Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Hwasser, Israel - 2. Hwasser, Daniel - 3. Hwasser, Elise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hwasser
566
Hwasser
gium medieum samt 1824 dess v. ordf.
När Åbo akad. efter stadens brand
1827 överflyttade till Helsingfors,
blev H. prof. i teoretisk och praktisk
medicin där. Vid denna tid arbetade
i Sverige vissa krafter på att
centralisera medicinstudiet, flytta den
tämligen avsigkomna fakulteten i
Uppsala till Stockholm och förena den med
det nybildade, främst för
militärläkarnas utbildning avsedda
Karolinska institutet. Denna tanke
uppkallade H. till ivrigt motstånd; med
utgångspunkt i sin spekulativt vunna
övertygelse om alla vetenskapers
djupa inre samband beslöt lian arbeta
för att rädda idén om ett fullständigt
universitet med fyra fakulteter. Han
tog därför 1829 avsked från sina
tjänster i Finland samt sökte och fick
1830 professuren i teoretisk och
praktisk medicin i Uppsala. På denna post
verkade han sedermera i ett
kvartsekel, tills han 1855 på grund av
sjuklighet tog avsked. — Den medicinska
fakulteten i Uppsala befann sig omkr.
1830 i djupare lägervall än
någonsin förr: professorerna voro
mestadels kammarlärda original, och några
av dem voro åttioåringar, som gingo
i barndom (M. Huss). I denna krets
kunde den blottfyrtioårige H.,
brinnande av entusiasm för univ:s livsfrågor,
för den medicinska vetenskapens
höghet, för läkarkallets helgd, för
studenternas fostran till sedlig lyftning,
därjämte vältalig, fantasibegåvad och
personligen älskvärd, inte undgå att
verka som en frisk fläkt och inom kort
vinna de unga till hängivna
anhängare. Rotfast i Schellings romantiska
naturfilosofi, själv utrustad med
livlig inbillningskraft men kritiskt lagd
mer inom etikens teori och praxis än
inom vetenskapens, mer inställd på
att diktera lagar för naturen än att
avlyssna den dess egna, mediterade
H. ihop sitt medicinska system;
samla erfarenhet brydde lian sig inte
om. För medicinsk-naturvetenskapliga
forskningar "var ban alldeles
främmande, förstod dem kanske icke ens"
(Lennmalm). Själv talar ban i brev
om sin "gamla vämjelse vid den så
kallade naturforskningens lappri".
Sjukdom är självförstöring, så lydde
den medicinska centralprincip ban vid
unga år "funnit", och vid sin
därpå byggda "spekulativt syntetiska"
åskådning fasthöll han troget livet
ut, obekymrad om patologins
mäktiga utveckling och själv med makten
av sin fängslande personlighet
klav-bindande forskningslysten ungdom i
Sverige. "Ej heller kan man, om man
betraktar medicinens utveckling rent
praktiskt, påstå att H. på något
nämnvärt sätt befordrat dess
framåtskridande" (Sommen). Han erbjöd
Daniel Hvasser. Teckning (detalj) av K.
Bergenstråhle.
den paradoxala anblicken av — som
en samtida träffande yttrat — en
practdces professor utan praktik. Mer
skriftställare än läkare hade ban
"egentligen kommit på orätt plats i
livet" (Lennmalm). — Vad han
sålunda varken mäktade eller åsyftade
att ge som vetenskapsman,
undervisare och läkare, det gav han i stället
som förkunnare i tal och skrift och
blev såsom sådan högt vördad och
älskad av studenterna.
