Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 2. C-F / 635 (1942-1948) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fröding, Gustaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förtrogenhet med tidens rousseauanska
och darwinistiska idéer liksom en
formell skolning hos bl. a. Runeberg,
Snoilsky, Strindberg och Heine.
Förhållandena ljusnade ytterligare för
honom, då han 1887 erhöll fast
anställning i tidn:s red. Han hade också
framgång med sina bidrag —
rimbrev, komiska kåserier, krönikor och
politiska satirer — men då han 1888
fick ett mindre arv efter en faster,
lämnade han red. och nöjde sig
med att medarbeta med enstaka
bidrag. Samtidigt hade emellertid hans
depressions- och svaghetstillstånd
tilltagit, och i slutet av aug. 1889
måste han söka vård vid dr
Kahlbaums nervkuranstalt vid Görlitz i
Schlesien. F. stannade där till juli
1890, och under denna tid blev han
medveten om sin kallelse och mognade
till skald. Han studerade nu flitigt
sina föregångare, och framför allt
genom bekantskapen med Brandes’
”Hovedstrømninger” kom han att
ägna ett särskilt intresse åt tyska
och engelska klassiker, vilka han även
översatte. Bland dem han beundrade
mest märkas Chamisso, Lenau, Shelley,
Byron och Poe samt i synnerhet
Burns, Goethe och Heine. För hans
debut som skald betydde dock Heidenstams
”Vallfart och vandringsår” mer
än något annat diktalster. Därifrån
hämtade han de viktigaste impulserna
till sitt ”fria” framträdande med
sin första diktsamling, ”Guitarr och
dragharmonika”, vilken utkom i maj
1891 och möttes med stort bifall av
publik och kritik. På hösten s. å.
återinträdde han i Karlstads-tidn:s
red., där han stannade till maj
1894, då sinnessjukdomen bröt ut för
första gången. Vid samma tid utkom
hans andra diktsamling, ”Nya
dikter”, som fick ett mycket erkännsamt
mottagande, och vars första uppl.
slutsåldes på ett par månader. Under
större delen av sin sjukdomstid
vistades F. på Suttestads sanatorium
vid Lillehammer i Norge, där han
även tidigare sökt vård under kortare
sjukdomsperioder. På Suttestad
tillkommo en del av hans ”Räggler å
paschaser” (1895 och 1897) samt de
flesta dikterna i ”Stänk och flikar”
(1896), F:s yppersta diktsamling,
vilken likväl för honom personligen fick
de mest katastrofala verkningar.
Boken blev nämligen beslagtagen för
sedlighetssårande innehåll, och ehuru
F. frikändes, medförde åtalet, att
hans just då pågående tillfrisknande
avstannade och hans själstillstånd i
stället blev alltmera upprivet. Sedan
han i rask följd utgivit diktsamlingarna
”Nytt och gammalt” (1897) och
”Gralstänk” (1898) samt de
metafysiska och moralfilosofiska
skrifterna ”Grillfängerier” (1898) och
”Om lifsmonader” (s. å.), intogs han
i slutet av 1898 på Uppsala hospital,
där han stannade till våren 1905. Sina
sista år tillbringade han i Södertälje,
Stockholm, Tullinge och på Gröndal
på Djurgården. Under kortare
perioder kunde han nu återuppta sin
diktning. År 1910 utkom ”Efterskörd”
och efter hans död samlingen
”Reconvalescentia” (1913). —

Gustaf Fröding. På Gröndal på Djurgården omkring 1910.

