Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XIV Johan
132
Karl XIV Johan
Norge, och segern syntes viss. Men
redan 14 aug. 1814 ingicks i Moss
en överenskommelse, enligt vilken
Norge skulle förenas med Sverige
under Karl XIII men den norska
grundlagen alltjämt gälla, dock med de
förändringar, som unionen medförde.
Olika skäl förestavade K:s
tillmötesgående. Det gällde att komma till en
uppgörelse, innan stormakternas
ombud samlades i Wien för att reglera
förhållandena i Europa. K:s
personliga ställning var vidare ömtålig, då
han var den ende av Napoleons förra
generaler, som ännu tolererades.
Slutligen synes K:s liberala politik mot
Norge ha varit avsedd att bereda
honom sympatier i hans gamla hemland.
Den sv.-norska unionen fullbordades
på den angivna grundvalen 4 nov.
1814, då Karl XIII av stortinget
valdes till Norges konung. —- Vid Karl
XIII:s död 5 febr. 1818 besteg K.
utan gensagor den sv.-norska
dubbeltronen. Naturligtvis måste han visa
stor hänsyn till de dominerande
konservativa tänkesätten i den Heliga
alliansens Europa. De sv. liberalerna
kritiserade i synnerhet K:s goda
personliga förhållande till de ryska
tsarerna, Alexander I och Nikolaus I,
vilken 1838 besökte Stockholm. Ären
1830—31 dämpade K. sålunda sv.
sympatiyttringar för upproret i det
polska Ryssland. Med värdighet
avvisade han stormakternas försök att
inkräkta på Sveriges
självbestämmanderätt, t. ex. i den s. k.
skeppshan-delsfrågan 1825, då Sverige sökte
avyttra utmönstrade örlogsskepp till
latin-amerikanska fristater.
Transaktionen måste dock avbrytas med
dryga förluster för den sv.
statskassan. Efter 1830 försvårades Sveriges
ställning genom den växande
engelskryska motsatsen, i vilken K. hävdade
en neutralitetspolitik, som dock ofta
stödde sig på England. Till
Frankrike var förhållandet länge ömtåligt.
Å ena sidan var K. angelägen om att
höja sitt eget anseende bland sina
forna landsmän. Han stimulerade och
bekostade sålunda genom åren en
fransk publicistik, som framställde
hans egen tidigare bana i ljus dager.
Å andra sidan rådde ett spänt
förhållande mellan K. och den
bourbonska dynastin. Mellan K. och
julimonarkin förbättrades stämningen
först småningom. Även Norge blev
till en början ett utrikespolitiskt
tvisteämne. Det gällde dess andel i
den danska statsskulden före 1814. K.
avvisade därvid med förtrytelse
stormakternas försök att utöva
påtryckning på Sverige. Under engelsk
bemedling kröntes K:s strävanden med
framgång, ehuru å andra sidan det
norska stortingets önskan att slippa
varje ekonomiskt ansvar blott med
vapenhot kunde bemästras
("övningslägret på Etterstad" 1821). Andra
konflikter mellan K. och stortinget
uppstodo även. Förgäves sökte han
hindra, att stortinget utnyttjade den
norska grundlagens bestämmelse om
att konungen blott ägde suspensivt
veto mot stortingets beslut.
Förgäves krävde han också, att
norrmännen skulle fira sin nationaldag den
4 nov., unionens tillkomstdag. K.
nödgades vidare efter många
tvistigheter besätta ståthållarposten i
Kristiania med norrmän. I
tillmötesgåendets tecken medgav han däremot 1838,
att den rena norska flaggan skulle få
införas inom den norska
handelsflottan, och gav 1839 en kommitté i
uppdrag att utreda, hur unionen skulle
kunna reformeras på jämställdhetens
grundval. Inom det norska folkets
breda lager var K. under hela sin
regeringstid synnerligen populär. — I
Sveriges inre styrelse var det för den
franskspråkige konungen en svår
uppgift att sätta sig in i de egenartade
förhållandena, att bilda sig en
självständig mening och att göra sin vilja
gällande inom central och lokal
statsförvaltning. K. tog därför redan före
konseljen omsorgsfullt del både av
själva målen och av sina rådgivares
meningar i dessa. Detta tillgick så, att
statsråden först i en gemensam
ickeofficiell rådplägning, en
"statsrådsberedning", fastställde sin åsikt i
regeringsärendena, varpå resultatet
genom sammanfattande resuméer på
franska, ävenså icke-officiellt,
underställdes konungen. K. kunde då med
biträde av sina adjutanter sätta sig
in i själva sakfrågorna. När konungen
och statsråden sedan sammanträdde i
konseljen, diskuterades i regel endast
sådana ärenden — vanligen blott ett
fåtal — där motsatta ståndpunkter
konstaterades. Statsrådens inbördes
samarbete befästes genom den
depar-tementalreform, som 1840 skapade
grundvalen för den alltjämt
existerande regeringsorganisationen.
