Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Hisinger, Johan - 2. Hisinger, Wilhelm - Hislop, Joseph - Hiärne, se Hjärne - 1. Hjalmarson, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hisinger 46S Hjalmarson
Wilhelm Hisinger. Vaxpoussering av L.
Posch 1827.
des 1770 och erhöll 1778 bergsråds
titel. — Gift 1) 1756 med Magdalena
Catharina Wittfooth, † 1782 ; 2) 1783
med Johanna Elisabet Krook. S. R.
2. Hisinger, Wilhelm,
föreadlan-det 1784 Hising, bruksägare, kemist,
mineralog, f. 23 dec. 1766 på Ullnäs
bruk (vid Älvestorp) i Grythyttans
skn, Örebro län, † 28 juni 1852 på
Skinnskatteberg i Skinnskattebergs
skn, Västmanl. län. Föräldrar:
brukspatronen Vilhelm Hising och Barbara
Catharina Fabrin. Brorson till H. 1.
— Efter studier i Uppsala 1784—85
för bl. a. T. Bergman och J. Afzelius
ägnade H. sig åt bruksrörelse på sina
egendomar Skinnskatteberg och Baggå
i Västmanland. Vid sidan därav
fortsatte lian sina vetenskapliga studier
i kemi, geologi, mineralogi och
botanik och gjorde omfattande resor i
Sverige, Finland och Norge. Åren 1827
och 1828 företog han en studieresa till
Berlin, där han bl. a. sammanträffade
med Alexander von Humboldt,
Mit-scherlich m. fi. berömda
vetenskapsmän. — H:s viktigaste kemiska insats
var upptäckten tills, med J. J. Berze-
Joseph Hislop.
lius av det nya grundämnet cerium
(1803); gemensamt utgåvo de därom
"Cerium, en ny metall, funnen i
Bastnäs tungsten från Riddarhyttan i
Westmanland" (1804). —Åren 1S06—
18 utgav H. flera avh. i fysik, kemi
ocli mineralogi, delvis tills, med
Berzelius. Mest betydelsefull bland dessa
är "Försök med elektriska stapelns
verkan på salter och på några af deras
baser". De där relaterade
elektrolys-försöken kunna anses ha haft
avgörande betydelse för både Davy och
Berzelius vid uppställandet av deras
elektrokemiska teorier. — De flesta
av H:s publikationer beröra geologin,
bl. a. "Samling till en Minerographie
öfver Sverige" (1790), som utgick i
två uppl. och 1826 översattes till
tyska. I H:s på egen bekostnad
utgivna stora paleontologiska arbete
"Lethæa Suecica, seu Petrificata
Sueciæ iconibus et characteribus
il-lustrata" (med två suppl., 1837—41)
finnas alla då kända sv. djur- och
växtpetrifikat avbildade. — H. var i
riksdagen led. av bankoutskottet 1792,
1828 och 1830, ekonomiutskottet
1809 och konstitutionsutskottet 1834.
Som direktör i bruksägarnas
hypo-tekskassa tjänstgjorde han från 1833.
Han blev led. av Vet. akad. 1804 och
var dess preses 1S11 samt invaldes i
Lantbruksakad. 1828, varjämte han
tillhörde flera lärda samfund i
utlandet. Sina omfattande och
värdefulla samlingar skänkte han till
Riks-mus., där de utgjorde grunden för
den mineralogiska avd. År 1859 lät
Vet. akad. slå en medalj över honom.
— Gift 1788 med sin kusins dotter
friherrinnan Anna Märta Eleonora
Taube af Odenkat. — Litt.: C.
Heij-kensköld, "W. H." (i Med hammare
och fackla, 5, 1933—34). B. S.
Hislop, Joseph Bewar,
opera-och konsertsångare (tenor),
sångpedagog, f. 5 april 1884 i Edinburgh,
Skottland, sv. medborgare sedan 1937.
Föräldrar: byggmästaren Joseph H. och
Mary Fraser Lunn. —- Efter teknisk
utbildning i London anställdes H. hos
Wald. Zaehrissons boktryckeriab. i
Göteborg. Hans vackra röst väckte
emellertid uppmärksamhet och från
1911 studerade H. några år sång
för G. Bratt i Stockholm. Åren 1913
—14 var han elev vid K. teaterns
operaskola och debuterade sistn. år på
K. teatern i titelrollen i "Faust". Han
var engagerad där 1914—19, varefter
lian gästspelat vid operascener i de
skandinaviska länderna, London,
Bryssel, Paris, Milano, Neapel,
Chicago och Buenos Aires, samt
konser-terat i Europa, Förenta staterna,
Sydamerika, Australien ocli Nya Zeeland.
Han har sjungit italienska och
franska tenorpartier, bl. a. Hertigen i
"Rigoletto", Alfred i "Den
vilseför-da", Radamès i "Aida", Canio i
"Pajazzo", Faust i "Mefistofeles", Des
Grieux i "Manon Lescaut", Rodolphe
i "Bohéme", Cavaradossi i "Tosca",
Linkerton i "Madame Butterfly" samt
titelrollen i "Faust", Romeo i "Romeo
och Julia" och Gerald i "Lakmé".
Han har från mitten av 1930-talet
ägnat sig åt sångpedagogik och blev
1936 tf. och 1937 ord. lärare i
solosång vid Musikhögskolan i
Stockholm. H. var tack vare stämmans
fyllighet och glans, ej minst på
höjden, samt föredragets smidighet ocli
intelligens en briljant och fängslande
artist både på scenen och estraden.
Är 1922 erhöll H. Litteris et artibus.
— Gift 1) 1915—40 med Karin
Elisabet Asklund-, 2) 1940 med Nancy
Fraser Passmore. G. T.
Hiärne, se Hjärne.
1. Hjalmarson, Harald Ossian,
arméofficer, f. 14 juli 1868 i
Stockholm, † 15 dec. 1919 i Uppsala.
Föräldrar: majoren Hjalmar Andersson
(den från nordamerikanska
inbördeskriget kände veteranen) och
Hildegard Richnau. — H. blev
underlöjtnant vid Norra skånska infanterireg.
1889, genomgick Krigshögskolan 1892
—94 och var aspirant vid
Generalstaben 1895—97. Åren 1911—13 var
lian chef för den sv. militärdelegation,
som organiserade det persiska
gendarmeriet. Han blev i Persien överste
1911 och general i persiska armén
1913 samt utförde sitt uppdrag med
stor skicklighet. I Sverige utnämndes
H. till major i armén 1913, blev efter
hemkomsten major vid Västmanlands
reg. 1914, befordrades 1915 till
överstelöjtnant vid Värmlands reg. och
förflyttades 1916 till Upplands
infanterireg. Kort efter finska frihetskrigets
utbrott tog lian avsked ur sv. tjänst
ocli anmälde sig som frivillig i vita
armén. Han förde befälet över en
stridsgrupp under erövringen av Tam-
Harald Hjalmarson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
