Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karlfeldt, Erik Axel - Karlgren, se även Carlgren - 1. Karlgren, Anton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlfeldt
194
Karlgren
namnlös främling med bittert
tillkämpad tacksamhet för livets gåva.
"Fridolins visor" har fyra avd.: "Ur
en lantlig ungkarls visbok", som
besjunger Fridolin, "Cecilia Bölljas
visbok", som ansluter sig till de gamla
adliga visböckerna, av vilka K. sett
flera i K. bibi :s handskriftssamling,
"Från Folkare-stigar" och "Liv och
död". Fridolindikterna utspelas i den
gamla allmogekulturens värld, med
arbete på åker och äng, inomhussyss»
lor, kyrkliga och världsliga högtider.
De många pittoreska detaljerna äro
hämtade ur bondepraktikan, gamla
hushållskalendrar och andra böcker om
bondens liv. Den andra
Fridolin-samlingen har ett bihang, "Dalmålningar
på rim". I dessa målningar, "en
poetisk fixering av evighetsdagern över
svenska bönders liv" (Böök), har K.
fångat väsentliga drag av den gamla
allmogekulturen. Motiven har han
till stor del fått från Dalarnas och
Sydsveriges allmogemålningar, från
kyrkmålningar och figurbiblar,
kistebrev och målningar på kistlock och
väggar. I "Flora och Pomona" (1906)
är tonen mörkare än i någon av K:s
tidigare diktsamlingar. Mannaålderns
mognare livsperspektiv har trängt
in, färgande såväl skaldens syn på
kärlekslivet som stämningen i dess
helhet, och på samma gång åt "Flora
och Pomona’’ skänkt en
konstnärlig resning och koncentration, som
K. sedan endast uppnår i avsnitt
av sin sista diktsamling. Men där
möter också ett lekfullt
sångar-lynne ("I Lissabon", "Hästkarlar",
"Värdshuset"). Den arkaiserande
prägeln är ännu starkare än
förut, liksom överhuvud bruket av
säregna och välklingande ord, och
tekniken svävar stundom i fara att
urarta till ren virtuositet, K. har
även vunnit ökad kännedom om
Dalarnas natur och liv, främjad genom
vänskapen med Zorn, vilken han
tillägnat dikten "En hornlåt". I "Det
förgångna" har han besjungit
Tolv-mansgården i Karlbo, medan
"Träslottet" handlar om mödernegården
Hyttbäcken. Samlingen "Flora och
Bellona" (1918) ger delvis en ny sida
av K:s diktning. Samlingens
tyngdpunkt ligger i en rad tidsdikter från
krigsåren ("Till Bellona", "Svart jul",
"En pesthymn", "Det röda korset").
De tunga, arkaiserande vändningarna
få mot det aktuella innehållets
bakgrund en ny intensitet. Betydelsefull
är också i denna samling den
gripande bikten "Sjukdom", som hänför sig
till en svår lunginflammation, som
K. genomgick 1913. Här finnas också
dikter med motiv från Roslagen och
Öland ("Roslagen", "ölandslegend",
"Zephvrs serenad till Ölands solvän-
da", "ölandsmelodier") samt
frejdigt humoristiska typskildringar,
bland dem ett självporträtt ("Till
en sekreterare"). K:s sista
diktsamling, "Hösthorn" (1927), återknyter
till Fridolin-diktningens
ålderdomliga och folkliga motiv. Flera av dess
dikter ha en religiös, ehuru icke
konfessionell underton, antydande det
växande allvaret i diktarens väsen.
Grundstämningen är en resignerad
och lugn försoning med både livet och
döden ("Aftonbön", "Höstpsalm").
Ett par dikter har han ägnat Lucidor,
Fröding och Hj. Söderberg. Samlingen
avslutas med den visionärt mäktiga
kalendariska dikten "Vinterorgel".
Några dikter från ungdomstiden ha
publicerats i
Västeråsgymnasisternas tidn. Gymnasisten 1931 och 1933
samt i Arosiana (utg. av Sällskapet
Arosbröderna) 1944. Dessutom utgavs
1934 efter tidigare tryck i tidn. och
tidskr. "K:s ungdomsdiktning. Med
biografisk inledning av Sven Haglund
och bibliografi av Nils Afzelius". —
För Sv. akad. författade K.
minnesteckningen "Skalden Lucidor"
(uppläst 1909, tr. 1912), som visar hans
grundliga kännedom om 1600-talets
litteratur och föreställningsvärld.
