjligt att ytterligare öka
anslagskra-ven. Den parlamentariskt-finansiella
granskningen ledde för sin del till att
huvuddelen av anslagsökningarna
skötos på framtiden, samtidigt som den
militära målsättningen lämnades
oantastad. Till 1911 års riksdag
föreslogos endast vissa ändringar i
värnpliktslagen och påbörjandet av en
s. k. F-båt, varigenom
flottbyggnads-programmet skulle fastlåsas. ■—•
Samtidigt som detta arbete på
försvarsfrågans beredande pågick, drev S. å sin
sida en alltmer intensiv agitation för
att misstänkliggöra statsförvaltningens,
särskilt de militära myndigheternas
effektivitet och vederhäftighet i arbetet.
Vid 1911 års remissdebatt satte han
in all sin kraft på att omintetgöra
deras reformverk. Sedan han påmint
om sina förut visade positiva syften,
framför allt om sitt genom alla år
fasthållna krav på planmässighet,
konstaterade han, att de militära
myndigheterna inte hade löst sin uppgift.
De hade inte kunnat enas om rätta
förhållandet mellan armén och
flottan och inte kunnat bringa finansiell
och organisatorisk reda i försvaret,
så att det kunde få en mot de stora
kostnaderna någorlunda svarande
verkningskraft. De hade inte kunnat
tillfredsställande motivera vare sig
behovet av slagfartyg eller behovet att
göra dylika till flottans kärna eller
behovet att bygga vidare på eller ens
bibehålla 1901 års härordning.
Slutligen vore det, sade S., tydligt, att
den parlamentariskt-finansiella
granskningen inte givit ett användbart
resultat. Frågan om krigsmaktens
finansiering i konkurrens med andra
viktiga finansieringskrav, särskilt rörande
den begynnande socialpolitiken, måste
avgöras helt civilt. Av de verkställda
utredningarna fann S. därjämte, att
själva realprövningen av krigsmaktens
olika behov måste läggas under civil
överledning för att ge ett
tillfredsställande resultat, ett starkt,
ändamålsenligt försvar. En realprövning av
försvarsfrågan borde inledas av en
realistisk budgetplan, eftersom de
militära myndigheterna aldrig satte
någon övre gräns för sina anslagskrav.
Sedan budgetplanen blivit klar, borde
principbeslut fattas om förhållandet
mellan armén och flottan, om flottans
uppgift och om en därav härledd
avvägning av flottans bestånd av stora
och små båtar. — Mer än hälften av
sitt anförande ägnade S. därefter åt
att detaljerat utreda, hur
statsförvaltningen ”bra mycket närmat sig” ett
tillstånd av ruttenhet. Regeringen
hade tillåtit och själv deltagit i
an-slagsöverskridanden, varigenom
grundlagen och folkets rätt trampats under
fotterna. Hela statsförvaltningen, i
första hand den militära byråkratien,
måste ställas under riksdagens
energiska kontroll till folkfrihetens skydd.
—• S:s tal väckte ett oerhört
uppseende genom sin hårdhet. Föga mindre
uppseendeväckande blev det, att ingen
uppträdde i debatten till regeringens
försvar. I sommarens valrörelse
agiterade S. efter motsvarande linjer.
Särskilt intresse väckte ett valtal i
Dalarna, i vilket han inskärpte
nödvändigheten av att andrakammarmajoriteten
fick regeringsmakten för att
folkviljan skulle kunna bli bestämmande för
landets politik. Endast genom att äga
regeringsmakten kunde folkmakten
ingjuta sin anda i landets styrelse och
förvaltning och förhindra planlöst
slöseri och vårdslöshet särskilt i
försvarsfrågan jämte nonchalans inför ett
socialt huvudproblem:
folknykterhetens höjande. För att bryta
högerväldet borde, slutade S.,
socialdemokraterna och liberalerna samarbeta.
Valresultatet blev 102 liberaler (som
förut), 64 socialdemokrater och lika
många högermän (förut 35 resp. 93);
vänstern behärskade nu drygt 72 %
av Andra K. mot förut nära 60 %.
Då blev S. erbjuden regeringsmakten;
händelseförloppet bekräftade hans
parlamentariska åskådning. Först bjöd
S. socialdemokraterna del i
regeringen, men då dessa avböjde, bildade
han i okt. 1911 en rent liberal
ministär; den var verksam till febr. 1914.
Genom upplösning och nyval till
Första K. vann S. även där en
radikalisering. Den var tillräckligt stor
för att vänstern skulle få majoritet i
utskotten och vid gemensam votering.
— De mest positiva resultaten av
regeringens verksamhet rörde
socialpolitiken och försvaret. En
nykterhetskommitté tillsattes för att bl. a.
allsidigt utreda frågan om lämpligheten
av förbud mot tillverkning och
försäljning av rusdrycker. Dess verk blev
inte klart förrän långt efter S:s
avgång, men han ställde sig personligen
vid denna tid nära förbudsvännerna.
Mot slutet av sitt liv syntes han
benägen att göra kravet på totalförbud
mot rusdryckshanteringen till
partiprogram. Socialstyrelsen bildades, en
lag antogs om s. k.
understödsföreningar (pensionskassor m.m.).
Framför allt antogs en lag om allmän
folkpension, uppfattad som ett
genombrott i riksdagen för de humanitära
idéerna. Viktigt var även, att
Folkskolöverstyrelsen inrättades och
folk-skoleseminarierna omorganiserades. —•
Från början uppfattades
försvarsfrågan som avgörande för regeringen. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
