Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Miller-Thengberg, Jane - 1. Milles, Ruth - 2. Milles, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Milles
301
Millich
av Fackskolan för huslig ekonomi i
Uppsala (1895), som i fortsättningen
leddes av hennes fosterdotter Ida
Norrby. — Gift 1) 1854 med docenten
Pehr Adrian Tliengberg, † 1859; 2)
1S68 med professorn Carl Julius
Norrby. T. M.
1. Milles, Ruth Anna Maria
Anderson, skulptris, tecknare, grafiker,
författarinna, f. 19 april 1873 pä
Bällsta gård, Vallentuna skn,
Stockholms län, † 11 febr. 1941 i Rom.
Föräldrar : majoren August Emil (Mille)
Sebastian Anderson och Alfhild
Wal-borg Maria Tisell. — M. genomgick
flickskola i Stockholm ocli Tekn.
skolan där 1890—93 och var elev vid
Konstakad. 1S94—98. Hon deltog i A.
Tallbergs etsningskurs 1S95—96 och
företog studieresor till Frankrike och
Tyskland 1898—1903 ocli 1905. Hon
var bosatt på Islinge, Lidingö, ocli från
1932 i Italien. ■— M. har främst utfört
småskulpturer i brons i en av Rodin
inspirerad, impressionistisk stil, vilka
påminna om broderns (M. 2)
ungdomsverk. Hon har även utfört
porträtt-byster ocli porträttreliefer för
gravstenar m. m. samt författat och
illustrerat graciösa sagoböcker. M. är
repr. i Nat. mus. ocli Thielska
galleriet. — Ogift. R. S.
2. Milles, Wilhelm Carl Emil,
skulptör, f. 23 juni 1875 på örby i
Lagga skn, Stockholms län. Bror till
M. 1. — M. genomgick Jakobs
folkskola i Stockholm ocli började sedan
som snickarlärling där. Han följde
samtidigt kurser vid Tekn. skolan
1895—97 och modellerade småfigurer
åt guldsmedsfirmor. Då lian stod i
begrepp att emigrera till Amerika, fick
lian ett litet stipendium av Sv.
slöjd-fören. och for i stället till Paris 1897,
där han i huvudsak stannade till 1904.
I Paris besökte M. Académie Colarossi
ocli studerade under korta perioder för
Injalbert och D. Puecli, men i stort
sett kan han betraktas som autodidakt.
Ären 1903 och 1904 företog M. resor
till Holland, Österrike och hemlandet.
Han var bosatt i Munchen 1905—06,
varefter lian återvände till Sverige.
Under de följ. åren företog M. av
hälsoskäl flera resor till Italien. År 1909
bosatte han sig i Lidingö. Ären 1920
—31 var ban prof. i modellering vid
Konstakad. i Stockholm. Sedan 1929
liar M. vistats i Förenta staterna, där
han numera (1948) är bosatt på
Cran-brook i Michigan. — M:s tidigaste
arbeten, ss. "Hylas", "Lyss",
"Kampen för tillvaron", kandelabern
"Himmel och helvete", vittna om
inflytelser från skilda liåll och kännetecknas
av intimt naturstudium och litterär
inspiration. Kontakten med Rodin,
som inleddes 1900, medförde en
omsvängning till ett impressionistiskt
uttryckssätt, som utmärker M:s
produktion under de närmast följande
åren. Han återger typer och scener ur
gatulivet i Paris och från Holland. Till
denna grupp liör i främsta rummet en
rad småskulpturer, ss. "Moderssorg"
eller "Under strejken", som den först
kallades, "Tiggerska", "Natteld", "A
la belle étoile", "Serpentindanserska",
"Smörkärnerska", "Holländsk pojke"
och "Fyra kvinnor i storm", där
inflytandet från Rodins "Borgarna i
Calais" är omisskännligt. Dessa
genre-artade bilder vunno snabbt
popularitet ocli gåvo upphov till imitationer,
så att man kunde tala om en hel
"école Milles" i Paris. Påtagliga
intryck från Rodin och
impressionismen finner man också i porträtten av
Julius Kronberg. Poul Bjerre och
professor Mittag-Leffler liksom i
"Skrattet", ett porträtthuvud av fröken
Janken Wiel-Hansen. De flesta av de
hittills nämnda arbetena äro utförda
i brons. Sin första stora framgång i
hemlandet nådde M. 1901 med sitt
förslag till Sten Sturemonument. Det
erhöll visserligen bara fjärde pris
i den utlysta tävlingen, men en stark
opinion förde fram det till främsta
platsen och gjorde M. känd, omstridd
och uppskattad. Ännu mera omstridd
