Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Karlsson
65
Johan Kasimir
befallning att i händelse av fara
bringa fången om livet. Allvarligast
var en sammansvärjning, som leddes
av den franske lyckoriddaren
Charles De Mornay och tvenne skotska
knekthövitsmän och som hade
anknytning till högadliga kretsar ocli
till hertig Karl. Sammansvärjningen
röjdes 1574, och på en herredag i
Stockholm i mars 1575 fällde några
riksråd, biskopar och prästmän en
formlig dödsdom över konung Erik.
Denne avled 26 febr. 1577, och det är
möjligt men ej bevisat, att han blivit
bragt om livet. Den främsta
orsaken till missnöjesyttringarna var det
ekonomiska betrycket, som
förorsakades av krigen, Älvsborgs lösen m. m.
J., som alldeles synes lia saknat
finansiell begåvning, var ej rätte mannen
att bemästra dessa svårigheter, och
hans stora utgifter för hovhållning
och byggnadsverksamhet liksom hans
olyckliga myntpolitik skärpte det
finansiella nödläget. År 1573 voro
utgifterna ungefär dubbelt så stora som
inkomsterna. Omkring ett decennium
senare hade en avsevärd förbättring
inträtt, men även då voro
förhållandena ytterst svårartade, och <J:s
regering var i beskattningshänseende en
av de mest betungande vår historia
känner. — De ekonomiska
missförhållandena bottnade i hela
regeringssystemets brister. J. ägde ej den
ihärdighet och arbetsförmåga, handlingskraft
och följdriktighet, som voro av nöden
för att med framgång kunna uppbära
det personliga regeringssystem, som
Gustav Vasa grundlagt och Erik XIV
i stort sett upprätthållit. Frånvaron
av fasta ämbetsformer blev ödesdiger.
Långa tider saknades varje enhetlig
ledning av förvaltningen, och makten
råkade i händerna på kansliets
sekreterare, ofta vinningslystna och
egennyttiga uppkomlingar. Däremot
riktade sig en bestämd opposition från
rådsaristokratins sida. En krets av
självmedvetna, delvis fint bildade
adelsmän framträdde nu som
försvarare av konstitutionella rättigheter
mot sekreterarregementet och
konungens egenmäktighet och godtycke
under yrkande på reformer i
förvaltning och hushållning för att råda bot
på slöseri och desorganisation,
samtidigt som de förfäktade sina egna
ståndsintressen. Mot slutet av J:s
regering skärptes oppositionen avsevärt
och ledde till en svårartad konflikt
mellan konungen och rådet. — De
religiösa frågorna lågo J. varmt om
hjärtat, och han ådagalade på detta
område både originalitet,
målmedvetenhet och handlingskraft. Grundligt
teologiskt bildad, starkt estetiskt
intresserad och fallen för teoretiska
spekulationer ägde han en omisskännlig
5 Svenska män och kvinnor IV
dragning till religiös mystik och
innerlighet och en längtan tillbaka till
den religiösa enhet, som fanns i den
gammalkatolska kyrkan före den
första konfessionella splittringen. Han
upprördes av de protestantiska
teologernas lärostrider och bristande sinne
för den fornkyrkliga traditionen, som
han närmare studerat hos
kyrkofäderna under fängelsetiden och som han,
även under inflytande från sin
katolska gemål, fann bäst bevarad i den
romerska kyrkan med dess universella
"katolska" karaktär. Målmedvetet
arbetade J. på att höja den i förfall
stadda prästbildningen och berika
gudstjänstlivet. Påverkad av den
nederländske teologen Cassanders
utjämningsförsök sökte han samtidigt bana
väg för en återförening av kyrkorna.
