Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Paykull, Gustaf von - 4. Paijkull, Wilhelm - Palander, Palander af Vega, släkt - 1. Palander af Vega, Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paijkull
3
Palander
sonson till P. 2. — P. blev 1767
student i Uppsala och inskrevs efter
kansliex. där som e, o. kanslist i
Utrikesexpeditionen 1779. Han blev 1781
kopist, 1783 protokollssekr. och 1794
förste expeditionssekr. i samma
expedition samt erhöll 1796 kansliråds
karaktär och befordringsrätt. Han
utnämndes 1780 till hofjunkare och
1815 till hovmarskalk. — P.
framträdde i sin ungdom som flitig
skönlitterär förf. Han debuterade med
dikter och övers, i bd 4 av Utile
Dul-cis "Vitterhets-Nöjen" (1781). Några
dikter publicerade han även i Sv.
Parnassen 1784—85. År 1787 samlade och
utgav han under titeln "Anacreon,
Sappho, Bion och Mosclius" en rad
tolkningar av klassisk lyrik. P:s
dikter gingo i den lascivt ytliga stilen;
hans övers, kunna betraktas som
ganska goda. En större insats kom P.
dock att göra som dramatiker, inte så
mycket genom tragedierna "Domald"
(17S3) och "Virginia" (1795), vilka
äro livlösa deklamationer i
upplysningstidens anda, som med lustspelet
"Ordensvurmen" (17S5), en rätt
lyckad satir över ordensväsendets
avarter och en rolig variation på
Moliéres "Tartuffe". Det var avsett att
uppföras i Stockholm 1785 men
förbjöds, formellt av religiösa skäl, efter
en framstöt hos Gustav III av
frimurarna, som känt sig träffade.
"Ordensvurmen" gav uppslaget till J. H.
Kellgrens fräna kritik av
ordensväsendet. P., som varit drivande kraft
i den mystikfientliga
Franciskaner-orden, blev däremot själv småningom
ivrig frimurare. Första delen av hans
"Samlade svenska skrifter" utkom
1S14; fortsättningen uteblev. — P.
var livligt zoologiskt, särskilt
entomo-logiskt, intresserad. På sin egendom
Vallox-Säby i Uppland anlade han ett
zoologiskt museum, vars samlingar
han under in- oeh utländska resor,
bl. a. till Medelhavet 1802, ständigt
ökade. Det blev slutligen ett av de
största i Europa och betr. fåglar och
insekter störst i Norden. P. gjorde
personlig bekantskap med de främsta
naturforskarna i Europa och förde en
oavbruten korrespondens med dem.
Han utgav bl. a. monografier över
flera grupper bland skalbaggarna
(1789—-1811) samt det förträffliga
arbetet "Fauna suecica. Insecta" (1
—3, 1798—1800). År 1791 blev han
led. av Vet. akad. och 1817 av
Lant-bruksakad. Han skänkte 1819 sina
na-turaliesamlingar till staten och lade
därmed grunden till Kiksmus., åt
vilket Vet. akad. sedermera överlämnade
sina egna samlingar. P. upphöjdes vid
Karl XIV Johans kröning 1818 i
fri-herrligt stånd. — Gift 1) 1790 med
friherrinnan Anna Elisabet Ehren-
svärd, † 1794; 2) 1795 med Johanna
Möller, † 1806; 3) 1807 med Anna
Catharina Sandels. — Litt.: biografi
i Vet. akad:s handl. 1826. Lt, S. L.
