Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schröderheim, ätt - Schröderheim, Elis - Schröderstierna, ätt - Schröderstierna, Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schröderheim
579
Schröderstierna
ministern i Hedvig Eleonora förs. i
Stockholm Elis Philip S. (f. 1863, †
1937), som utgav kristliga tal och
betraktelser m. m. samt pianostycken
och sånger.
Schröderheim, Elis, före
adlandet Schröder, ämbetsman,
skriftställare, f. 26 mars 1747 i
Stockholm, † 30 aug. 1795 på Järva i Solna.
Föräldrar: biskopen Georg (Göran)
Claes Schröder (s. 578) ocli
Margareta Elisabeth Elis. f— Efter
studier vid Uppsala univ. ingick S. 1764
som e. o. kanslist i Inrikes
civilexpeditionen; 1768 befordrades han till
kopist, 1773 till kanslist, s. ä. till
pro-tokollssekr. och 1775 till förste
expe-ditionssekr. Han blev statssekr. vid
Inrikes civilexpeditionen 1782, var
sekr. i sekreta utskottet vid
riksdagarna 1789 och 1792 samt erhöll sistn.
år landshövdingeämbetet i Uppsala
län, varifrån han sökte och erhöll
avsked 1794. S. upphöjdes i adligt Stånd
1759. Han blev led. av Sv. akad. och
Vet. akad. 1786 samt hedersled, av
Vitt. akad. 1791. — Då S. på
1760-talet kom till Stockholm, blev han
snart genom sina talanger, sin
kvickhet och sin godmodighet en omtyckt
och framträdande person i
huvudstadens glada och — inte minst
ekonomiskt — lättsinniga nöjesliv. Det var
sällskapsordnarnas gyllene tid, och
i dessa spelade S. en betydande roll
som talare och tillfällighetspoet. Hans
stora skicklighet som ämbetsman och
utan tvivel även hans angenäma
egenskaper som sällskapsmänniska gjorde,
att Gustav III några år in på
1770-talet fäste sin uppmärksamhet på
honom oeh under den följ. tiden flitigt
anlitade honom, inte sällan för
delikata personliga uppdrag, som
fordrade takt oclx smidighet samtidigt
med en viss fördomsfrihet. Vid
riksdagen 177S fick S. som bondeståndets
sekr. visa prov på sin ovanliga
förmåga att handskas med folk; han
dirigerade ståndet helt efter konungens
vilja. Efter denna tid var S., ehuru
han först 1782 utnämndes till
statssekr., i realiteten den ledande inom
sin expedition. Något djupare
inflytande utövade han dock aldrig; han
var en tillfällighetsmänniska utan
ledande politiska idéer. — I och med
1786 års riksdag blev S:s ställning
avsevärt försämrad. Det starka
missnöjet med pastoratshandeln riktade
sig framför allt mot S., ehuru han
inte hade huvuddelen av skulden till
dessa missförhållanden. Den
materiella fördel han kan ha gjort sig av sin
ställning måste, som framgår av hans
dåliga ekonomi, ha varit tämligen
obetydlig. Skötseln av de ecklesiastika
ärendena fråntogs honom dock nu, och
hans rykte blev i hög grad lidande på
Elis Schröderheim. Målning av P. Krafft d. ä.
1787 (Gripsholm).
saken. I allvarligare onåd hos
konungen råkade S. emellertid aldrig,
då Gustav III hade svårt att avvara
honom för någon längre tid, både i
hans egenskap av skicklig sekr. och
av oförargligt underhållande
sällskap. Vid 1789 års riksdag hade S.
som mellanhand mellan konungen och
ständerna en synnerligen ömtålig
ställning, men även nu klarade han
sig genom sin smidighet tämligen bra.
