Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Oxenstierna, Axel Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oxenstierna
6
Oxenstierna
2>engar. — Att i varje särskilt fall
fastställa 0:s andel i den
utrikespolitiska verksamheten under Gustav
Adolfs tid är svårare. Hans många
lire v i dessa angelägenheter röja dock,
att konungen sällan företog sig något
av vikt utan att inhämta och beakta
sin kanslers mening. Säkert är också,
att O. vid varje förhandling med
främmande makt fick lämna de
inrikespolitiska spörsmålen för att leda de
sv. ambassaderna; det är bekant, att
ban därunder med tiden förvärvade
en förhandlingsskicklighet, som
gjorde honom till en av tidens bästa
diplomater. 0:s första uppgift i detta
avseende blev att leda de
förhandlingar med Danmark, som förde till
Knäredfreden 1613. En vidlyftig
dagbok och en rad av O. uppsatta
dokument vittna om den möda han gjorde
sig för att lindra villkoren i denna
fred. Ända från denna tid bevarade
O. en oförsonlig inställning mot
Danmark, vars anspråk på hegemoni i
Norden ban ville bryta. I den ryska
politiken tycks O. från början med
skepsis ha betraktat den sv.
tronkandidatur i Ryssland, som var
aktuell vid Karl IX :s död, och lyckades
förmå Gustav Adolf att avstå från
projektet. Däremot understödde han
helhjärtat konungens strävan att med
vapenmakt pressa fram en fördelaktig
fred, en strävan, vars resultat blev
Stolbovafreden. År 1621, efter Rigas
erövring, fick O. ledningen av de
sv.-polska förhandlingarna. Med
utomordentlig energi och skicklighet
ge-nomtrumfade han till en början
fördraget i Ogra 1622, vilket lämnade
Sverige i besittning av erövringarna
i Livland. Vid det polska krigets
överflyttande till Ostpreussen 1626 blev
O. generalguvernör för de sv.
besittningarna där. På tio år skulle han
därefter icke återse hemlandet. Under
fem år (1626—31) hade lian sitt
residens i Elbing, ivrigt sysselsatt med
administrativa, militära och politiska
angelägenheter. Hans främsta
insatser under dessa år voro dels det
lyckliga genomförandet av
stilleståndsför-handlingarna i Altmark, dels
organisationen av det preussiska
licent-väsendet, som möjliggjorde
finansieringen av Sveriges deltagande i det
tyska kriget. — Med den
östeuropeiska situationen inför ögonen
visade O. en viss återhållsamhet, när
det gällde ett aktivt deltagande i det
tyska kriget, och i grunden ansåg
lian måhända, att Sverige liade större
intressen att bevaka i Polen än i
Tyskland. En från Elbing företagen
beskickningsresa till Stralsund och
Köpenhamn 1628, varunder han också
kom i kontakt med de kejserliga, tycks
dock ha klargjort för honom, att den
stora kraftmätningen bleve svår att
undvika. O. kvarstannade i Elbing
under det tyska krigets första skede, i
ständig brevkontakt med konungen.
Efter Breitenfeld kallades lian
emellertid till Tyskland ocli infann sig i
jan. 1632 i konungens högkvarter i
Frankfurt aili Main. Enligt 0:s alltid
vidhållna uppfattning liade Gustav
Adolf begått ett misstag, då ban icke
efter Breitenfeld gått direkt mot
kejsarens arvländer. Efter konungens
av-marsch blev han legat över de sv.
Rhenstyrkorna och hävdade med
framgång sina positioner mot
spanjorerna, På sensommaren 1632 drog
han med sina trupper till Nurnberg
för att förstärka den kungliga armén
inför den väntade kraftmätningen med
Wallenstein. — Efter Gustav Adolfs
död inträdde O. som den ledande för
Sveriges politik i Tyskland. Det tycks
ha stått klart för honom, att det nu
skulle bli ytterst svårt att realisera
konungens plan på ett evangeliskt
storförbund under Sveriges ledning.
Dock lyckades han på ett möte i
Heil-bronn 1633 samla en rad
protestantiska riksständer till ett förbund.