4. Paijkull, Carl W il hel m,
geolog, kemist, lärare, f. 22 okt. 1836 på
Ledinge i Knivsta skn, Stockholms
län, † 12 juni 1S69 på Samuelsberg
vid Motala. Föräldrar: kammarherren
Carl Samuel P. och friherrinnan
Lovisa Wilhelmina Stiernstedt. Sonson
till P. 3. — P. blev student i Uppsala
1853, underlöjtnant vid ingenjörkåren
1856 och vid Hälsinge reg. s. å. Han
övergick till reserven 1859 (avsked
1862) och blev fil. kand. 1859, fil. dr
1860 och docent i geologi 1862, allt i
Uppsala. Han arbetade vid Sveriges
geologiska undersökning 1859—62,
blev lärare vid Uppsala lyceum 1861
och adjunkt vid Nya elementarskolan
i Stockholm 1866 samt öppnade en
kemisk-analytisk byrå. År 1867
utnämndes han till folkskolinspektör i
östergötl. län. P. skulle därjämte
övertaga ledningen av östergötl. läns
folkhögskola på Herrestad, då han
avled. Han utgav geologiska och
mineralogiska arbeten ss. "Undersökning
om granater" (1S62, drsavh.) och
"Istiden i Norden" (1867), läroböcker för
skolstadiet samt reseskildringen "En
sommar på Island" (1866); vidare
översatte han populärvetenskapliga
arbeten till svenska. — Gift 1862 med
Fredrique Augusta Broström (f. 1836,
† 1899), som 1S70 (efter P:s död)
öppnade vårt lands första kvinnliga
folkhögskola på Samuelsberg vid Motala.
S. L.
Palander, Palander af V e g a,
släkt, enligt traditionen
härstammande från kyrkoherden i Keuru förs. i
Finland Axelius Theodorici († 1646).
Släktnamnet P. antogs av hans
sonsöner, kapellanen i Kuorevesi Axel P.
(† 1727) och kapellanen i Virdois
Johannes P. († 1708). De sv.
släktgrenarnas äldste med visshet kände
stamfar var kaptenen vid Upplands
reg. Johan P. (‡ 1742). Hans sonson
var fältläkaren Lars Adolf P. (f.
1758, † 1840), vars två äldre söner,
landshövdingen i Blek. län Arvid
Adolf P. (f. 1798, † 1848) och
grosshandlaren i Karlskrona, v. konsuln
Carl Wilhelm P. (f. 1800, † 1865),
blevo stamfäder för släktens tvenne
borgerliga grenar, av vilka den yngre
på manssidan utdog med Carl
Wilhelm P:s son, överstelöjtnanten Axel
Wilhelm P. (f. 1S53, † 1915). Till den
äldre borgerliga grenen höra Arvid
Adolf P:s son, riksdagsmannen och
kaptenen vid flottan Carl Folke Adolf
P. (f. 1835, † 1876) samt dennes
sonsöner prof. Törd Folkeson P. (P. 2)
och journalisten Kjell Folkeson P. (P.
3). — En yngre son till Lars Adolf P.
Louis Palander af Vega.
var varvschefen i Karlskrona,
kommendörkaptenen Axel Fredrik P. (f.
1802, † 1857), far till amiralen Louis
P. (P. 1), som 1880 adlades under
namnet P. af Vega. Ätten utdog på
manssidan med hans son,
affärsmannen i West Roxbury, Massachusetts,
Förenta staterna, Axel August P. af
Vega (f. 1869, † 1931). — Litt,: E.
W. Palander, "Slägten P." (1895).
1. Palander af Vega, Adolf Arnold
Louis, före adlandet Palander,
sjöofficer, forskningsresande, f. 2 okt.
1842 i Karlskrona, † 7 aug. 1920 i
Djursholm. Föräldrar:
kommendörkaptenen Axel Fredrik Palander och
Emelie Jacquette Constance du Rées.
— Efter att ha genomgått Krigsakad.
på Karlberg blev P. sekundlöjtnant
vid flottan 1864. Han tog avsked 1874
och blev anställd i ett ångfartygsbolag
i Göteborg, återinträdde i tjänst 1877,
blev kommendörkapten av andra
graden 1889 och av första graden 1892,
kommendör 1896, konteramiral 1900,
viceamiral 1903 samt amiral i
samband med inträdet i reserven 1910. -—
Som sekundlöjtnant deltog P. i
korvetten Gefles expedition till
Medelhavet och Afrikas västkust 1864—65;
1865—66 seglade han som styrman
på handelsfartyg i nord- och
sydamerikanska farvatten. Sin första
arktiska färd gjorde P. som kommenderad
officer på ångfartyget Sophia (med
friherre F. W. von Otter ss.
befälhavare) under Nordenskiölds
forskningsexpedition till Spetsbergen 1868. Efter
att 1869—70 ss. navigeringsofficer ha
deltagit i fregatten Vanadis’
expedition till Medelhavet medföljde P.
Nordenskiölds stora ishavsexpedition
1872—73. Efter hemkomsten var han
1873—74 befälhavare på handelsång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
