Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Nordenskiöld, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordenskiöld
496
Nordenskiöld
Finland och slog sig ned i Stockholm,
där han genom förmedling av sina
gynnare, professorerna C. G.
Mosan-der och S. Lovén, sattes i tillfälle till
fortsatt mineralogiskt studiearbete
vid Riksmus. och till deltagande i sin
första polarexpedition under 0. M.
Torell till Spetsbergen 1858. S. å.
utnämndes han till prof. och intendent
vid Riksmus :s mineralogiska avd.,
och denna tjänst innehade han till sin
död. Åren 1S60—78 var han även
lärare i geologi och mineralogi vid
Teknologiska inst. samt 1863—76 lärare
i kemi vid Krigshögskolan. -— Ehuru
sv. intresse för Spetsbergen, och
polartrakterna i övrigt, börjat redan
med A. R. Martins expedition 1758,
blev denna ögrupp först inemot
mitten av 1800-talet föremål för mera
systematisk forskning genom Lovéns
spetsbergsfärd 1837 och än mer
genom Torells nyssnämnda expedition
185S. De sv. forskningsfärderna fingo
efter denna expedition en helt annan
karaktär än de tidigare utländska.
I spetsen stod en vetenskapsman och
vid hans sida en kunnig fartygschef
och ett antal naturforskare i olika
fack. — Som Torells närmaste man
deltog N. även i hans andra
spetsbergsfärd 1861. Sin första
forskningsresa som expeditionsledare utförde
han 1864, likaledes till Spetsbergen.
Avsikten var att fortsätta en redan
1861 påbörjad undersökning och
kartläggning i och för en blivande
gradmätning på Spetsbergen. Utom
fullföljandet av denna uppgift gjordes
viktiga vetenskapliga rön. ■— N.
umgicks alltjämt med nya resplaner, men
den sv. riksdagen visade sig ovillig
att anslå medel till flera
forskningsresor. Genom förmedling av vänner
kom N. emellertid i förbindelse med
grosshandlaren O. Dickson i Göteborg,
vilken jämte andra donerade
erforderliga medel till företaget. Regeringen
visade sitt intresse genom att ställa
postångaren Sofia jämte befäl ocli
manskap från flottan till N:s
förfogande. Kostnaderna för N:s
kommande expeditioner fördelades mestadels
efter samma grunder, men för de
senaste tillkommo nya mecenater, ss.
konung Oscar II och den sibiriske
köpmannen Alexander Sibiriakoff, som
hade särskilt intresse av sjövägens
utforskande längs Sibiriens nordkust.
Till nordostpassagens genomförande
anslog dessutom riksdagen i sinom tid
kontanta medel. — Till fartygschef
under 186S års expedition utsågs
kaptenen friherre F. W. von Otter och till
sekond löjtnant L. Palander. Ett av
expeditionens mål var att med fartyg
framtränga så långt som möjligt mot
norr. Också nådde man då 81° 42’ n.
br., vilket var rekord för fartyg. Un-
dersökningen av Spetsbergen och
kringliggande öar fortsattes, och rika
samlingar hemfördes. — Då N. nu
ansåg det omöjligt att sjövägen
framtränga avsevärt längre norr ut,
började lian intressera sig för slädfärder
på isen och planerade en sådan,
avsedd att utgå från någon lämplig
punkt på Spetsbergen med nordligast
möjliga breddgrad som mål. Innan
lian gav sig i kast med denna uppgift,
ville han emellertid utröna, om
hundar eller renar vore lämpligast som
dragdjur på slädfärder i
polartrakterna, vilket var den närmaste
anledningen till N:s nästa forskningsfärd,
1870 års expedition till Grönland.
Han landade då på Grönlands
västkust, varifrån han tills, med en
vetenskapsman och två grönländare
företog en c:a 50 km lång vandring inåt
inlandsisen (grönländarna återvände
tidigare), den första mera
omfattande färd, som företagits på den
grönländska inlandsisen. Såväl
isvand-ringen som expeditionen i sin helhet
medförde betydande och mångsidiga
vetenskapliga resultat, och rika
samlingar kommo till nytta för
forskningen. Bl. a. påträffade N. vid
Ovi-fak på ön Disko åtskilliga större och
mindre block av kol- och nickelhaltigt
gediget järn, av vilka det största, med
en beräknad vikt av omkr. 22 ton,
finnes uppställt utanför Riksmus. i
Stockholm. Ovifakjärnet tolkades av
N. som meteorjärn. Han vidhöll till
det sista dess kosmiska ursprung,
och den uppfattningen torde ännu i
våra dagar vara mycket spridd i
Sverige, att det grönländska järnblocket
vid Riksmus. är en stor järnmeteorit.
