Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Hjärne, Harald - 7. Hjärne, Erland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjärne
483
Hjärne
riska och politiska intresse han
ägnade Ryssland; bland hans skrifter i
bokform märkas "Frän Moskva till
Petersburg, Rysslands omdaning"
(1888—89, oavslutad) och de två
essäsamlingarna "östanifrån" (1905)
samt "Östeuropas kriser och Sveriges
försvar" (1914). Den uppmärksamhet
han ägnade Finlands läge
sammanhängde tydligen nära härmed; han
framförde därvid ofta impopulära
åsikter, som emellertid med
nödvändighet följde av hans historiska och
politiska grunduppfattning. Ett
annat område, som alltid sysselsatte H.,
var England och det brittiska väldet.
Exempelvis under boerkriget
förfäktade han eftertryckligt Englands
kulturbärande insats (jämte andra
tidn.-artiklar ingå hans bidrag till detta
ämne i essäsamlingen "Blandade
spörsmål", 1903), och utvecklingen
av kolonialväldena, särskilt det
brittiska, sysselsatte honom mycket.
Redan tidigt kom H. också att syssla
med den engelska parlamentarismens
utveckling och parallellen mellan
engelsk och sv. författningsutveckling.
Det berodde också främst på H., att det
ensidiga beroende av tysk vetenskap,
som hade behärskat de historiska
studierna i Sverige, blev brutet.
Emellertid uteslöt detta på intet sätt vare sig
påverkan från eller intresse för
Tyskland, och han talade om den
engelsktyska motsatsen som "den germanska
världens peloponnesiska krig".
Bidragen till Sveriges historia i trängre
mening ha särskilt samlats i
volymerna "Svenskt ocli främmande" (1908)
och "Ur det förgångna" (1912). Ett
för sv. forskning nästan nytt område,
som mycket sysselsatte H., var
Östasien; i bokform utkommo "Kinas
störste kejsare" (1906) och postumt
"Japan. Historisk översikt" (1923).
Mer fristående voro "Revolutionen
och Napoleon" (1911) samt "Stat och
kyrka" (1912), den senare ett utflöde
av både intensivt och långvarigt
intresse för kristendomens och framför
allt kyrkans historia. Bakom det hela
låg en redan från tidigaste år vunnen
inlevelse i antikens värld, där
Tuky-dides och Platon hela livet igenom
påverkade honom. Den bästa
sammanfattningen av H:s syn på
kultursammanhangen utgjorde hans sista års
inledningar till olika delar av den sv.
uppl. av Pflugk-Harttungs
"Världshistoria" (1913—21). — Av H: s
"Samlade skrifter" ha endast fyra delar
utkommit (1932—40); den hittills sista
innefattar bl. a. de nyssnämnda
översikterna. — H:s historiska
uppfattning kan anges på följande sätt. Den
västerländska kulturutvecklingen är
en enhet, härledd ur ett
klassiskt-kristet arv, och i varje livskraftigt
folks utveckling "är numera den
allmänna kulturen en vida starkare
makt än dess egen särskilda insats".
"Nationaliteten är ett väsen av
andlig art", en produkt av de
kulturinflytelser folken ha varit föremål för,
icke av naturbestämda faktorer.
Nationalismen, överbetoningen av det för
ett folk specifika, lägger i allmänhet
huvudvikten på "efterblivna skeden i
kulturens tillägnan", och "i sin
sam-manflätning med andra äldre och
nyare omstörtningsmakter" kan den
leda till våldsamma katastrofer — så
skrev H. vid det nya århundradets
inbrott, Men ett statsliv, byggt på
medborgarnas villiga medverkan, deras
känsla för det samfällda ansvaret,
framför allt i form av ett effektivt
försvar, var den viktigaste av alla
praktiska slutsatser ur det historiska
studiet, oeh staternas upplösning eller
undergång tolkades vanligen som
vållad av försummelser i detta
hänseende. Statslivet ställdes alltid i
medelpunkten, och staten sågs ur rättens
synpunkt, skyddet för lagen inåt och
•säkerheten utåt blev dess centrala
uppgift, medan statens förhållande
till det ekonomiska livet föga
intresserade H. Kulturarvet ansågs vara
något som endast kunde bevaras
genom oavlåtliga mänskliga insatser.
