Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav IV Adolf
1G3
Gustav IV Adolf
en svårtillgänglig natur med stora
anlag för svårmod. Hans yttre
uppträdande var stelt och värdigt, och
han hade lätt att bli pedantisk. I
lyckligare stunder kunde han
emellertid vara både älskvärd och vinnande,
och han saknade ej sinne för humor.
Någon förmåga att förvärva verkligt
pålitliga och hängivna anhängare
ägde lian dock ej. — G. skakades djupt
av faderns tragiska bortgång i mars
1792, varigenom lian blev Sveriges
konung, och såväl vid trontillträdet som
flera gånger senare gav han uttryck
för sin längtan att befrias från
regeringsplikterna. Då han vid faderns
död ännu ej uppnått myndig ålder,
styrdes riket 1792—90 av en
förmyndarregering under ledning av hans
farbror hertig Karl; den verkliga
makten låg dock hos dennes gunstling
G. A. Reuterholm. G. höll sig under
denna tid i bakgrunden och avböjde
alla inviter att delta i någon
oppositionspolitik. Sin första viktigare
insats gjorde lian vid ett besök i S :t
Petersburg hösten 1790, då Reuterholm
som ett led i ett planerat sv.-ryskt
närmande förberedde en förlovning
mellan honom ocli kejsarinnan
Katarina II :s sondotter Alexandra. Trots
personlig böjelse för den ryska
prinsessan gjorde G. då förlovningen om
intet genom att vägra kejsarinnan en
av henne i sista stund begärd skriftlig
utfästelse angående Alexandras
framtida grekisk-ortodoxa
religionsutövning i Sverige. Då G. kort därpå (1
nov. 1790) själv tillträdde
regeringen, sedan den impopuläre Reuterholm
avkopplats, hälsades han av folkets
flertal med stora förväntningar. — I
okt. 1797 förmälde sig G. med den
sextonåriga prinsessan Fredrika
Dorotea Vilhelmina av Baden.
Äktenskapet, som i början var ytterst
kyligt, blev sedan ganska lyckligt, ehuru
en viss dissonans mellan de båda
mycket väsensskilda makarna tid efter
annan framträdde. — I sin inre
politik samarbetade G. intimt med de
ledande ämbetsmännen, vilkas råd
han i regel helt följde, samtidigt som
han noggrant satte sig in i de
viktigare ärendena. I brännpunkten för
intresset stodo de finansiella problem,
som uppstått genom Gustav III:s
ryska krig, särskilt genom de då
utgivna riksgäldssedlarna, vilkas värde
i förhållande till det ordinarie
bankomyntet blivit mycket fluktuerande. I
samråd med Statskontorets chef C. E.
Lagerheim sökte G. först råda bot för
oredan genom en långt driven
spar-samhetspolitik. Alla beräkningar
kullkastades emellertid genom de
svåra missväxtåren 1798 och 1799,
vilka bl. a. medförde en stark
försämring av riksgäldsmyntets värde.
I detta läge tvangs G. att
sammankalla ständerna till en riksdag i
Norrköping 1800. Trots starkt motstånd
från en radikal falang av yngre
adelsmän lyckades regeringen där
genomdriva en myntrealisation, d. v. s. en
successiv inlösen av
riksgäldssedlarna mot viss rabatt. Sedan G. några
år senare, utan att inkalla ständerna,
mot vilka han efter stridigheterna i
Norrköping fått en grundmurad
motvilja, egenmäktigt ändrat
realisationsplanen och i samband därmed
1803 pantsatt den sv. besittningen
Wismar till hertigen av
Mecklenburg-Schwerin, kommo de sv.
statsfinanserna i ett mera ordnat skick än på
mycket länge. Även i övrigt medförde
G:s inre politik många betydande
framsteg. Främst kunna nämnas de
1803 och 1S07 utfärdade
enskiftesför-ordningarna, som öppnade nya
möjligheter för jordbruket. Störst blevo
förändringarna i Svenska Pommern,
där G. 1800 lät avskaffa landets
gamla författningar och privilegier,
införde sv. lag och sv.
förvaltningsprinciper samt upphävde
livegenskapen. — I kulturellt avseende
betecknade G: s regering en nedgångstid eller
kanske snarare en övergångstid. G:s
motvilja mot upplysningsidéerna och
hans rädsla för all oppositionspolitik
drevo honom att upprätthålla en
sträng censur, som särskilt lade sin
hand över pressen. Även Uppsala univ.
