Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XIV Johan
132
Karl XIV Johan
parlament anställd jurist, de
Bat-salle, tog 1780 värvning som soldat
vid reg. Royal-la-Marine, då förlagt på
Korsika. Måhända föranleddes detta
steg av de ekonomiska svårigheter,
som faderns kort förut inträffade död
vållade familjen, möjligen också av
misstämning mellan mor och son.
Efter en tids garnisonstjänst
befordrades K. i maj 1782 till reg:s
grenad-järkompani. Han vistades 1782—83
en längre tid av hälsoskäl i Pau.
Efter återinträdet i tjänst följde
befordringarna snabbt, och 7 febr.
1790 utnämndes han till adjutant,
den högsta underofficersgraden.
Under upprepade prov på duglighet,
särskilt inom den inre
regementstjän-sten, lärde sig K. soldatyrket från
grunden. Det vill synas, som om K.
anmärkningsvärt länge förblivit
tämligen oberörd av den revolutionära
agitation, som upprörde Frankrike,
ej minst dess armé. Under en
vistelse i Marseille i mars 1790 tog han
sin överste, d’Ambert, i försvar mot
de revolutionära lokalmyndigheterna.
Ehuru revolutionen nu öppnade
möjlighet till ytterligare befordran,
dröjde det likväl till våren 1792, innan K.
utsågs till underlöjtnant. Kort
därefter blev han löjtnant vid det 36:e
reg. Från juli s. å. tillhörde han
Rhen-armén; i maj 1793 utmärkte han sig
vid Rülzheim. I juli s. å. befordrades
K. till kapten ocii i febr. 1794 till
bataljonschef. S. å. avancerade han i
april till reg.-chef, i juni till
brigadgeneral — efter en betydelsefull
insats vid Fleurus under den av honom
mycket beundrade Klébers befäl —
och i okt. till divisionsgeneral. Ar
1795 förflöt utan märkligare
händelser vid den armé, som K. då
tillhörde, den frejdade
Sambre-et-Meuse-armén. Många vittnesbörd från dessa
år tala om att K. åtnjutit gott
anseende för sin humanitet mot den
tyska civilbefolkningen. I jan. 1797
avdelades IC. med 20 000 man som
förstärkning till general
Bonapartes i Italien kämpande armé; hans
division utmärkte sig bl. a. vid
stormningen av fästet Gradisea vid
floden Isonzo. Efter det
fransk-österrikiska stilleståndet i april s. å. vid
Leoben verkade K. som
militärguvernör i den venetianska gränsprovinsen
Friaul. — Från början liade en
motsats yppats mellan K:s strängt
disciplinerade trupper och Bonapartes
soldater. Ku intog K. en
hovsammare hållning än de övriga
generalerna inför den politiska konflikten
mellan Bonaparte och den i konventet
dominerande reaktionära riktningen.
K., som i aug. s. å. sänts till Paris,
höll sig också i det hela utanför
fruc-tidorkuppen 4 sept. s. å. I nov. 1797
upplöstes K:s division, och K. sändes
i jan. 1798 som republikens
ambassadör till Wien. Ehuru måttfull i sitt
personliga uppträdande, blev han
likväl föremål för österrikarnas ovilja,
då han enligt sin regerings
instruktioner öppet förfäktade revolutionens
program. Då han 13 april s. å. lät
hissa trikoloren på sitt
legationshotell, antastades detta av uppretade
folkmassor, varpå han lämnade Wien.
Därefter förblev han under
sommaren i inaktivitet. Han ingick 17 aug.
1798 giftermål med Joseph Bonapartes
svägerska Eugenie Bernardine
Desirée Clary. Efter att vintern 1798—99
ha fört befäl vid Rhen utnämndes K.
till krigsminister 2 juli 1799 men
avsattes redan i sept. från sin post,
beskylld för jakobinska sympatier.
Under brumairekuppen i nov. 1799
förhöll sig K. passiv, ehuru han
troligtvis kunnat påräkna stöd från en
del av parisgarnisonen. Kanske
berodde detta på hans motvilja mot
politiska våldsåtgärder, kanske på
hänsyn för hans hustrus fränder,
Bonaparterna. K. blev i jan. 1800
visserligen medl. av den militära
sektionen av den högsta
förvaltningsmyndigheten (conseil d’état) och
anförtroddes befälet över Vendéearmén,
men han anslöt sig till M:me de
Staëls oppositionella umgängeskrets
och misstänktes, ehuru förmodligen
med orätt, för att ha deltagit i en
militär sammansvärjning mot
Bonaparte ("le complot des libelles").
