Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigismund
12
Sigismund
att trots svåra samvetsbetänkligheter
utlämna de honom åtföljande fyra
rådsherrarna, av vilka tre sedermera
avrättades. Enligt förlikningen skulle
en riksdag hållas inom fyra månader
i konungens närvaro, där alla
klagomål skulle avdömas inför utländska
sändebud. Efter en kort tid bröt S.
emellertid överenskommelsen och
återvände till Polen, därtill föranledd
främst av oroande underrättelser
därifrån men också av stegrad misstro
mot hertigens avsikter. S. hoppades
kunna behålla de befästa hamnarna
(Stockholm, Kalmar och Älvsborg)
som stödjepunkter för en ny militär
invasion, men de föllo snabbt i Karls
händer. På en herredag i Jönköping
i jan. 1599 valdes hertig Karl till
rikets regerande arvfurste, och på
riksdagen i Stockholm i juli s. å. blev
S. formligen avsatt. Vid sin ätts
anspråk på sv. tronen fasthöll S., och
det vidmakthölls av hans
efterträdare fram till 1660; därigenom övade
S. kraftigt inflytande över sv.
politik och lagstiftning. — Utan tvivel
ville S. i möjligaste mån stödja
katolicismen i Sverige. Sålunda främjade
han unga svenskars studier vid polska
jesuitskolor. Han uppmuntrade också
i anknytning till Laurentius Petri
rituella element i mässan (bruket av
altarljus och elevationen), som
erbjödo en löftesrik förbindelse med
tron på Kristi närvaro i mässan och
mässofferläran. Att återföra Sverige
till katolicismen med kunglig makt
torde dock ha varit främmande för
S. Det skulle inte ha varit realistiskt,
eftersom rådet konsekvent stödde de
kyrkliga frihetssträvandena; f. ö.
skulle det inte heller ha stämt
överens med hans långt före
krönings-riksdagen frivilligt avgivna löfte att
upprätthålla den bestående
religionsformen. — S:s fejd med Karl
fortsatte som Polens krig mot Sverige.
Kampen gällde också Estland, som
S. tillerkände Polen. Karl IX grep
till offensiven i Livland redan 1600
men blev i grund slagen 1605 vid
Kirkholm. S. hindrades dock av en
stor adelsresning 1606 att fullt
utnyttja segern, men Livland gick för
en tid förlorat för Sverige. Omsorgen
om Polens position österut
kombinerades med katolska missionsplaner. S.
sökte utnyttja Rysslands inre svaghet
under perioden efter Ivan IV :s död
och stödde därför efter någon tvekan
inofficiellt den ryske
tronpretendenten, den förste s. k. falske Dmitrij. Då
denne 1606 berövats livet, fullföljde
likväl polackerna sin inblandning i
den ryska inbördesfejden och
föranledde därmed ett sv. motdrag; Karl
IX sände 1609 trupper till tsarens
undsättning mot löfte om Keksholm.
Följ, år sände S. en här mot Moskva,
som vid Klusjin besegrade tsarens
styrkor. Bojarrådet i Moskva erbjöd
då kronan åt S:s son Vladislav på
villkor att denne antog den ortodoxa
bekännelsen; en polsk garnison
förlädes nu i Kreml. S. avvisade
emellertid denna lösning. Han önskade
kronan för egen del och åsyftade
Rysslands återförenande till den katolska
världskyrkan. Samtidigt kämpade S.
för polsk utvidgning på Rysslands
bekostnad. Medan S:s unions- och
missionsplaner grusades genom en
natio-nell-ortodox folkresning, som 1613
förde Mikael Romanov på tronen,
lyckades han 1611 erövra den viktiga
fästningsstaden Smolensk, som Polen
efter ett nytt krig 1618 behöll jämte
ett landområde. Sommaren 1617
inledde Gustav II Adolf en förnyad sv.
offensiv mot S:s östersjöbesittningar.
S. förde där en seg men föga
framgångsrik kamp som den habsburgska
restaurationspolitikens högra
flygelman. Den polska adeln uppfattade i
det längsta kriget mot svenskarna som
S:s personligt-dynastiska fejd och
undandrog sig att ekonomiskt stödja
det. Efter strider i Livland 1617—18,
1621—22 och 1625 överflyttade
Gustav II Adolf kampen till Preussen
1626—29 för att genom blockad av
den polska spannmålshandeln tvinga
S. till fred. S. måste 1629 avsluta det
för Polen ytterst oförmånliga
stille-ståndet i Altmark på sex år. Däri
tillerkändes Sverige tills vidare flera
av de preussiska hamnarna med deras
betydande tullinkomster, och Riga
gick definitivt förlorat för Polen;
någon insats i tyska kriget kom S.
därefter inte att göra. — I förhållandet
till Turkiet inriktade S. Polens
politik på nära samarbete med Österrike.
