Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Höijer, Benjamin - 3. Höijer, Joseph Otto - 4. Höjer, Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Höjer
611
Höjer
om lärarbefattning vid Västerås’
gymnasium avslogs. År 1806 anhöll H.
om privilegium att få utge en litterär
tidskrift — för att, som han skrev till
en vän, "underhålla den heliga elden
under askan här vid polen, tills en
pust kunde återuppväcka lågan". Från
kungen lär han ha fått beskedet, att
denne ville ha blott en tidskrift i sitt
rike och därtill hade en vida
tjänligare person än herr H. År 1807
hemställde H. att få föreläsa offentligen
över de sköna konsternas filosofi, men
också denna begäran avslogs. Till de
privata föreläsningar, han som adjunkt
höll, vågade studenterna tidvis
knappast gå av fruktan att
kompromettera sig i myndigheternas ögon. —
Under dessa år i Uppsala
förvandlades H. mer och mer till den
misan-tropiska ensling, som eftervärlden
framför allt brukat minnas. Han blev
sluten och sarkastisk, och på enklare
själar gjorde han ofta ett nästan
demoniskt intryck. "Aldrig såg jag
honom bevista någon gudstjenst eller
gå till skrift. Så ofta jag mötte den
lille stele mannen med sitt
Napoleonska kalla marmoransigte och stela
figur, gick det en rysning genom mig",
skriver en samtida. — För Carl von
Rosensteins hustru, som under dessa
år var hans biktmoder, har H. givit
gripande uttryck för sitt lidande.
"Ack, at detta land ej har något
publi-cum, at man derför ej heller kan
arbeta, at lifvet här är så utan all
poesi! En och annan caprice af lyckan
tjenar blott som en talgdank i tjockt
mörker, at bättre se mörkret." Trots
alla svårigheter var det under dessa
år, som H. på sina adj
unktföreläsningar i Uppsala förkunnade den
tyska romantikens evangelium.
Fastän han fruktade att drabbas av
andlig förlamning, var han i själva verket
rastlöst verksam som filosof. Han
löpte den transcendentalfilosofiska
linan ut, övergav Schelling och
accepterade till slut den Hegelska
metafysiken. — År 1808 sökte H. för sista
gången professur. Det kan icke råda
något tvivel om vad utgången skulle
blivit, om icke 1809 års revolution
kommit emellan. Redan en vecka efter
kungens avsättning erhöll H.
emellertid fullmakten. Under de få år, som
återstodo, verkade han med obruten
energi som prof. i Uppsala, ocli han
utgav ett flertal filosofiska avh.
Den överkänslighet och melankoli,
som vuxit sig fast hos honom under
motgångens år, kunde han dock aldrig
övervinna. — H. är en av de första
repr. i Sverige för
transcendental-filosofin, och utan tvivel är han den
sv. filosof, som djupast upplevat detta
filosofiska tänkesätt. Han kan
betraktas som den förste i kedjan av sv.
Magnus Höjer.
’’personlighetsfilosofer" under
1800-talet. H:s filosofiska eftermäle har
genomgått flera växlingar. Numera
står det klart (Liljekrantz), att H.
huvudsakligen spelade
idéförmedlarens roll: med beundransvärt snabb
receptivitet följde lian den samtida
filosofiska utvecklingen i Tyskland
och sökte göra dess resultat kända i
Sverige. För den romantiska skolan i
sv. litteratur synes H. i själva verket
ha haft en mycket stor betydelse som
idéleverantör. De privata
föreläsningar, som H. som adjunkt höll åren
1802—09, rörde sig i stor
utsträckning kring de estetiska problemen. De
bevistades av flertalet av de unga
romantiska litteratörerna, som där
fingo höra den franska
"dansmästaresmaken" kritiseras i den tyska
romantikens anda. Geijer, Atterbom,
Hammarsköld, Palmblad och många andra
voro H:s lärjungar, och flera bland
dem ha i varma ordalag erkänt sitt
lärjungaskap. — Som personlighet är
H. en av de intressantaste i sv.
kulturliv under brytningstiden mellan
upplysning och romantik. Ehuru H. från
början fostrats i 1’ancien régimes
anda, finns hos den mogne H. hela det
rousseauanska svärmeriet för frihet,
känsla och natur men också Kants
stränga pliktdyrkan, Fichtes jag- och
viljemystik ocli Hegels förnuftskult.