Själv blev ban dess direktor — den
mäktigaste ställning han väl
någonsin uppnådde — och liade som sådan
att leda den militära och politiska
aktionen mot kejsaren. Nederlaget vid
Nördlingen 1634 krossade dock alla
0:s förhoppningar om att kunna föra
Gustav Adolfs plan i hamn. De
protestantiska bundsförvanterna avföllo,
och en till Frankrike företagen resa i
syfte att utröna möjligheterna till
hjälp medförde inga påtagliga
resultat. Fr. o. ni. denna tid blev målet för
0:s politik att skaffa Sverige
ersättning för dess insatser i kriget, ocli
därpå satte lian in hela sin energi. Han
vistades ännu någon tid i Tyskland,
men då hans samarbete med den
militära ledningen icke var helt
friktionsfritt och lians närvaro i hemlandet var
efterlängtad, återvände lian 1636 till
Sverige. Därifrån fortsatte lian som
utrikespolitikens oinskränkte ledare
sina ansträngningar att föra kriget
till ett l}’ekligt slut, ofta i opposition
mot de mera klentrogna i regering ocli
råd. Till stor del tack vare lians
outtröttlighet kunde Sverige också
uppnå de relativt fördelaktiga villkoren i
westfaliska freden. Under krigets
sista skede pläderade O. ivrigt för att
man skulle begagna de gynnsamma
konjunkturerna för ett anfall på
Danmark; det danska kriget 1643—45
måste också i stor utsträckning
betraktas som ett uttryck för lians
sedan gammalt danskfientliga politik.
O. ledde personligen
fredsförhandlingarna i Brömsebro, och även om
resultatet icke motsvarade lians innersta
förhoppningar, var Danmarks
nederlag en stor triumf för honom. — I
förmyndarstyrelsen för drottning
Kristina intog O. det utan jämförelse
främsta rummet. Den opposition mot
lians egenmäktighet och mot den
oxen-stiernska släktens enastående
ställning, som var till finnandes i både
regering ocli råd, lyckades han i regel
bemästra, 0:s inre styrelse under
förmyndartiden ansluter sig mestadels
till uppslag, som laserats redan
under Gustav Adolfs tid. Statsskicket
och förvaltningen fick sin slutliga
utformning i 1634 års regeringsform,
i huvudsak skriven av O. och enligt
hans uppgift granskad av konungen.
Den största svagheten i 0:s regim låg
i statshushållningen. Ständig
penningbrist tvang O. att föreslå utvägen
med försäljning av kronogods till
frälset, men det märkliga är, att ban
nu sökte försvara denna utväg som
statsfinansiellt klok. överhuvudtaget
är det uppenbart, att 0:s
högaristokratiska tänkesätt numera
framträdde långt klarare än under konungens
livstid. Drottning Kristinas
trontillträde medförde en förändring i 0:s
maktställning. Den unga drottningen
sökte hävda den personliga
kungamakten, och snart kom det till
verkliga sammanstötningar mellan
Kristina ocli O. Bl. a. opponerade sig
kanslern mot den pfalziska
tronkandidaturen. Ett slaganfall 1649 reducerade
ytterligare 0:s möjligheter att
inverka på riksstyrelsen. Hur gärna lian
än ville, kunde ban ej förebygga Karl
Gustavs val till tronföljare, ocli till
sist blev lian själv tvungen att
underteckna successionsordningen. Sedan
Kristina vunnit dessa segrar, blev
hennes uppträdande mot O. åter
försonligare, och han återvann mot året
1652 något av sitt forna inflytande.
Ivrigt motarbetade ban drottningens
abdikationsplaner men måste ännu en
gång ge vika och med grämelse ocli
oro finna sig i de beslut, som fattades
av 1654 års riksdag. Vid denna avgav
också Karl Gustav sin
kungaförsäkran; den liade uppsatts av O., ocli
detta blev hans sista offentliga värv.
— 0:s främsta tillgångar voro rika
kunskaper, grundade på ett levande
bildningsintresse, en lysande
organisationsförmåga, stor energi och
målmedvetenhet, en obestridlig talang att
överblicka det utrikespolitiska
skeendet samt en diplomatisk skicklighet,
som med omväxlande tålmodighet ocli
djärvhet sökte sig till målet. Han
visade sig ofta storsint men var även
mycket maktlysten; genomsyrad av
högaristokratiska tänkesätt satte ban
måhända stundom frälsets väl före
rikets. 0:s egentliga sätesgård var
det genom gifte erhållna Tidö i Ryt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
