Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fridegård, Jan - Fridelius, Jonas - Fridell, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fridelius
603
Fridell
dersson är särskilt märkbart.
Motiven återfinner man emellertid ofta i
de följande prosaböckerna. Romanen
"En natt i juli" (1933) har en helt
annan konstnärlig hållning. Den
skildrar koncist och suggestivt en
dråphistoria i samband med en
lantarbe-tarstrejk. Med romanerna om Lars
Hård, "Jag Lars Hård" (1935), "Tack
för himlastegen" (1936) och
"Barmhärtighet" (s. å.), slog F. definitivt
igenom. Huvudpersonen, F:s alter ego,
är en arbetslös statarpojke, som
genomgår vidriga öden, innan han
lyckas övervinna sin fientliga hållning
gentemot samhälle och medmänniskor.
Det är en social roman med aggressiva
avsikter men samtidigt en själsanalys
av rang;. Lars Hård är en verkligt
levande gestalt. "Offer" (1937)
ställer abortproblemet i gräll belysning.
"Äran och hjältarna" (1938) skildrar
brutalt och sanningskärt de
staman-ställdas förhållanden kring 1920.
Statarmotiv behandlas i
novellsamlingen "Statister" (1939). "Trägudars
land" (1940) är en historisk roman
med motiv från vikingatiden. F. har
där tagit fasta på motsättningen
mellan trälar och kämpar, som han
illusoriskt återger. Naturskildringen är
liksom i de tidigare romanerna
gjord med utsökt konst. "Torntuppen"
(1941) handlar om en själs
upplevelser efter döden. I "Här är min hand"
(1942) fortsätter F. berättelsen om
Lars Hård med en intensivt personlig
skildring av sina hundår som förf. ■—
F. har en knapp och klar stil, som
passar hans rättframma sätt att
berätta; Hj. Söderberg har hört till
hans läromästare. Han dras till
våldsamma och upprörande motiv: dråp,
våldtäkt, abort, pennalism, och han
skildrar allt detta utan
retuscheringar. Han fascineras av det vidriga i
livet på ett sätt, som leder tanken till
ryska diktare. Men ändå är han inte
någon pessimist; han är mystiker.
En religiös underton ger hans
naturalism dess egenart. Fränheten i hans
skildringssätt mildras även av en
återhållen, raljant humor. — Gift
193S med Gudrun Nilsson. — Litt.:
K. Jaensson, "Nio moderna sv.
prosa-förf." (1941); Axel Strindberg,
"Människor mellan krig" (s. å.). I. W.
Fridelius, Jonas Petri, präst,
"psykiater", f. 19 juni 1702 i
Rogs-lösa skn, östergötl. län, † 24 juni 1766
i Hannäs skn, Kalmar län. Föräldrar:
bonden Per i Friberga och en
fältskärsdotter. — F. inskrevs 1720 vid
Linköpings gymnasium och 1723 vid
Lunds univ. År 1732 avlade han
präst-ex. och prästvigdes; 1737 blev han
komminister i Hannäs. I Greifswald,
vars univ. var känt för synnerligen
lättvindigt utdelande av akademiska
Jan Fridegård.
utmärkelser, blev han 1756 —
tydligen utan dissertation — promoverad
till fil. mag. och avlade 1759
pastoral-ex. I sin prästerliga gärning synes F.
ha varit en bråkmakare, som
oupphörligen låg i strid med ämbetsbröder
och överordnade. Till eftervärlden har
hans namn bevarats framför allt
genom hans "psykiatriska" verksamhet.
Under rådande läkarbrist hade
tabellkommissionen anbefallt, att
landsbygdens präster skulle vinnlägga sig om
sjukvård, varvid de, som visade sig
skickligast, skulle få förtur till
befordran. F., som alltsedan
1740-talet sysslat med en huskur mot
"ursinne", fick befallning och fullmakt
"at fara til Wadstena [hospital] och
curera dårarna". Hans kur, som väckt
stort uppseende på grund av
berättelser om framgångsrika resultat, visade
sig varken bättre eller sämre än annan
samtida sinnessjukbehandling. Trots
sin ryktbarhet är F. sålunda närmast
att hänföra till de "kloka gubbarna";
hans "botade fall" utgjordes givetvis
av spontanläkningar, uppkomna
oberoende av behandlingen. — Gift 1)
1733 med Catharina Styrenius, †
1753; 2) 1754 med Maria Elisabeth
Sebaldt, † 1756; 3) 1758 med Eva
Nora Strömbom. — Litt.: N.