Olägenheten med en regelbundet och
allsidigt verksam konungens "enskilda
beredning" var, att konstitutionellt
sett oansvariga personer kunde
inverka på konungens regeringsbeslut.
Så motiverades den skarpa, liberala
kritiken av Iv:s s. k. "allenastyrelse"
och hans "sängkammarregemente".
Kritiken var i flera fall berättigad,
men den överdrevs, då den särskilt
riktade sig mot K:s personlige vän,
greve Magnus Brahe, en rättskaffens
man med fasta grundsatser. — K:s
styrelse blev trots allt
anmärkningsvärt lugn och friktionsfri. Kriser
inträffade dock. Den sv.
oppositionspressen blev allt inflytelserikare,
efter 1830 främst företrädd av den
talangfulle, ekonomiskt oberoende L.
J. Hierta och hans tidn. Aftonbladet.
Ämbetsmannavärlden hade svårt att
fördraga kritiken, som bekämpades
genom "indragningsmakten". I juni
och juli 1838 kom det till svårartade
upplopp i Stockholm med anledning
av den fällande domen i
tryckfrihetsmålet mot M. J. Crusenstolpe.
Konungen utvecklade därvid ännu en
gång den sprakande energi, varmed
han fordom nedslog soldatmyterier.
K., som ansåg, att Sverige i
jämförelse med övriga länder åtnjöt riklig
självstyrelse, motsatte sig reformer
bl. a. av riksdagsskicket och av
hantverkets skråförfattningar. En liberal
riksdagsgrupp bedrev en allt skarpare
opposition mot hans konservativa
politik, ja, ifrågasatte slutligen
konungens abdikation till förmån för
kronprins Oscar. Småningom inträdde
en avspänning, och på sin åttioårsdag
hyllades K. allmänt för sin insats i
Sveriges utveckling. — För Sveriges
yttre säkerhet, för folkhälsan och
näringslivet verkade K. oförtrutet in i
det sista. Bland hans insatser märkes
upprättandet av ett centralförsvar,
baserat på Karlsborgs fästning, samt
genomförandet av Göta-kanalbygget,
varigenom vår sjöfart skulle kringgå
den danska öresundstullen. K:s
huvudintresse gällde kanske de
statsfinansiella frågorna, ehuru han i dessa
förblev en dilettant. Hans försök att
hindra vissa utländska valutors
värdestegring i förhållande till de sv.
riksbankssedlarna misslyckades
sålunda trots långvariga
ansträngningar och betydande personliga
uppoffringar. Därvid kom han f. ö. 1816 i
konflikt med G. F. Wirsén och i
synnerhet med Hans Järta, som
betvivlade möjligheten att genom statliga
ingripanden förändra växelkurserna.
K. medverkade ivrigt vid
reformerandet av den medicinska undervisningen
och anordnandet av läkarvård på
landsbygden samt var en ivrig vän
till den uppspirande
folknykterhetsrörelsen. Inom statsförvaltningen
inskränkte han det skadliga
ackordsystemet, d. v. s. bruket att en
nyut-nämnd tjänsteman erlade en
penningsumma till företrädaren. Med sin
mycket betydande privata
förmögenhet bedrev K. en storartad
understödsverksamhet och välgörenhet. Det har
sålunda beräknats, att lian under
åren 1810—27 utdelade nära 4 mill.
rdr till bl. a. humanitära ändamål.
K. understödde också vårt näringsliv
genom att nedlägga sitt kapital i
jord- och bruksegendomar och
industriella företag. År 1811 instiftade
han Lantbruksakad. — K:s
dagordning kännetecknades av hans sena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
