Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. De la Gardie, Jacob - 4. De la Gardie, Magnus Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De la Gardie
233
De la Gardie
vredesutbrott. I övrigt var D. en
trogen vän till den senare, om än med
en mera fredlig och mindre
intresserad inställning till allmäneuropeiska
problem. Han tillhörde
förmyndarregeringen från Gustav II Adolfs död och
intog en central politisk position ända
till sin död, fastän han led av en
plågsam ögonsjukdom, som från
1640-talet gjorde honom i det närmaste
blind. — D., som var en framstående
ekonom, ärvde inga betydande
domäner men förskaffade sig genom sitt
gifte och genom förläningar,
donationer och köp utomordentligt
vidsträckta besittningar i Uppland,
Västergötland (grevskapet Läckö),
Västmanland, Österbotten och
östersjöprovinserna. I de senare områdena övertog
han också mot fordringar på kronan
tullar o. a. kronouppbörd. Han blev
genom allt detta starkt intresserad i
Balticums viktiga spannmålshandel
och genom sina västmanländska
besittningar i det uppblomstrande sv.
bergsbruket och järnmanufakturen,
vari han samarbetade med Louis De
Geer. Bland D:s slottsbyggen, som
återspegla hans praktälskande
läggning, märkas det ofta omtalade
"Makalös", som uppfördes i nuv.
Kungsträdgården i Stockholm, och
Jakobs-dal strax norr om huvudstaden, det
nuv. Ulriksdal, där D. helst bodde på
äldre dagar. Han är gravsatt i
Veckholms kyrka i Uppsala län. — Gift
1618 med grevinnan Ebba Brahe (se
denna). —■ Litt.: H. Almquist,
"Sverige och Ryssland 1595—1611" (1907);
densamme, "Tsarvalet år 1613" ("Hist.
studier, tillägnade Harald Hjärne",
1908). T. D.
4. De la Gardie, Magnus
Gabriel, greve, hovman, ämbetsman, f.
15 okt. 1622 i Reval, f 26 april 1686 på
Venngarn, Stockholms län. Son till D.
3; svåger till konung Karl X Gustav.
— D. erhöll en omsorgsfull
uppfostran. Vid 10 års ålder fick lian Mattias
Mylonius, senare adlad Biörenklou,
till lärare och sändes 1635 till univ.
i Uppsala. Enligt gängse sed och stum
en gärd åt börden blev han 1639—40
univ:s rector illustris, ett uppdrag,
som han intresserat fyllde. Den till
en ädlings fostran hörande
utrikesresan anträdde D.. 1640. Han
studerade bl. a. i Leiden och Amsterdam samt
i Frankrike. Vid utbrottet av det
sv.-danska kriget 1644 vände han hem.
Han vann omedelbart Kristinas
bevågenhet och charmerade hovet genom
sin skönhet, sin belevenhet och
frikostighet, sin livliga begåvning och
sina vida bildningsintressen. Han
utnämndes 1645 till överste vid
Livgardet och trolovades s. å. med
drottningens kusin, pfalzgrevinnan Maria
Euphrosine (D. 5). Efter Brömsebro-
freden framträdde han som
drottningens avgjorde gunstling. Kristina hade
även politiska skäl att gynna D., då
hon i hans familj och i det
pfalzgrev-liga huset sökte en motvikt mot
familjen Oxenstierna. På våren 1646
genomdrev Kristina —- mot Axel
Oxenstiernas mening -—■ att D. sändes som
ambassadör till Frankrike.
Beskickningens huvudändamål var att
samman jämka de sv. och franska
intressen, som i de westfaliska
underhandlingarna visat sig gå åtskils, särskilt
i fråga om förhållandet till Bajern.
Vid återkomsten 1647 firade lian på
Kristinas bekostnad sitt bröllop med
Maria Euphrosine, utnämndes
samtidigt —- vid 24 års ålder — till
riksråd och blev s. å. assessor i
Krigskollegium och krigsråd. Befordringar och
gunstbevis följde tätt; fram till 1653
hugnades D. med talrika förläningar
och skänker, varibland de mest
betydande voro Höjentorp i Västergötland
samt Magnusliof och grevskapet
Arens-burg på Ösel. D:s håg låg från början
åt den militära banan. I april 1648
ställdes han närmast under Wrangel
som general över det sv. och finska
krigsfolket i Tyskland och deltog med
tapperhet i belägringen av Prag. Han
fick 1649 fältmarskalks lön, blev s. å.
