Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjögren, Emil - Sjögren, Hakon, läkare, se s. 66 - Sjögren, Henrik - Sjögren, Hjalmar, geolog, mineralog, se s. 64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjögren
61
Sjögren
tikon” (utg. 1883), ”Novelletter”
(1—2, utg. 1884), ”På vandring” (1
—2, utg. 1884), ”Stämningar” (utg.
1886) och ”Tankar från nu och
fordom” (utg. 1891; delvis
komponerade på 1880-talet). S. sökte
sig också nya uttrycksformer. Är 1885
fullbordade han (i Paris) sin
första sonat för violin och piano, op.
19 i g-moll, och 1888 nr 2, den
internationellt uppmärksammade op.
24 i e-moll. Sonatformen
gestaltade han lyriskt, med mindre intresse
för genomföringsdelen än för
expositionens poetiska möjligheter, och lade
huvudvikten vid de sångbara
melodierna, som ofta med intensiv
ut-tryckskraft avteckna sig mot en
harmoniskt växlingsrik stämvävnad. •—
Med 1890-talet inträdde en
avmattning i S:s skapande. Hans
levnadsomständigheter hade i viss mån
stabiliserats genom utnämningen till organist
i Johannes kyrka 1891 (tf. 1890),
men händelser i hans personliga liv
sänkte honom i en allt djupare
depression, som kulminerade vid
moderns död 1895, då hemmet upplöstes.
Ett ständigt irritationsmoment
utgjorde också den hudsjukdom, psoriasis,
som han angripits av redan 1885.
Någon avspänning erbjöd en vistelse i
Berlin 1894—95 hos hans vän
lantgreven Alexander Friedrich av Hessen.—
Redan vid slutet av 1880-talet gick
S:s romansdiktning in i ett nytt
skede. I J. P. Jacobsensångerna ”1
Seraljens lustgård”, ”Dröm” och ”Alla
mina drömmar” (utg. 1887) samt
”Saa standsed og der den Blodets
Ström” har sångstämmans linje
brutits i en mera naturalistisk, stundom
parlandoartad deklamation, och
har-moniken fått en tonalt svävande
karaktär. Denna märkligt tidiga och
självständiga impressionistiska stil
skulle prägla många av S:s senare
sånger. Det illustrativa momentet kom
att spela större roll, kanske delvis
beroende på att diktvalet blev ett annat.
Trubadursångerna avlöstes av
korta episka dikter, tankedikter och
naturlyrik, oftare än förr av sv.
skalder; Heidenstams ”Molnet” gav t. ex.
upphov till en av S:s mest egenartade
och dramatiskt förtätade
dikttolkningar, i raffinerat enkel exotisk stil
(utg. 1891). I övrigt tillkom ett
mindre antal sånger, bl. a. av
Jacob-sen och Heidenstam samt en kantat
till invigningen av Johannes kyrka
(1890; för soli, kör och orgel). — En
ny period i S:s liv och konst inleddes
1897, då han ingick äktenskap med
Berta Dahlman, dotter till
kartografen C. E. Dahlman (bd 2 s. 181).
Under vistelser i Paris, som de
före-togo nästan årligen 1901—14,
anordnades konserter med S:s musik, vid
vilka han själv ej sällan medverkade
som pianist. I Stockholm var hans
orgelspel berömt, särskilt hans djupt
originella och färgstarka
improvisationer. Hans skapande inriktades under
1900-talet framför allt på
instrumental komposition. Starkare färger i
tonspråket och vissa melodiska
vändningar antyda att Parisvistelserna lämnat
impulser. Men de nordiska tonfallen
funnos kvar och formade sig t. o. m.
mera äktsvenskt än förut. S:s senare
stil är mera reflekterande än hans
tidigare och skiftar i sångerna starkt
under inflytande från olika texter:
Frödingssångerna (utg. 1902; bl. a.
”Sådant är lifvet”) ha en påfallande
kärvhet i tonspråket, Jane
Gernandt-Claines ”Kärlekssånger” (1909)
däremot en sydländsk sensualism,
”Valsen med sorgens kavaljer” (samma
förf.) klingar franskt,
Josephsonsång-erna ”Svarta rosor och gula” (utg.
1911) delvis naivt svenskt folkliga.
I tonsättningen av Li-Tai-Pos ”Die
Treppe im Mondlicht” (1911; H.