Polska friskarors aktioner i Moldau
och under polsk överhöghet stående
kosackers härjningar föranledde en
stor turkisk offensiv 1620. Följ, år
slogo Sts trupper segerrikt tillbaka
den turkiska anstormen vid Chotin.
Därefter uppnådde S. 1622 en
förmånlig fred med Turkiet, som gav
Polen andrum för en generation
framåt. — Under S:s regeringstid voro
Polens grannar relativt svaga och
söndrade. S. förfogade över lysande
fältherrar och kvalitativt utmärkta
trupper. Dock drev han en
förhållandevis fredlig utrikespolitik. Hans
makt inskränktes väsentligen till
ämbetsutnämningar och domsrätt samt
till de utrikespolitiska företag, som
han kunde utföra med sina egna och
sina fältherrars privata medel. Endast
snålt och i undantagsfall stödde den
obetydligt skattepliktiga adeln hans
krigsföretag. Den främsta orsaken
därtill var adelns ovilja att bidraga
till något som kunde stärka S:s makt.
S. misstänktes för att eftersträva
kungligt envälde. Denna misstanke
fick näring av hans nära anknytning
till det mäktiga österrikiska
kejsar-huset, vilken befästes 1605 genom S:s
andra gifte med sin 1598 avlidna
gemåls syster, Konstanze av
Steyer-mark. S:s 1606 för polska riksdagen
framlagda förslag till
författningsändring, enligt vilket beslut med enkel
majoritet skulle avlösa kravet på
enhällighet i riksdagen, möttes därför
med häftig opposition. Denna
övergick 1606 till väpnad resning. S:s
trupper besegrade till sist vid Guzow
1608 de upproriska, som stöddes av
dissidenterna, de icke katolska
befolkningselementen. Under denna kris
utfärdade riksdagen 1607 ediktet ”De
non praestanda oboedientia”, en
principförklaring om nationens, d. v. s.
adelns rätt och plikt att störta en
för-fattningsbrytande konung. S. måste
definitivt uppge sina konstitutionella
reformplaner. — Ett initiativ av stor
betydelse tog S., när han 1609 gjorde
Warszawa till Polens huvudstad i
stället för Krakow. På det kyrkliga
området gjorde S. en betydande insats
genom sitt stöd åt den katolska
reformpolitiken. Han befordrade därvid
rikets enhet och nationens
homogenitet, även om missnöjet från de
eftersatta dissidenterna kom att bli en
politisk påfrestning för staten. Den
eljest så betänksamme S:s regim fick
målmedvetenhet och stadga genom
de kyrkliga strävandena, som
inspirerade såväl inrikes- som
utrikespolitiken. Han var varmt religiös. Det
sades om honom, att han ofta grät av
längtan efter nattvarden. S:s
förhållande till påven var alltid det bästa,
och han erhöll betydande ekonomiskt
stöd från kurian. I motsats till den
lika strängt katolske Filip II av
Spanien beredde S. ej påvestolen
svårigheter genom självrådig kyrkopolitik.
Rom kunde fritt med
konungamaktens stöd genomföra det tridentinska
mötets reformdekret i Polen: kloster
och prästutbildning förnyades. Den i
grunden vekhjärtade konungen
förmåddes snart av sina kyrkliga
rådgivare att nyttja sin makt över
stats-ämbetena till att utestänga
protestanterna. S. stödde kraftigt jesuiternas
reformsträvanden, som främst togo
gestalt i de många utmärkta skolor,
där de uppfostrade adelns söner, samt
i predikan och katekesundervisning.
En omfattande återgång till
katolicismen av protestantiska adelsmän
ägde rum. S. bröt aldrig den
lagstadgade religionsfriheten i Polen men lät
katolikerna återfå omkr. 2 000 kyrkor
från protestanterna. Det var i hög
grad genom S:s ansträngningar, som
åtskilliga av de i ö. Polen boende
grekiskt-ortodoxa rutenerna 1596
blevo unierade med Rom, bibehålian-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