Denne ville nu avlägsna K. från
Frankrike. En försoning kom
småningom, troligtvis genom Désirées och
Joseph Bonapartes förmedling, till
stånd mellan K. och Napoleon. I
samband med kejsardömets proklamation
den 20 maj 1804 utnämndes K. den 14
maj till generalguvernör i Hannover
och den 19 till marskalk; i juni s. å.
blev han storofficer av
hederslegionen. Som Hannovers styresman skötte
K. också den civila förvaltningen,
varvid lian sökte genomföra
principen om likhet mellan
samhällsklasserna i fråga om skatter och lagar.
Han åtnjöt anseende för humanitet
och rättvisa, fastän han tvingades
utkräva dryga pålagor för arméns
underhåll. K. fick nu också tillfälle
att sätta sig in i Nordeuropas
politiska problem. I 1805 Ars fälttåg mot
Österrike och Ryssland förde han
befälet över den l:a kåren om ungefär
30 000 man. Vid Austerlitz, 2 dec.
1805, kämpade han i centern mellan
Murat och Soult, vilkens trupper
avgjorde slaget. K. verkade frän maj
1806 som guvernör i Ansbach. Den 3
juni 1806 utnämndes han till furste
av Ponte Corvo, ett litet område norr
om Neapel. I fälttåget mot Preussen
deltog han med l:a kåren. Denna kom
doek icke att medverka i de avgörande
striderna, vilket väsentligen synes ha
berott på otydlig ordergivning från
Napoleons stabschef Berthier men
föranledde äreröriga beskyllningar
mot K. Han förföljde därpå under
stora framgångar de slagna
preussarna över Halle till Lybeck; där
kapitulerade samtidigt 1 000 svenskar under
överste C. F. Mörner. Denne knöt
därvid personliga förbindelser med K.
Under det polska fälttåget, där han
anförde vänstra flygeln, fick IC. i
juni 1807 ett svårt skottsår i halsen,
vilket först långsamt läktes. Efter
Tilsitfreden utnämndes han i juli
1807 till guvernör över Hansestäderna
(Hamburg, Bremen och Lybeck) och
visade sig även nu som en god
styresman. Planen, att K. 1808 över
öre-sund skulle infalla i Sverige, gick
däremot om intet på grund av Napoleons
motsägelsefulla dispositioner. Efter
Gustav IV Adolfs avsättning
inställde K. på eget ansvar fientligheterna
mot Sverige, vilket sedan ådrog
honom förebråelser från Napoleon. I
1809 års krig mot Österrike deltog
K. i spetsen för 9:e armékåren men
led vid Wagram motgångar på grund
av att hans dispositioner rubbades
genom Napoleons ingripande. Efter
slaget avlägsnades K. i onåd från
hären. Återkommen till Frankrike
fick han dock på Napoleons order
befälet över försvaret vid
Scheldemyn-ningen, där en engelsk armé nyss
landstigit på ön Walcheren. K. löste
sin uppgift med kraft och framgång.
När faran var över, avsatte Napoleon
den II sept. 1809 K. även från detta
befäl, bl. a. under förklaring att
denne konspirerade med missnöjda
element, men en skenbar försoning kom
efter en tid till stånd. Enligt vissa,
ehuru osäkra, uppgifter hade
Napoleon vid denna tid för avsikt att
utnämna K. till ståthållare i Rom.
— När den sv. kronprinsen Karl
August avlidit i maj 1810, beslöt
regeringen att till efterträdare föreslå
hans äldre bror, hertig Fredrik
Kristian av Holstein-Augustenborg. När
denna underrättelse sändes till Paris,
användes som kurir löjtnant C. O.
Mörner. I likhet med många sv.
officerare ansåg denne, att en fransk
general nu borde väljas till kronprins,
och utverkade ett sammanträffande
med K. 25 juni 1810. K.
förklarade sig vilja taga saken under
välvillig omprövning. Han framlade
redan 26 juni frågan för Napoleon,
som icke ställde sig avvisande till K:s
kandidatur. Samma dag uppvaktades
K. av den sv. generalen F. Wrede,
som torde ha styrkt honom i tron, att
hans kandidatur verkligen var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