Även vid riksdagen 1792 skötte han
habilt sina uppdrag. Han erhöll ett
erbjudande om friherrlig värdighet,
som han dock avböjde. — Vid Gustav
III:s död lyckades S. skickligt närma
sig hertig Karl, delvis för att
motarbeta Armfelt, och var till en början
väl sedd av den nya regimen. Han
erhöll nu det landshövdingeämbete,
som han länge traktat efter. I
Uppsala gjorde lian sig omtyckt och hade
god hand med studenterna, som vid
denna tid nåddes av svaga dyningar
från franska revolutionen. Emellertid
blev han genom några oskyldiga brev
inblandad i den Armfeltska
processen och ansåg sig böra ta avsked.
Därvid erhöll lian en betydande
ackord-summa av sin efterträdare; denna
räckte dock inte till för att betala
S:s skulder, och återstoden av sitt
liv levde han i armod på den lilla
gården Järva, som lian arrenderade. —
S. var "vitter" och skrev bl. a. en del
små tillfällighetsstycken för teatern
samt några bearbetningar av franska
pjäser, ss. "Fjäsken, eller den
beställ-samme. Comedie uti tre acter" (1791).
Han har också efterlämnat livfulla
och åskådliga samtidsskildringar,
vilka liksom lians brev senare till stor
del ha publicerats av C. W.
Lilje-crona 1851 samt av Elof Tegnér 1892
under titeln "Skrifter till kon. Gustaf
III:s historia, jämte urval ur
Schröderheims brefväxling". År 1902 utgav
dessutom O. Levertin "Bref från Elis
Schröderheim" ("Svenska memoarer
och bref", 6). — Gift 1776 med Anna
Charlotta von Stapelmolir (f. 1754,
† 1791), känd för sin skönhet och sin
ofta maliciösa kvickhet, vilken ådrog
henne konungens fiendskap. — Litt.:
O. Levertin, "Från Gustaf III:s
dagar" (1896); H. Schück, "E. S."
(1942). Å.N.
Schröderstierna [skr ], ätt,
härstammande från Henrik Schröder, f.
1687 i Lüneburg, där hans far var
rådsherre. Henrik Schröder inkom till
Sverige vid tolv års ålder och blev
slutligen grosshandlare i Stockholm,
där lian dog 1746. Söner till honom
voro köpmannen Roland Schröder (se
s. 578) och bergsrådet Samuel
Schröder (se nedan). Den sistn. adlades
1770 med namnet S. Med hans son,
generalmajoren Paul S. (f. 1769, †
1S38), utdog ätten.
Schröderstierna, Samuel, före
adlandet Schröder, bergsman, f. 10
juni 1720 i Stockholm, † 3 jan. 1779
därstädes. Föräldrar:
grosshandlaren Henrik Schröder och Juliana
Roland. — Student i Uppsala 1736
blev S. 173S auskultant i
Bergskollegium. Inom kollegiet avancerade lian
1744 till v. notarie, höll vid flera
tillfällen bergsting och utnämndes 1747
till aktuarie. Året därpå begav sig S.
på en studieresa till England och
kontinenten; under en fyraårig
utlandsvistelse ägnade han sig framför
allt åt att studera framstegen inom
järn-, stål- och metallindustrin. Efter
hemkomsten blev lian 1753 dir. för
den finare järntillverkningen i riket
och fabrikerna för järn- och
stålmanufaktur. Samtidigt fortsatte han
sin karriär inom Bergskollegium, där
han 1756 utnämndes till e. o. assessor
ocli 1762 till bergsråd. Han var 1768
led. av statskommissionen, adlades
1770, tog avsked från
direktörsbefattningen 1771 och verkade därefter som
bergsråd inom Bergskollegium till sin
död. — S. är en av den sv.
järnindustrins märkesmän. Han nedlade under
sin tid som dir. för den finare
järntillverkningen mycket arbete på att
förkovra denna gren av näringslivet
i både tekniskt och ekonomiskt
avseende. Han var en god administratör
ocli medverkade genom långtgående
förbättringar och specialiseringar
inom arbetsfördelningen till
produkternas förbilligande och ett allmänt
uppsving inom järnindustrin. Han
grundade ritare- oeh modellörskolan i
Stockholm ocli är mest känd för sitt
förslag till ständerna om
upprättande av en fristad i riket för smides-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