Kulturhistoria, samliällslära, statskunskap,
politik, etik, estetik, filosofi — överallt
fann hans flitiga tanke och inte
mindre flitiga penna ämnen. Hans
redan nämnda strid för
Uppsalafakultetens bestånd inleddes med den
anonymt utgivna skriften "Om
Carolinska Institutet" (1829; 2:a uppl. 1860)
och fortsattes i flera skrifter och
dokumentsamlingar. Varm beundrare av
Karl XIV Johan försvarade han
dennes ryska politik i "Om
allianstrac-taten emellan Sverige och Ryssland
år 1812" (1838) m. fi. skrifter,
stiftade 1848 Carl Johansförbundet och
var till sin död dettas ordf. samt
utgav i samma anda sex häften
"Skålar och föredrag i Carl
Johansförbundet" (1854—59). I "Om äktenskapet"
(1841), "Om vår tids ungdom" (1842),
"Mannens ynglingaålder" (1856) m.
fi. skrifter avhandlade han sedliga
spörsmål. Hans "Valda skrifter" (1—
4) utgåvos 1868—70 av hans’
lärjunge P. Hedenius. H:s nitälskan för
modersmålet tog sig bl. a. även
uttryck i att alla disputationer under
hans presidium från 1S34 höllos på
svenska i stället för som dittills på
latin. — H. var mångårig ordf. i den
av honom stiftade Upsala
läkare-fören., förklarades vid jubelfesten i
Helsingfors 1840 för fil. dr och blev
led. av Vet. akad. 1848 och av Sv.
akad. 1854 samt hedersled, av Vitt.
akad. 1858. — Det bestående i H:s
i mycket märkvärdiga gärning torde
ligga däri, att han "genomträngd av
övertygelsen om medicinens stora
betydelse för kulturen och
mänskligheten utförde det storverket att i vårt
land höja medicinen till jämbördighet
med övriga universitetsvetenskaper"
(Lennmalm). — Gift 1817 med Anna
Charlotta Wadsberg. — Litt.: P.
Hedenius, förord och inledning till H:s
"Valda skrifter"; F. Lennmalm,
"Svenska läkaresällskapets historia"
(1908); biografi av U. Quensel i
Upsala läkarefören: s förhandl. 1932, av
G. Soininen i Nord. medicin 1941.
P. H. T.
2. Hvasser, Daniel, teaterman,
f. 28 maj 1S17 i Romfartuna skn,
Västmanl. län, † 9 mars 1871 i
Stockholm. Föräldrar: v. pastorn Daniel II.
och Charlotta Wilhelmina Åkerman.
—• H. föddes efter faderns död ocli
adopterades av sin farbroder,
professorn vid Uppsala univ. Israel H. (H.
1). Han blev student vid Uppsala univ.
1837. Sina studier bedrev H. dock föga
energiskt trots avgjord begåvning; i
stället kom lian att med sin
intelligens, sin kvickhet, sitt goda humör och
sin goda sångröst att bli en bemärkt
figur i 1830- och 1840-talens
uppsaliensiska studentliv. H. var sålunda en
av Juvenalordens stiftare. År 1S46
avlade lian kameralex. samt påbörjade
en bana vid verken i Stockholm.
Närmast på tillskyndan av Karl XV, som
städse var lians gode vän och tillgivne
beskyddare, blev H. 1857
hovkamre-rare samt 1859 K. teaterns sekr. och
ombudsman och kvarstod som sådan
till sin död; ban fungerade även som
teaterns tf. dir. maj—dec. 1860.
H. hade en god estetisk bildning,
vilket motiverade hans utnämning, och
han torde även haft ett visst
inflytande vid teatern som allmänt
smakråd. Samtidigt torde han knappast
ha nedlagt någon större energi på sin
post; sin egentliga namnkunnighet
erövrade H. som sällskapsmänniska.
Genom tillfällighetsverser och kvicka
yttranden både i det borgerliga
sällskapslivet och vid hovet, inte minst i
den intima kretsen kring Karl XV,
nådde han en synnerligen vidsträckt
popularitet, och ett otal anekdoter
tilläggas honom med rätt eller orätt;
han förekommer därför ofta i
memoar-litt. som en typisk representant för
det stockholmska sällskapslivet vid
1800-talets mitt. — Gift 1858 med
skådespelerskan Elise H., f. Jacobson
(H. 3); för dennas konstnärliga
utveckling torde H. även som rådgivare
haft en viss betydelse. — Litt.: L. A.
Hedin, "D. H." (1901). S. T.
3. Hwasser, Ebba Charlotta Elisa
(Elise) skådespelerska, f. 16 mars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