Bethges tyska tolkning) når
melo-diken sin mest fulländade
kantabi-litet och samtidigt en skälvande
intensitet, medan den pärlande
pianosatsen skimrar i impressionistiska
valörer. — Bland
instrumentalverken stå sonaterna i centrum. Med
tre nya violinsonater befäste S. sin
ställning som en av de främsta i
sv. kammarmusik, nr 3, op. 32 i
g-moll (1900), den eldiga,
Franckbe-fryndade nr 4, op. 47 i h-moll (1906)
och den stort upplagda nr 5, op. 61
i a-moll (1913). Han skrev även en
violoncellsonat, op. 58 i A-dur
(1911) och två för piano, däribland
främst den ljusa A-dursonaten (1904)
med sin genomskinligt tecknade
pianosats, vilken jämte ”Prélude et
fugue” (1904) är hans förnämsta
pianokomposition från senare år.
Övriga piano- och violinstycken kunna
ibland få ett stänk av mondänitet i
sina senromantiska tongångar, t. ex.
”Thème avec variations” (utg. 1909)
för piano och ”Poème” (1903) för
violin och piano. För orgel skrev S.
bl. a. ”Legender” (1—2, utg. 1907)
och ”Prélude et fugue” (utg. 1909).
I S:s alstring märkas även körverk
med orkester, ss. ”Bacchanal” och
”Islandsfärd”, båda instrumenterade
av honom själv. Rena orkesterverk
skrev han däremot aldrig. Flera av
hans pianokompositioner ha
orkestre-rats av Tor Aulin (bl. a.
”Morgonvandring” m. fl. avsnitt ur sviten ”På
vandring”) och W. Stenhammar
(”Heliga tre konungars
ökenvandring”), och många sånger ha
försetts med orkesterackompanjemang.
— S. var under sin livstid högt
beundrad, särskilt för sina tidigare
verk, och hans musikaliska stil blev
utgångspunkten för många sv.
tonsättare omkring sekelskiftet.
—-Personligen var S. i hög grad
känslo-och stämningsmänniska, en vek och
världsfrämmande drömmare, men
utrustad med en underfundig
humor, som speciellt tog sig uttryck
i korta, träffande anmärkningar,
vilkas verkan förhöjdes genom hans
ljusa, nästan falsettartade stämma.
Hans anspråkslöshet och lojalitet
ha fått ett nästan legendariskt
skimmer, liksom yttre detaljer ■— den
oskiljaktiga lilla hunden (avobestämd
ras) och boken, som alltid fanns inom
räckhåll. En samlad upplaga av hans
romanser är under utgivning (1,1949;
2, 1951) med biografi, författad
av Berta Sjögren och med texter på
originalspråket och i fransk
översättning, i de flesta fall av fru
Sjögren. —• S:s arbetsrum på Ovansjö
(vid Knivsta), som var hans hem
från 1910, rekonstruerades 1938 på
Nordiska museet i Stockholm. — Litt.:
N. Brodén, ”Förteckning över E. S:s
tryckta kompositioner” (Sv. tidskr.
för musikforskning 1919); C. G.
Nyblom, ”E. S.” (1917); ”In
memo-riam” (1918; bl. a. uppsatser av Berta
Sjögren, Sigrid Elmblad, W.
Peter-son-Berger och G. Norlén); S. E.
Svensson, ”E. S:s vokala lyrik” (Sv.
tidskr. för musikforskning 1935); F.
H. Törnblom, ”Musikmänniskor”
(1943; uppsatser om S. av Anna
Aulin, Berta Sjögren, O. Olsson,
Signe Gyllenstierna, S. Kjellström och
Anna Levertin). B. F-g
Sjögren, Hakon, läkare, se s.
66.
Sjögren, Henrik Samuel
Conrad, ögonläkare, f. 23 juli 1899 i
Köping. Föräldrar: köpmannen Anders
Conrad Johansson och Marta Emelie
Sjögren. —• Efter studentex. i
Västerås 1918 blev S. med. kand. 1922,
med. lic. 1927 och med. dr 1933,
allt i Stockholm. Efter förordnanden i
oftalmiatrik vid Serafimerlasarettet
1925—31 och vid Sabbatsbergs
sjukhus 1931—35 blev han extra läkare
(för ögonvården) vid Jönköpings
lasarett 1936 och lasarettsläkare vid
ögonavd. där 1938. S. har publicerat
ett stort antal arbeten i olika
oftal-miatriska ämnen. Internationellt
bekant har han blivit genom sina
ingående undersökningar över det s. k.
”sicca-syndromet”, en kronisk
tårkörtelsjukdom med minskad
tårsekretion och åtföljande förändringar i
ögonens horn- och bindehinnor.
Sjukdomen, vars orsak ännu är outredd,
bär numera i litteraturen namnet
”Sjögrens syndrom”. ■—• Gift 1928
med med. lic. Maria
Hellgren-Sjö-gien. P. H. T.
Sjögren, Hjalmar, geolog,
mineralog, se s. 64.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