Genom att de stora världshistoriska
perspektiven ständigt höllos i
medelpunkten, trädde de enskilda
individerna tillbaka och spelade liten roll för
framställningen. Skepsis mot
vedertagna vetenskapliga resultat var lika
fullständig som mot dagsopinioner
och slagord, men det var en
"förtröstansfull skepticism", buren av ett
starkt, nästan obändigt temperament.
— Det är givet, att den förbindelse
mellan historia och politik, som
behärskade H: s tankevärld, skulle locka
honom till en aktiv politisk insats.
Politiken sysselsatte oavlåtligt hans
tankar, och detsamma gällde hans
lärjungar. H:s egen politiska
verksamhet gällde främst av allt
försvarsfrågan. Redan 1890 lanserade
han tanken på en förening av
utvidgad rösträtt med ett starkt försvar;
programmet kom att betecknas som
"försvar och reformer". I
unionsfrågan stodo H. ocli Hans Forssell på
samma linje. Det var försvaret av den
skandinaviska halvön och en
ansvarsmedveten utrikespolitik, som
skulle räddas; sv.
överhöghetstendenser skulle avvisas lika väl som
undfallenhet för norska övergrepp; den
formål-juridiska behandling, som
företräddes av den s. k. Alinska
skolan, framkallade några av H:s
häftigaste angrepp. Efter unionsbrottet
angav H. den linje, som blev den
officiellt svenska och som ej var utan
inflytande från hans inlägg. Det var
omöjligt att inordna H. i något parti.
Han var vänsterns kandidat till
Andra K. 1896 och 1899 men invaldes
först 1902 och då som högerns
kandidat. I denna kammare stannade han
till 1908 och tillhörde 1912—18 som
högerman Första K. Vid första
urtima riksdagen 1905 var lian medl. av
det särskilda utskottet för
unionsfrågan, och lians anteckningar
därifrån ha kommit till användning för
forskningen. Men hans
riksdagspolitiska insats stod alldeles tillbaka för
vad han eljest betydde i tal och skrift.
— H. blev vid Uppsala univ. jur.
hedersdr 1S93 och teol. hedersdr 1911.
Han invaldes i Sv. akad. 1903 och i
Vet. akad. 1905. — Gift 1886 med Eva
Maria Rezelius. — Litt.: G. Jacobson,
"H. H." (1922); ett stort antal
uppsatser, bl. a, av C. Hallendorff i
Ka-rol. förb:s årsbok 1922, E. Hecksclier
i "Ekonomisk-historiska studier"
(1936), i Hist. tidskr. 1940, E. Hedén
i "Samtiden" (1920), N. Herlitz i
Nord. tidskr. 1922, L. Wahlström i
"Glada givare" (1929). E. Hkr.
7. Hjärne, Erland, historiker,
f. 13 juli 18S7 i Uppsala. Son till
H. 6. — H. blev student 1905, fil.
kand. 1912 och fil. lic. 1915, allt i
Uppsala. Han var e. o. tjänsteman vid
landsarkivet i Uppsala 1920—24,
amanuens vid univ.-bibl. i Uppsala
1924—1930, var förordnad att utöva
lärarverksamhet vid Åbo akad. inom
området för professuren i allmän
statskunskap och politik läsåret 1920
—21, blev docent i historia vid
Uppsala univ. 1930 och prof. i historia
där s. å. samt fil. hedersdr där 1932.
— H:s skrifter behandlade först
litteraturhistoriska ocli filologiska
spörsmål; i några uppsatser i Språk
och stil 1912—14 och i arbetet "Två
gammalsvenska andliga dikter" (1915)
liar han bl. a. ur textkritiska ocli
metriska synpunkter belyst vissa
alster av äldre sv. diktning. Till sin
art besläktad med dessa skrifter är
H:s undersökning "Biskop Thomas’
av Strängnäs visa om striden för
Sveriges frihet" (i Hist. tidskr. för
Finland 1919), som emellertid berör även
den politiska historien. — I sv.
författningshistoria har H. framlagt
uppsatsen "Ämbetsmannaintressen och
politiska doktriner på 1719 års
riksdag" (i Hist, tidskr. 1916), den
källkritiska undersökningen "Erik
Benzelius d. y. och hans sagesmän" (i
"Symbola litteraria", 1927) och
framför allt "Från vasatiden till
frihetstiden" (1929). H. har i dessa arbeten
givit bidrag särskilt rörande
frihetstidsförfattningens förutsättningar och
tillkomst och betonat den allmänt
europeiska statsrättsliga spekulatio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