Genom konungens tillskyndan antogs
på kyrkomöte 1572 den av
ärkebiskopen Laurentius Petri utarbetade
kyrkoordningen. Därtill lade J. 1575 ett
förklarande tillägg, den s. k. nya
or-dinantian, ett vittsyftande och
idérikt kyrkligt reformprogram, och två
år senare en ny gudstjänstordning
eller liturgi, efter pärmarna kallad
Röda boken, som utarbetats av
konungen och hans medhjälpare i det
religiösa reformverket, den fint
bildade kanslisekr. Petrus Michaelis
Fecht. Den nya liturgin, som antogs
av prästerskapet 1577, byggde på
Olaus Petris högmässa men upptog
centrala partier ur den
romersk-katolska mässan, dock med uteslutande av
alla mot luthersk lära direkt
stridande moment. Den var rik på värdiga
och stämningsmättade ceremonier och
symboler och ägde en grundton av en
innerlig, mystiskt färgad
sakraments-fromhet. J:s liturgiska strävanden
erhöllo stöd från en humanistisk
teologisk strömning, vars främsta
företrädare voro Laurentius Petris
efterträdare på ärkebiskopsstolen
Laurentius Petri Gothus (1574—79) och
Andreas Laurentii Björnram (1583—■
91), men stötte på starkt motstånd
från det strängt protestantiska
lägret. ödesdigra för J:s religiösa
reformverksamhet blevo de
underhandlingar, som han förde med påvestolen.
Jämte de kyrkliga unionsplanerna
spelade därvid även politiska och
ekonomiska motiv in, önskan om stöd från
Spanien mot eventuella danska
planer och hjälp till att utfå en
betydande arvsfordran, som drottning
Katarina hade i Neapel efter sin mor Bona
Sforza. Redan 1572 hade J. trätt i
kontakt med Rom och mottog under
de följ. åren några jesuiter i Sverige,
bl. a. Laurentius Norvegus
("Klosterlasse"). Åren 1576—80 förde J. ivriga
underhandlingar rörande villkoren
för den sv. kyrkans förening med den
romerska, för vilket ändamål
Jesuitordens sekr. Antonio Possevino som
påvlig legat i dec. 1577 ankom till
Stockholm. J. höll emellertid därvid
i reformismens anda energiskt fast
vid vissa krav (gudstjänsten på
modersmålet, prästäktenskap och
lekmännens rätt till nattvardskalken),
som påvestolen likväl i den
begynnande motreformationens och
religionskrigens tidevarv avslog, och sårad i
sin självkänsla såg J. alltmer klart
avståndet mellan den romerska
kyrkan och hans eget gammalkatolska
kyrkoideal. Kontakten med Rom
avbröts, de samtidigt förda
underhandlingarna med Filip II:s Spanien gingo
om intet, och med Katarina
Jagelloni-cas död 1583 brast ett personligt band
med det katolska lägret. Inom Sverige
höll J. dock fast vid sin liturgi, som
hans förbindelser med påven likväl
alldeles komprometterat. Mot den allt
kraftigare lutherska oppositionen
satte J. länge hänsynslöst in statens
maktmedel, och han framstår i sin
kyrkopolitik som den typiske
renässansfursten med dennes tro på sin rätt
att forma folkets religiösa liv. Mot
slutet av sitt liv kunde han dock ej
förhindra, att hans kyrkliga system
började lossna i fogarna. Med bitter
resignation konstaterade J. prästernas
avfall från liturgin men uttalade
samtidigt de i trosfrihetens historia
minnesvärda orden: "Vi äro icke deras
samvetes konung". Oppositionen mot
liturgin fick ett verksamt stöd av
hertig Karl, som till kynne och
religiös läggning var J :s fullständiga
motsats. Liturgin antogs aldrig i
hans furstendöme, och de av J. avsatta
och förföljda prästerna funno där en
fristad. På Uppsala möte 1593
avskaffades liturgin. Förhållandet mellan
bröderna kännetecknades för övrigt
av upprepade slitningar, och Karls
kamp mot liturgin utgjorde den
religiösa sidian av hans strid för sitt
her-tigdömes självständighet, medan J. nu
uppträdde som riksenhetens
försvarare. Spänningen mellan konungen och
hertigen blev vid mitten av 1580-talet
så stark, att man befarade utbrottet
av ett nytt brödrakrig. De försonades
dock med varandra. Genom
konstitutionen i Vadstena febr. 1587 reglerades
de kungliga och furstliga
rättigheterna i stort sett till J:s förmån. Snart
funno bröderna varandra i
gemensam förbittring mot rådsaristokratin,
med vilken en brytning inträdde på
grund av den polska tronföljdsfrågan.
— Under hela sin regering
eftersträvade J. samverkan mellan Sverige och
Polen mot Ryssland. I detta syfte
uppställde han sig tvenne gånger som
polsk tronkandidat, 1573 och 1574,
dock utan resultat. Han lät också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