Den fortsatta utredningen kan dock
anses ha säkert visat, att ovifakjärnet
är av jordiskt ursprung och härrör
ur basalten vid fyndplatsen. — Den
redan fore Grönlandsfärden planerade
forskningsresan till Spetsbergen för
att med släde över isen nå så nära
nordpolen som möjligt anträdde N.
1872. Han avsåg med denna
expedition även att genom övervintring få
ett tillfälle till grundlig
undersökning av Spetsbergen med
kringliggande öar och hav. Befälhavare på det av
regeringen tillhandahållna
huvudfartyget blev den från Sofia-expeditionen
kände Palander, och som
expeditionens chef biträddes N. av två
naturforskare. Med stöd av sina rön på
grönlandsfärden ansåg sig N. böra
välja renar som dragdjur på
expeditionen mot norr. Då vintern blev
ovanligt sträng detta år, måste emellertid
övervintringsstationen förläggas
betydligt längre söder ut än beräknat
var, och när denna var färdigbyggd,
omkommo alla medförda renar utom
en. De medföljande hjälpfartygen
kunde ej enligt planen segla hem, utan
övervintringsexpeditionen måste dela
sitt förråd med deras besättningar.
Sedan vintern tillbragts med jakt och
vetenskapligt arbete, startade N. med
Palander och nio andra följeslagare
den beramade slädmarschen på våren
1873. Efter stora svårigheter
uppnådde de Sjuöarna n. om Spetsbergen
för att därifrån fortsätta över isen
mot n., men denna befanns nu
oframkomlig. Efter vandring utefter
Nordostlandets nordkust, som kartlades,
färdades N. då över inlandsisen till
Wahlenbergbay och därifrån till
vinterlägret vid Mossulbay, varefter
hemfärden till Göteborg anträddes.
Övervintringsexpeditionen 1872—73 hade
mött många svårigheter, men det
vetenskapliga resultatet, särskilt av
undersökningarna i samband med
is-vandringen, var så mycket mer
betydelsefullt. — I viss mån med
nordostpassagen i tankarna hade N. redan
tidigare visat ett livligt intresse för
ishavet n. om Sibirien, och efter 1872—
73 års spetsbergsfärd koncentrerade
han sin forskningsverksamhet på detta
område. Han hade länge studerat äldre
kartor och uppgifter från fångstmän
och andra om isförhållandena utanför
de sibiriska flodmynningarna ocli
kommit till den slutsatsen, att havet
utefter hela kusten på sensommaren
borde vara tämligen isfritt genom
sötvattnet från de stora floderna och
sjövägen n. om Sibirien därför
framkomlig. — N:s expeditioner 1S75 och 1876
till Jenisej voro väl i första liand
avsedda att utröna möjligheten av
handelsförbindelser sjövägen mellan dessa
trakter och n. Europa men måste
också betraktas som förberedelser till
lians ryktbara Vegafärd 1878—80.
Med denna tog N:s storartade tanke
på nordostpassagens utförande form.
Noga förberedd och i detalj planlagd
fick denna just det förlopp, som
avsetts, utom att övervintring blev
nödvändig, då N:s fartyg, Vega, blev
infruset, vilken möjlighet emellertid
givetvis var förutsedd i resplanen.
Med sin kända framåtanda och sega
energi, med den beprövade Palander
som expeditionens nautiske chef och
med en vetenskaplig stab utmärkta
specialister vid sin sida hade N. alla
förutsättningar att fylla den mest
krävande uppgift han någonsin haft.
Den egentliga expeditionen utgick från
Tromsö 21 juli 1878 och fortsatte
genom sundet mellan fastlandet och
No-vaja Semlja samt över Karahavet till
Dicksons hamn vid Jenisej s mynning.
Där vidtog färden över förut ej i ett
sammanhang navigerat vatten, förbi
Kap Tscheljuskin och utmed sibiriska
kusten ö. därom, alltjämt utan
allvarligt ishinder. I mitten av sept. var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