och K. teatern drabbades av hans
onåd. —- Småningom kom G; s
regeringsutövning helt att domineras av
de stora utrikespolitiska problem,
som uppstått genom den vid denna tid
pågående kraftmätningen mellan det
brittiska imperiet och den franska
republiken. Ehuru G. ärvt sin faders
legitimistiska avoghet mot det
revolutionära Frankrike, visade han dock i
början ingen benägenhet att ta
Englands parti. Tvärtom förde lian 1798
en del visserligen resultatlösa
förhandlingar med fransmännen, medan
han intog en mycket kylig hållning
mot britterna, vilkas allt
hänsynslösare övergrepp mot den neutrala
sjöfarten framtvingade 1800 års
väpnade neutralitetsförbund, bestående
av Ryssland, Sverige, Preussen och
Danmark. Sedan England följ. år
lyckats spränga förbundet och ett nytt
försök till sv.-franskt närmande i
praktiken misslyckats, träffade G.
emellertid 1803 en för Sverige
förmånlig handelsuppgörelse med
England. Samtidigt skedde en förbättring
i de sv.-ryska relationerna, vilka en
tid varit irriterade. Den sålunda
inledda omorienteringen ledde slutligen
till att Sverige på hösten 1805
inträdde i koalitionskriget mot
Frankrike på Englands och Rysslands sida,
sedan britterna utlovat subsidier till
betryggande belopp. Denna politik var
en följd av G:s rädsla för den franska
expansionen och av hans
legitimistiska antipati mot Napoleon, vars
1804 antagna kejsartitel han vägrade
att erkänna; hans inställning hade
blivit särskilt accentuerad till följd
av ett långvarigt uppehåll i Tyskland
1803—04, där han bl. a. på nära håll
bevittnade Napoleons
folkrättsvidriga övervåld mot den bourbonske
prinsen, hertigen av Enghien. Moderna
forskare, främst Sam. Clason, lia
gjort gällande, att den djupaste
orsaken till G:s politik är att söka i
S.eriges kommersiella beroende av
England. Det torde dock ej kunna
styrkas, att de handelspolitiska
faktorerna spelat någon avgörande roll
för honom. Säkert är, att G., som
i den yttre politiken var betydligt
självrådigare än i den inre,
inträdde i stormaktskriget mot sina
ledande rådgivares vilja. Landets
främsta diplomater med kanslipresidenten
F. W. von Ehrenheim i spetsen voro
nämligen — fastän de ej delade de
inom aristokratin eljest rådande
sympatierna för Frankrike — av den
åsikten, att Sverige i det längsta borde
undvika alla krigiska förvecklingar.
Den sv. krigsmakten var också
otillräckligt rustad för ett verkligt
fälttåg och skördade heller inga lagrar
under det krig mot Frankrike, som
1805—07 kom att föras i Pommern.
Lika litet vann G. någon berömmelse
genom sina strategiska dispositioner.
Några svårare förluster inträffade
dock ej förrän på sommaren 1807, då
Napoleon lyckades tvinga över
Ryssland på sin sida. Detta innebar den
avgörande vändpunkten i G:s bana.
Raden av svåra motgångar inleddes
med de sv. truppernas utrymning av
hela Svenska Pommern i aug. och
sept. 1807. Från många håll råddes G.
nu att i likhet med Ryssland lämna
den engelska alliansen och sluta fred
med Frankrike. Han ville emellertid
ej beträda denna ingalunda ofarliga
väg utan stod tvärtom oförsonligare
än någonsin mot Napoleon, i vilken
han vid denna tid såg det i
Uppenbarelseboken omtalade vilddjuret.
Engelsmännen hade å sin sida,
särskilt efter den av Napoleon 1800
proklamerade kontinentalspärren, stora
politiska och kommersiella intressen
att bevara genom Sveriges vänskap.
Under trycket av den aggressiva
hållning, som Ryssland sedan hösten 1807
visade mot Sverige, lyckades G. också
avpressa dem betydande subsidier för
1808. — I slutet av febr. 1808 skedde
det ryska infallet i Finland, och kort
därpå erhöll Sverige en
krigsförklaring från Danmark, som sett sig nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