F. blev
icke endast den mest populäre och
älskade utan enligt en utbredd
mening även den mest betydande av
90-talets sv. skalder. Fastän hans
lyriska blomstringsperiod varade så
kort tid, och fastän den svåra
sjukdomen aldrig släppte honom helt,
kom hans diktning kanske mer än
någon annans att innebära en frisk
förnyelse av vår lyriska konst. För
F. personligen betydde den också ett
vapen mot det sjuka i hans eget inre,
den blev ”ett uttryck för hans friska
jags kamp mot sinnessjukdomen”
(Landquist). För att dölja sin
melankoli, sitt grubbel och sin dystra
belägenhet skrev han ljusa
sommardikter från Värmland och komiska
kåserier samt sökte med sina
skämtsamma dikter och ”värmländska låtar”
bli en ny Fredrek på Rannsätt. Det
var med dessa ”låtar” F. först slog
igenom, ”Våran prost”, ”Äktenskapsfrågan”,
”Jan Ersa och Per Persa”,
”Det var dans bort i vägen”,
”Beväringa”, ”Lars i Kuja” m. fl., och det
är betecknande, att de flesta av dem
skrevos under görlitztiden. En av F:s
värdefullaste gåvor var också hans
humor, och eftersom han ansåg
diktens ändamål vara att skänka glädje,
anslöt han sig till Heidenstams och
Levertins nya program. I sin egen
programuppsats ”Om humor” (1890)
gjorde han gällande, att humorn
försonar människorna och förenar dem
”i det sorgbundna löjets brödraskap,
där ingen anses god och ingen ond,
emedan den alldeles bortser från, om
man är det ena eller det andra”. S. å.
angav han också i uppsatsen
”Naturalism och romantik”, att han delade
90-talets estetiska uppfattning. I
likhet med andra av 90-talisterna, t. ex.
Levertin, stod Fröding — utan att
tillhöra någon bestämd ”skola” — i
politiskt och socialt avseende på
80-talets sida. Han delade dess frisinne
och omfattade dess demokratiska
ideal, och när han 1892 av Sv. akad.
erhöll ett understöd på 500 kr., väckte
han stort uppseende genom att skänka
pengarna till folkriksdagsrörelsen.
Han skrev också, framför allt 1892—94,
ett antal sociala dikter, bland
vilka märkas de visionära och av
djup medkänsla med samhällets
vanlottade präglade ”Atlantis”, ”Smeden”
och ”Den gamla goda tiden”. Till
något bestående resultat av sitt
grubbel kände han sig emellertid icke nå
fram varken beträffande de sociala,
filosofiska eller religiösa problemen.
Hans världsbild, som bestämts
av intryck från mycket skilda håll,
var i många avseenden kaotisk, och
hans grubbel över de stora världsgåtorna
ledde oftast tillbaka till hård
självrannsakan och försjunkande i
det egna jaget (Narkissosmotivet).
Gigantisk blev hans inre kamp och
hans brottning med sanningsproblemen
framför allt sedan han kommit
under Nietzsches och Tolstoys
inflytande och dessutom börjat fördjupa
sig i teosofi och swedenborgianism.
Hans strävan gick till hans sista
levnadsår ut på att finna skönhetens
och kärlekens livsbetingelser liksom
försoningen mellan gott och ont,
alltså den identitet, som han eftersträvat
redan i programuppsatsen ”Om
humor”. Bland F:s mest personliga
bekännelsedikter och mest fullödiga
uttryck för denna åskådning märkas
den bibliska fantasin ”En syn” samt
”Fylgia”, ”Flickan i ögat”, ”Fredlös”,
”Drömmar i Hades”, ”Sagan om
Gral”, ”Aningar” och ”Giv mig
grönska”. Ur ett tragiskt främlingskap
i verklighetens värld, ur splittring
och brustenhet har denna lyrik med
dess karaktär av hög och ädel mänsklighet
nått en resning, som saknar
motstycke i senare sv. diktning. —
I verstekniskt och rytmiskt avseende
har F:s lyrik blivit epokbildande i vår
litteratur. Han införde ett naturligt
språk i poesin, och han behärskade
med virtuos skicklighet såväl de
bondska och primitiva som de förfinade
och spröda uttryckssätten. Hans vers
är välljudande och musikalisk och ger
i sällsynt grad intryck av omedelbar
ingivelse, fastän F. alltid vägde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>