Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav I - Gustav II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav II Adolf
155
Gustav II Adolf
sina egna söner en lärd uppfostran.
— Utåt var det G:s mål att med
vidmakthållande av landets fred hävda
den nya statens fortbestånd och
oberoende. Hörnpelaren härför blev
Brömsebroförbundet 1541, vilket,
framdrivet som det var av gemensam
fruktan för anspråken från Kristian
II och dennes arvingar, blev
bestående trots all inbördes misstro och trots
den olycksbådande försämring, som
under G:s sista år inträdde i
förhållandet mellan de båda länderna. Av
den protestantiska
furstesammanslutningen i Tyskland möttes han med
utpräglat misstroende. Han kom aldrig
att likt Danmark inträda i förbundet,
vars nederlag 1547 av honom hälsades
med tydlig lättnad. Mot slutet av sin
levnad kom ban i konflikt med det
mot väster framträngande Ryssland,
och med bekymmer bevittnade han,
hur hans söner Erik och Johan
förberedde en enligt hans uppfattning
äventyrlig expansiv politik med
anledning av den stora östbaltiska kris,
som uppstått genom den livländska
ordensstatens slutliga upplösning. En
beskickning från Reval befann sig i
Stockholm 1560 men hann ej få svar,
innan den gamle konungen avled. Han
ligger begravd i Uppsala domkyrka.
-—- G. kan med rätta betecknas som
den moderna svenska statens
grundläggare. Över unionen och Lybeck,
över kyrkan och bygdemenigheterna
gick hans väg mot målet, ett
självständigt rike med en fast
statsförvaltning. Hans styrelsesätt var i hög
grad personligt. Han förblev även som
konung den börne folkledaren och den
driftige storgodsägaren. Realistisk
skarpblick, kritiskt förnuft,
genomträngande människokännedom,
utpräglat praktisk begåvning och
oerhörd arbetsförmåga voro
framträdande egenskaper hos honom. Till den
rikt nyanserade bilden höra å ena
sidan en beräknande hänsynslöshet
och en lynnets våldsamma böljegång,
som gjorde samarbetet med honom
allt annat än lätt ■—■ den långa raden
av snabbt förbrukade medhjälpare
visar detta. Å andra sidan kunde han
utveckla en vinnande charm och en
förstående humor, visserligen enligt
tidens sed kärv och drastisk men
effektiv och slagkraftig. Ett av arbete
och bekymmer bräddfyllt liv kom
på hans lott. — Gift 1) 1531 med
hertiginnan Katarina av
Sachsen-Lauenburg, † 1535; 2) 1536 med
Margareta Eriksdotter
(Leijonhufvud), † 1551; 3) 1552 med Katarina
Gustavsdotter (Stenbock), † 1621. —
Huvudkällan för G:s historia är hans
riksregistratur (29 bd, 1861—1916),
som jämte otaliga
räkenskapshandlingar, förvarade i Kammararkivet,
utgör ett imponerande monument
över den store riksbyggaren. — De
förnämsta krönikorna om G. härröra
från Västeråsbiskopen Peder Swart
(går till 1534; utg. av G. E. Klemming
1870, av N. Edén 1912), som i mycket
bjuder den bild konungen på äldre
dagar önskade ge eftervärlden av sin
levnad, och Per Brahe d. ä. (utg. av
O. Ahnfelt 1896—97), som ger en
klassisk skildring från en nära frändes
synpunkt. G:s hela regering
behandlas i E. Hildebrand, "Gustav Vasa"
(i "Sveriges historia till våra dagar"
4, 1920) och H. Almquist,
"Reformationstiden och stormaktstidens förra
skede" (i "Svenska folkets historia"
2, 1922) och speciella sidor därav i
N. Edén, "Om centralregeringens
organisation under den äldre
Vasatiden" (1899); Hj. Holmquist,
"Reformationstidevarvet" ("Svenska
kyrkans historia" 3, 1933); T. Berg,
"Riksdagens utveckling under den
äldre Vasatiden" ("Sveriges riksdag"
1: 2, 1935); E. Heckscher, "Sveriges
ekonomiska historia från Gustav
Vasa" (1,1935); B. Barkman, "Kungl.
Svea livgardes historia" (1,1937) samt
slutligen "Svenska flottans historia"
(1, 1942). — Av den rika moderna
speciallitteraturen kunna nämnas L.
Sjödin, "Gustav Vasas barndoms- och
ungdomstid" ("Festskrift till Sven
Tunberg", 1942); densamme,
"Kalmarunionens slutskede. Gustav Vasas
befrielsekrig" (1, 1943); S.