generalguvernör i Livland men
återkallades till kröningen 1650. Han blev
1651 riksmarskalk och 1652 president
i Kammarkollegium samt lagman i
Västergötland och Dal; donationer
hopade sig över honom. Sistn. år
utnämndes han till riksskattmästare
och blev därigenom en av rikets fem
höga herrar. Frågan om D:s verkliga
inflytande åren kring seklets mitt
står emellertid öppen. Troligt är, att
D. stödde Kristinas franskvänliga
politik. Som president i
Kammarkollegium ocli sedan som riksskattmästare
bar lian ej ensam ansvaret för
misshushållningen; han torde i hög grad
lia delat det med Kristina. Som aldrig
förr hölls stor stat vid det sv. hovet.
Om D:s inflytande på donerandet ge
källorna inga upplysningar; själv var
han den mest gynnade. Mot slutet av
1653 inträffade en tvär omkastning i
D:s situation. En misslyckad
förtalskampanj från lians sida mot verkliga
eller förmodade rivaler väckte
Kristinas förakt. D. förvisades från
hovet, suspenderades från sina ämbeten
och tvingades att avstå några
förläningar åt nya drottningfavoriter.
Kammarkollegium fick en ny ledare i
Herman Fleming (med titeln
president). Då Kristina vid sin
tronavsägelse förhandlade om
underhållsländer, krävde hon vissa av D:s
förläningar. D. förlorade därigenom sina
ansenliga besittningar på Ösel, likväl
mot löfte om vederlag, som Karl XI :s
förmyndare sedan infriade. -— Med
Karl X Gustavs tronbestigning fick
D. så småningom upprättelse. Han
förordnades i aug. 1654 till
generalguvernör i Västergötland, Dal ocli
Halland, blev i dec. s. å. kansler för
Uppsala univ., och i jan. 1655
återinsattes han som riksskattmästare.
Men kungen, som kände sin svågers
brister, överlät ej på allvar styrelsen
av rikets finanser åt honom. Den
yttre politiken föranledde snart D:s
användande i uppdrag, som enligt
hans egen mening passade honom
bättre än att stå i spetsen för
finansväsendet. I juni 1655 blev han
generalguvernör i Livland och tillika
kungens ställföreträdare i ledningen
av krigsväsendet i
östersjöprovinserna. Medan kungen från Pommern
ryckte in i Polen, skulle D. från
Livland intränga i Litauen, söka hindra
ryssarna, med vilka Sverige ej låg i
krig, att där vinna några framgångar
samt förena sig med den sv. hären i
Polen. Men trupperna voro illa
rustade, uppmarschen gick trögt, och
ryssarna hunno besätta Vilna ocli Kaunas.
D. lyckades visserligen på
diplomatisk väg förmå de litauiska
ständerna att frivilligt ansluta sig till
Sverige. Men denna framgång betydde i
realiteten föga. Underkastelsen kom
för sent. Ryssarna höllo redan större
delen av Litauen och hotade den sv.
marschlinjen. D. hade brutit upp från
Riga redan i juni men kunde först i
dec. vid Elbing förena sig med den sv.
huvudhären, vilket innebar, att det
viktigaste momentet i höstens
fälttågsplan ej kunde realiseras. På
nyåret 1656 återvände D. till
östersjöprovinserna, där lian snart ställdes
inför uppgiften att med otillräcklig
utrustning och svaga trapper slåss
med ryssarna, som i juli bröto freden.
Riga räddades från erövring genom
garnisonens tappra försvar under
Helmfelts ledning men framför allt
tack vare fiendens oföretagsamhet och
bristande belägringsteknik. Då D:s
oskicklighet synbarligen äventyrade
försvaret i östersjöprovinserna, blev
konungens missnöje allt större. I
slutet av 1657 blev D. entledigad från sin
post och förordnades i stället att leda
fredsförhandlingarna med Polen och
var förste legat vid Olivakongressen
1659—60. — På sin dödsbädd utsåg
Karl X Gustav den 12 febr. 1660 D.
till rikskansler, möjligen för att
tillförsäkra kungahuset ett stöd i rådet
mot aristokratin. Men under kampen
om Karl X Gustavs testamente vanns
D. för rådsmajoritetens och
Riddarhusets sak. Först därmed erkändes han
i okt. 1660 som rikskansler efter rådets
av ständerna bekräftade val. Då D. nu
inträdde i förmyndarstyrelsen, voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
