Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Högqvist, Emilie - 2. Högqvist, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Högqvist
607
Högqvist
Jieata Hedvall. — H. var balettelev
vid K. teatrarna 1821—26, då hon
erhöll engagemang vid A. P. Berggrens
sällskap. Under denne för sin tid
mycket gode landsortsdins ledning
arbetade hon till 1828, då hon antogs som
aktriselev vid K. teatern, där hon
sedan var verksam, från 1831 som
aktris. Energiska studier, krönta av
en Parisresa 1834, och förbättrade
avancemangsförhållanden gjorde
henne från 1834 till en av teaterns oftast
framträdande aktriser; pressen blev så
småningom allt mer positiv mot henne,
och hos £>_Imänheten blev hon
förklarad gunstling. Under de närmast följ.
åren av 1830-talet torde H. lia nått sin
höjdpunkt som skådespelerska. Geijer
fann, att hon i titelrollen i Schillers
•"’Orléanska jungfrun" (1836)
uttryckte "de finaste färgbrytningar både av
känslor och tankar". Ytterligare
utvecklade H. sin konst efter en ny
studieresa till Paris 1837, där hon
särskilt synes lia tagit intryck av den
framstående comédiennen M:lle Mars.
I grunden synes också H:s talang
mera lia lämpat sig för komedin, och
hennes senare år uppvisa övervägande
roller ur den samtida
komedirepertoaren. Hennes popularitet hos den
stora allmänheten synes ha varit i
sjunkande omkring 1840, samtidigt
som kritiken fortsätter att anteckna
hennes alltmera nyanserade och
fördjupade spel. Hennes roller blevo färre,
främst därför att hon led av lungsot,
vartill synes ha kommit ett
kräft-lidande. Hon sökte bot under en lång
utlandsresa till Italien 1842, men
förbättringen var blott tillfällig, och hon
dukade slutligen under vid en förnyad
utlandsresa. — H. var ingen stor eller
epokbildande konstnär; yttre
omständigheter, den späda rösten m. m., i
förening med en sannolikt grund
psykologi och ett vekt temperament
avstängde henne från en kongenial
tolkning av de största romantiska
tragedirollerna, men i gengäld
lyckades hon så mycket bättre i roller,
särskilt inom komedin, där hennes
uppenbarligen varma och mjuka,
charmfyllda personlighet kom till
sin rätt. Av brist på uttrycksmedel
tvangs hon att avstå från samtidens
stora stil för att i stället — däri
långt fore sin tid — helt basera sitt
spel på sin personlighet. "Hennes
framgång berodde främst på att hon
företrädde en stil av förut på svensk
scen osedd intimitet, värme och
nyansrikedom. Men därjämte kom hon med
ett glittrande scenlynne, en friskhet
och en spelglädje, vartill den tidigare,
mera formellt bundna svenska
scentraditionen ej företett något
motstycke" (O. Wieselgren). H. spelade en
för tiden ovanlig roll som dame ga-
Emilie Högqvist,
Oljemålning av C. W. Nordgren 183G {Kungliga teatern).
lånte, varvid fantasin särskilt fäst sig
vid hennes position som halvofficiell
mätress åt sedermera Oscar I, med
vilken hon hade två söner. Hon rörde
sig med stora summor, hade eftersökta
mottagningar, där Stockholms
eleganter gärna visade sig, samt klädde sig
på scenen dyrbart och elegant efter
parisiskt mönster; till
karakteristiken hör också en omfattande
välgörenhet. — Ogift. -— Litt.: Lilly
Lindwall, "E. H." (1916); W. Swahn,
"Den sv. Aspasia" (1924); O.
Wieselgren, "E. H." (Nordisk familjeboks
månadskrönika, 8, 1939); Yivi Horn,
"En fjärilslek, E. H:s levnadssaga"
(1942). S. T.
2. Högqvist, Johan (Jean) Isak,
skådespelare, f. 19 dec. 1814 i
Stockholm, † 1850 i Växjö. Bror till
H. 1. — H. började som kypare i
Stockholm och blev sedermera
kano-niär, innan han anställdes som elev
hos landsortsdir. A. P. Berggren och
sålunda fick åtnjuta samma goda
handledning som systern (H. 1). Han
lär där ha lyckats utomordentligt väl
som Jaromir i Grillparzers
"Stamfrun". Därefter tillhörde han Halls
och Djurströms trupper, till dess han
1842 fick engagemang vid den av
Anders Lindeberg s. å. nyöppnade Nya
teatern i Stockholm, där han
uppträdde med stor framgång. Hans
ryktbaraste rollskapelse var
källarmästare Propp i A. Blanches
"Positivhata-ren", som han utförde vid styckets
urpremiär i Stockholm 1843, varvid H.
byggde på en allmänt känd modell ur
verkligheten. H. ansågs vara en
synnerligen begåvad skådespelare; han
hade gott scenutseende och utmärkt
karakteriseringsförmåga, vilken
gjorde sig gällande både i lättare och
seriösare uppgifter. I själva verket
tycks han ha liaft större
skådespelar-begåvning än systern, med vilken han
företedde stora både yttre och inre
likheter, men han förde ett ytterligt
oregelbundet liv, kunde inte handha
pengar, missbrukade starka drycker,
så att han uteblev från repetitioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