Sahlström, "Präst och psykiater" (Med.
fören: s tidskr. 1935). * P. H. T.
Fridell, Jolin Axel, grafiker,
tecknare, målare, f. 6 nov. 1894 i Falun,
† 26 maj 1935 i Stockholm. Föräldrar:
möbelsnickaren Per Johan F. och
Hanna Söderberg. — Efter folkskolan fick
F. plats som springpojke och gick
samtidigt i aftonskola, där han träffade
B. Bull Hedlund, D. Tägtström och H.
Johanson (Norsbo), som blevo hans
vänner för livet. Femton år gammal
beslöt han sig för att bli konstnär och
övade sig på egen hand, uppmuntrad
av G. Ankarcrona och A. Schultzberg.
Hösten 1913 gick F. en kort tid på C.
Wilhelmsons målarskola i Stockholm
och blev därefter elev vid Konstakad.,
där han särskilt besökte A. Tallbergs
etsningsskola. Liksom flertalet av de
mera begåvade eleverna anslöt sig F.
till oppositionen mot undervisningen
vid akad., vilket i samband med hans
oregelbundna livsföring förde till
att ban 1916 fick sluta vid
Konstakad. F. upprätthöll emellertid
samarbetet med Tallberg, och i akad:s
protokoll för den 31 maj 1917 heter det, att
då akad. "enligt sina stadgar är
förhindrad att tilldela Axel Fridell
medalj för hans ypperliga raderingar,
vill hon på högtidsdagen offentligt
uttala sitt synnerliga erkännande av
hans högst framstående
konstnärsskap". F. blev nu grafikern på modet
i högkonjunkturens Stockholm.
Förmodligen lades under dessa hetsiga
år grunden till den misantropiska
syn på livet och människorna, som
sedermera tog sig så intensiva och
bisarra uttryck i F:s teckningar.
Efter studieresor till Köpenhamn 1914
och 1918 begav lian sig 1921 tills, med
A. Knöppel via Tyskland till Italien.
Efter ett halvår återvände F. till
Sverige, där ban under de närmaste åren
tidvis bodde i fädernehemmet i Falun.
År 1926 sattes han med konstvänners
hjälp i stånd att fara till London, den
stad, som under de följ. åren ständigt
lockade honom tillbaka och där han
utförde några av sina mästerligaste
blad. F:s sista år förflöto under ett
ständigt vagabonderande mellan
hemlandet, London och Paris. En
kräft-sjukdom ändade hans korta
konstnärsbana, vars sista år varit fyllda av
fysiskt och psykiskt lidande. — De
tidigaste alstren av F:s hand äro
några landskapsmålningar från
hemtrakten, närmast i Schultzbergs anda.
Senare utförde lian en rad porträtt,
ss. det prerafaelitiskt svärmiska
"Självporträtt med lilja" (1914),
påverkat av Arosenius’ och
Sager-Nel-sons konst, och "Mannen med det
sjuka ögat" (1918), målat under
intryck av Manet. Färgen i hans
tidigare dukar har ofta en dov klang,
men senare blir den ljusare och
lättare, och i några blonda landskap från
Stockholms utkanter från 1917—18
närmar ban sig Smedsuddsskolans
in-timister. I en rad i "den nya
saklighetens" anda uppfattade, pregnant
och enkelt uppbyggda interiörer från
Faluvistelsen i början av 1920-talet
har han nått en mera personlig stil;
i sin på en gång sobert klara och
själfulla realism visa de intryck från
den danska Eckersbergsskolan och
Hammersliöi. De sista årens
produktion faller helt inom det grafiska
området. Flertalet av F:s grafiska blad
är torrnålsraderingar. Etsningen be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