Elementen kunna tyckas
svårförenliga, men H. var också en rikt
fasetterad natur. I sin vänkrets blev H. i
ungdomen någon gång kallad
"Rousseau", men samtidigt ha vi
Atterboms vittnesbörd, att all mystik var
för H. vidrig. Bägge dessa
karakteristiker träffa sidor av H:s väsen.
Liksom de tyska
transcendentalfilo-soferna var H. en intellektuell
mystiker. I jagkänslan menade ban sig
erfara det metafysiska
aktivitetscentrum, som är källan till all verklighet
— därutinnan var lian mystiker. Men
upplevelsen trodde han sig kunna
uttrycka i klara abstrakta begrepp —
och så var han också intellektualist.
Särskilt i yngre år kunde H. — när
lian kom utanför univ:s isande
atmosfär •— göra intryck av älskvärd
gustaviansk kavaljer. Men ban hade
samtidigt ett brinnande temperament,
av naturen avpassat för de nya
romantiska idéerna. Liksom för Fichte var
också för H. filosofin väsentligen
handling. Teoretikern H. var
samtidigt en handlingsmänniska, som
drömde om att i Sverige utforma ett
nytt, mer liberalt politiskt tänkesätt:
"och det är mig ej nog at någon
formerar det: jag vill at denna någon
skall vara Jag", skrev han till en
vän. H:s tragik låg i att denna
obändiga verksamhetslust aldrig blev
tillfredsställd. Gustavianen blev mot
slutet av sitt liv en bitter misantrop
med byronska drag. — Ett urval av
H:s skrifter utgavs under titeln
"Samlade skrifter" i fem band 1825
—27. — Ogift. — Litt.: A. Nyblaeus,
"Den filosofiska forskningen i
Sverige" (1, 1873—75); B. Liljekrantz,
"B. IL" (1912), "H:s identitetsfilosofi
i dess tidigaste stadium" (1913) samt
ett fint porträtt i Ord och Bild (1912).
A. W.
3. Höijer, Joseph Otto,
språkman, f. 25 aug. 1775 i Kumla
skn, Västmanl. län, † 2 aug. 1833 i
Uppsala. Föräldrar: kyrkoherden
Henric H. och Johanna Elisabeth
Bergen-stierna. Halvbror till H. 2. — H. blev
student i Uppsala 1790 och fil. mag.
där 1800. Sistn. år blev han docent
i romerska litteraturen, 1802 adjunkt
i grekiska och österländska språken
samt 1815 prof. i grekiska. Som sådan
publicerade han ett sextiotal
disputa-tioner, närmast rörande Thukydides,
som han ägnade ett ingående studium.
Dessutom utgav han en övers, av
dennes "Peloponnesiska krigets historia"
(1—2, 1831—32); av detta verk hade
han redan 1818—24 publicerat en
grekisk utgåva. H. testamenterade sin
förmögenhet till inrättandet av en
adjunktur i grekiska litteraturen vid
Uppsala univ. — Ogift. T. M.
4. Höjer, Magnus Mauritz,
historiker, skolman, politiker, f. 1 mars
1840 i Norrbärke skn, Kopparb. län,
† 23 mars 1910 i Stockholm.
Föräldrar: regementsläkaren Axel H. och
Kristina Sofia Elisabeth Heiting.
Sonson till H. 1. — H. blev student 1859,
fil. kand. 1865 och fil. dr 1866, allt
vid Uppsala univ. Han var 1867—79
lärare vid Stockholms gymnasium
och 1879—1905 lektor i modersmålet
och historia vid Södermalms högre
allm. läroverk i Stockholm och
dessutom 1886—93 föreståndare för
Wal-linska skolan där. Vid sidan av sin liv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