Samuelsson, "Källorna för Gustaf Vasas
äfventyr i Dalarna" (1910); S.
Tunberg, "Gustav Vasas konungaval år
1523" (1923); H. Hjärne,
"Reformationsriksdagen i Västerås" (1893); L.
Sjödin, "Västerås möte 1527" (Hist.
tidskr. 1927—28); L. Weibull,
"Vesterås riksdag 1527" (Scandia 1937);
K. B. Westman, "Reformationens
genombrottsår i Sverige" (1918); F.
Lindberg, "Daljunkern" ("Festskrift
till Sven Tunberg" 1942); G.
Carlsson, "Gustav Eriksson i Rydboholm"
(Sv. tidskr. 1921); densamme,
"Johannes Magnus och Gustav Vasas
polska frieri" (Kyrkohist. årsskr.
1922); densamme, "Wulf Gyler i
svensk tjänst" (Hist. tidskr. i922—
24); S. Kjöllerström, "Visitatio
Gustaviana" (Kyrkohist. årsskr. 1931);
"De kyrkliga förhandlingarna i
Uppsala 1536" (Sv. teol. kvartalskr.
1936); "Ärkebiskopsvalet 1531" (Sv.
teol. kvartalskr. 1937); "Missa
Lin-copensis" ("Samlingar och studier till
sv. kyrkans historia" 4, 1941); I.
Sva-lenius, "Georg Norman" (1937);
K.-G. Hildebrand, "Gustav Vasas
arvförening" (Hist. tidskr. 1934); G.
Landberg, "De nordiska rikena under
Brömsebroförbundet" (1925); I.
Andersson, "Svenskt och europeiskt fem-
tonhundratal" (1943); I. Peterzén,
"Studier rörande Stockholms historia
under Gustav Vasa" (1945). En
populär sammanställning utgör S.
Wikberg, "Gustav Vasa" (1, 1944). — Den
främsta skönlitterära bilden av G. har
Strindberg givit med "Gustaf Vasa"
(1899). Bland monument över G.
märkas L’Arohevëques bronsstaty framför
Riddarhuset i Stockholm (1774) och
Milles’ träskulptur i Nord. mus.
(1925). I. S.
Gustav 11 Adolf, konung, f. 9 dec.
1594 på Stockholms slott, † 6 nov.
1632 vid Lutzen, begravd i
Riddarholmskyrkan i Stockholm 22 juni 1634.
Föräldrar: konung Karl IX och
drottning Kristina, f. hertiginna av
Holstein. Om G:s ätt se Vasaätten. —
Vid tiden för G:s födelse blossade den
våldsamma kampen upp mellan hans
far, konung Sigismund och den sv.
högadeln. Bevarade anteckningar av
G:s hand vittna om att lian med
ungdomlig passion tog faderns parti både
mot kusinen i Polen och mot adeln.
G. fick tidigt vänja sig vid hårda
strapatser. Knappa sex år gammal
företog han i föräldrarnas sällskap
en resa till Estland, och därifrån
följde en äventyrlig hemfärd genom
Finland och runt Bottniska viken.
Tidigt började G:s utbildning för
konungakallet. Hans uppfostran
omfattade givetvis alla de ädla idrotter
och höviska maner, som en dåtida
fursteson skulle behärska. Den
teoretiska undervisningen bedrevs först
under moderns ledning, men 1602 fick
G. till lärare studenten Johannes
Schroderus, sedermera adlad Skytte.
I Skyttes undervisningsplan och i G:s
egna bevarade anteckningar kan man
följa utvecklingen av studierna. De
omfattade tidens alla
undervisningsämnen, men speciell vikt lades vid
främmande språk, av vilka G. lärde
sig tala både tyska och latin,
sedermera också franska, holländska och
hjälpligt italienska. De förvärvade
teoretiska kunskaperna fick G. snart
även pröva i praktiken. Efter fyllda
tio år måste han nämligen närvara
vid mottagandet av utländska
sändebud samt deltaga i rådsförhandlingar
och andra viktiga överläggningar.
— När Karl IX i okt. 1611
avled, voro förhållandena kring
tronföljden ingalunda klara. Visserligen
hade G:s kusin, hertig Johan, en gång
avsagt sig alla anspråk på tronen,
men det hade skett under trycket av
farbroderns inflytande. G. var ännu
icke myndig, och någon
förmyndarstyrelse var icke officiellt utsedd;
därtill kom, att starka krafter voro i
rörelse för att återge adeln dess
förlorade politiska maktställning. Vid
1611 års riksdag kom en kompro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