blev platsen för monumentet, oeh det
skulle dröja till 1925, innan det
äntligen restes på Kronåsen s. om
Uppsala. Då liade den ursprungliga
skissen undergått flera omarbetningar i
riktning mot de strängt skulpturala
ideal, som under tiden blivit
kännetecknande för konstnären. Den första
ingivelsens djärva grepp står
emellertid kvar i det slutgiltiga verket,
ehuru idén i viss mån förvanskats
genom uppdelningen i en bärande
stenpelare och en krönande grupp i
brons. Kanske var det arbetet med
Sten Sturemonumentets centralfigur,
ryttaren på sin häst, kanske, liksom
vid de impressionistiska
genrebilderna, nödvändigheten att finna billiga
modeller, som kom M. att ägna sig åt
djurstudier i Jardin des Plantés. De
resulterade i en rad verk, där djurens
rörelser och karaktär skildrades inom
ramen för en mer eller mindre strängt
sluten rundskulptur: "Lekande
elefanter" (i flera avfattningar),
"Lekande björnar" vid Berzelii park i
Stockholm, där M. för första gången
använde graniten som material,
"Ple-siosaurerna", en både vetenskapligt
studerad och konstnärligt-intuitivt
upplevd framställning av dessa urtida
vidunder, samt de bägge "örnarna"
(i prins Eugens samling). Genom
framgången med Sten
Sturemonumentet hade M. bl. a. fått beställning på
en del av den skulpturala
utsmyckningen till den nva Dramatiska tea-
tern vid Nybroplan i Stockholm. Hans
bidrag utgjordes av en krönande
takgrupp och några postament för
fasad-kolonnerna, som han smyckade med
symboliska barnfigurer. Dessa
skulpterades i München och tyckas "ha
ölmagen medfödd", något som jämte
deras nakenhet väckte livlig anstöt.
Vistelsen i Munchen, där Adolf
Hildebrands teorier om skulpturens rent
formala värden vid denna tid voro
normgivande, blev säkert inte utan
betydelse för M:s uppfattning om
skulpturens förhållande till
arkitekturen. Några skisser till icke
fullbordade arbeten från denna tid visa, hur
han utgår från "blocket" som
grundform. Den ungefär samtidigt utförda
modellen till Gustav Vasa i Nord.
mus. har samma stränga, halvt
egyptiska karaktär, vilken ytterligare
accentuerats i den slutliga
utformningen, som avtäcktes 1925. Statyn är
skuren i ek och polykromerad och återger i
motsats till den ursprungliga
versionens åldrade majestät kungen i sin
hårda krafts dagar. En nästan
hiera-tisk höghet utmärker också den i
svart ek skurna hermen av Oscar
Levertin (Nat. mus., 1910), som
visserligen inte ger så mycket av
"Rokokonovellernas" författare men så mycket
mer av den om sin ras’ lidande
medvetne och plågade skalden. Jämte
Franzénmonumentet i Härnösand,
rest 1910, med den behagfulla
dubbelgruppen av skaldens sånggudinnor
Selma ocli Fanny på sockeln, utförde
M. vid denna tid för Köping den
realistiskt livfulla Scheelestatyn
(avtäckt 1912). Följ. år invigdes
Saltsjö-badskyrkan, där M. bl. a. smyckat
bronsportarna med naivt berättande
reliefer i medeltidsarkaiserande stil.
Berättarglädjen med dragning åt
karikatyren återkommer i de fyra
figurgrupperna över portalen på
Stockholms enskilda banks fasad (1913—
15), där de festligt svällande
formerna inordna sig under den
arkitektoniska helheten. Samma frodighet i
formgivningen utmärker också
Rud-beckiusstatyn i Västerås (1923), där
konstnären fångat mycket av
storhetstidens sv. kynne. Han har själv
något av barockens förkärlek för de
stora måtten, den häftiga rörelsen,
den livliga kontrasten. Betecknande
är, att han väl införlivar arkaiserande
element med sin formskatt, medan
man förgäves letar efter ett
klassice-rande drag i hela lians produktion.
Typiska äro hans "Danserskor" i sten
och brons (1915), den vingade genien
på Sjöfartsmonumentet i Hälsingborg
(1922) och hela raden av fontäner ocli
fontänfigurer, "Tritonfontänen" på
Waldemarsudde (1914, uppsatt där
1917), "Solglitter" (1915), "Najaden"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