Själv ägde K. mycket av den tidens
storsvenska, livskraftiga kynne. År
1923 publicerade han ytterligare en
minnesteckning, över Carl Fredrik
Dahlgren. Fastän han inte stod en
sådan romantiker särskilt nära, visade
han sig här uppskatta förtjänsterna
i Dahlgrens naturlyrik och humor.
År 1932 utgavs postumt en samling
"Tankar ocli tal. Med ett lyriskt
bokslut". Den innehåller en rad politiska
och aktuella anföranden samt
minnestal och uppsatser, bl. a. "Poesien och
tiden", hållet som direktörstal i Sv.
akad. 1919, där K. talar för
idealism och idédikt mot materialism och
modernism, "I Dalarne", skriven för
Sv. turistfören:s årsskr. 1926, och
"Lukt och doft. En sommarpredikan".
Bland dikterna i "Tankar och tal"
må nämnas "Psaltare och lyra", som
kan sägas summera hans livsresultat,
och den episka "Vallfärd", som äger
en viss anknytning till "Häxorna" i
"Flora och Pomona". —- Som talare
var K. ofta anlitad, särskilt å
ämbetets vägnar som Sv. akad:s sekr. Vid
ett ungdomsmöte sommaren 1905 höll
han på Bispbergs klack i s. Dalarna
sitt första större offentliga tal. Han
gick där till storms mot bolagens
förtryck, som hotade det fria dalafolket.
Till de mera betydande av hans tal
höra minnesorden över Stiernhielm
och Wallin, Fröding och Zorn,
direktörstalet 1919 samt Nobelanförandet
till Anatole France och talen vid
Brunnbäcksminnet 1921 och på Dala-
fören. 1925. — Många av K:s dikter
ha tonsatts, främst av W.
Peterson-Berger, men även av I. Widéen, N.
Söderström m. fi. K:s porträtt har
målats av bl. a. Anders Zorn, J. A. G.
Acke, Carl Larsson och Hans J:son
Norsbo. -— K. var mycket förtegen
om sitt privata liv. Blott sällan lät
han de mörka strömmarna tränga
upp till ytan; han fann det större att
besjunga livets rikedom än att klaga
över dess bekymmer. Det religiösa
inslaget i hans diktning tog gärna
stiliserad karaktär och anknöt i stämning
och ordval mycket nära till släktens
fäderneärvda, gammallutherska
fromhet. Det saknade inte heller en viss
kulturhistorisk prägel; med åren blev
dock dess innehåll alltmera
personligt fattat. Musiken intog en viktig
plats i K:s liv, så framträdande, att
han sagt sig lika gärna ha kunnat
ägna sig åt musik som åt diktning.
Iians poesi är sällsynt musikalisk,
utformad med en virtuos rytmisk
säkerhet och med djärv och
omväxlande strofbyggnad. Om K:s
intresse för konst vittnar bl. a. hans
dikter över dödsdansmotivet
("Jo-rum") och yttersta domen. Politiken
låg i stort sett utanför K:s sfär; ett
bidrag till den regeringsvänliga
agitationen i Ålandsfrågan lämnade han
emellertid i sitt Brunnbäckstal 1921.
Han betonade gärna sin egen
ursprunglighet och
bondeindividualistiska självständighet gentemot sin
samtids kulturella moderörelser. I
det privata sällskapslivet, särskilt i
umgänget med sin vän Anders Zorn,
visade han en frodig livslust och en
överströmmande humor, som på
många sätt erinrade om barockens
levnadsstil. -— Gift 1916 med Gerda
Ottilia Holmberg. — Litt.: A.
Borelius, "Bibliska motiv i K:s diktning"
(1922); A.-M. Carlsson, "E. A. K."
(1923); T. Fogelqvist, "E. A. K."
(1931; ny uppl. 1940); C. Mangård,
"En bok om K." (1931);
"Hågkomster och livsintryck", (12, s. å.); R.
G:son Berg, "E. A. K. Några drag"
(Ord och Bild s. å.); G. Castrén i
"Illustrerad sv. litteraturhistoria"
(7, 1932), med bibliografi; O.
Lagercrantz, "Jungfrun och demonerna"
(1938); E. Fries, "K. ocli fädernas
tro" (1942); J. Kulling, "K:s
livsproblem" (1943); K. Wennerberg,
"Vårgiga och hösthorn. Förklaringar
och kommentarer till K:s dikter"
(1944), med bibliografi; J. Mjöberg,
"I Fridolins spår" (1945); I. Högman,
"Lejonets barn. Gudstro och
människouppfattning i K:s diktning"
(s. å.). J. M.
Karlgren, se även Carlgren.
1. Karlgren, Lars Anton
Natanael, filolog, publicist, f. 9 juni 1882
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
